En sak som verkligen irriterar mig!

Det händer då och då att man ser följande (eller liknande) fråga i löparforum:

”Jag är så himla sugen på att testa ett maraton, men är osäker på om jag klarar det.”

Min första tanke är då att personen som skriver är relativt ny inom löpningen, eller en ”sådan som mig”: Som hållit på i några år, men som inte är särskilt snabb.

När man i nästa mening då läser:
”Mitt personliga rekord på halvmaran är 1.34,59. Tror ni verkligen att jag kan klara maran?”

Alltså förlåt, men vad f***n…?! Vad menar man med en sådan fråga egentligen?!
Jag kommer på mig själv bli oerhört frustrerad över frågeställningen. Och för att svara på frågan:
Ja, jag tror att du ”klarar” en mara! Jag är t.o.m. övertygad att du fixar en mara! Frågan är mer om du med frågan verkligen menar: ”Klarar  jag av en mara” eller om du egentligen menar: ”Klarar jag av en mara på 3.20.00”.
Och innebär det i så fall att om du kommer i mål på 3.40.40, har du inte klarat maran…..?

”Klarar jag en mara?” Vad det betyder för mig.

Anledningen till att det här trycker på en massa knappar hos mig, är nog för att det på något sätt förlöjligar de som faktiskt ställer frågan, fast menar den på riktigt. (Förstår ni vad jag menar?)  Mer frågor såsom:

  • Klarar jag en mara utan att kroppen ”lägger ner”?
  • Klarar jag en mara utan att få migrän eller löparmage?
  • Klarar jag en mara utan att överanstränga mig?
  • Klarar jag ens maxtiden på 5,30 timme?
  • Klarar kroppen av att ta sig runt en mara, med X kg övervikt?

Att jag själv skulle klara av en mara, på (delvis)  pannben, är jag övertygad om att jag gör! Efter Hallands Ultra, mer än någonsin. Och då springer jag en halvmara på kanske (uppskattningsvis) 2,40.00
Så varför skulle i så fall inte en som springer halvmaran på över en timme snabbare, inte klara en mara?

En klok människa sa en gång till mig.
Kroppen klarar sååå mycket mer än du tror. Klarar du en mil, fixar du en halvmara utan problem. Lösningen: Du behöver bara dra ner på tempot.

Finns det något fenomen inom löparvärlden som ni irriterar på?

img_9786

Vem är löpare & Hur man flyttar gränser!

Det fanns en tid, för inte alltför längesen, när jag tyckte 2-3 km var tillräckligt långt att springa.
Och 6-7 km var jättelångt! Därför känns det faktiskt lite märkligt när man numera kan komma på sig själv att tänka:
”Hm… Jag kör nog en ”vanlig”  distansrunda på 10 km-runda idag.
Och man gör det dessutom utan större bekymmer. (Även om inte alla rundor känns fantastiska, såklart!)

Hade någon frågat mig för 5-10 år sedan om jag trodde att jag skulle bli en ”sån där springande/tränande människa” hade jag nog bara skrattat eller dissat samtalet helt. Visst, det hände väl att jag gav mig ut på enstaka joggrundor i unga år, men det blev aldrig något regelbundet.

Ligga kvar i soffan.

Det var ridningen som var min passion i många år och när jag slutade rida, tog det nästan 10 år (!) innan jag:
1. Dels började springa och
2. Dels lyckades passera den där ”gränsen” i löpningen/träningen.

Den där gränsen jag tror att man faktiskt måste passera för att fastna! Det är nog väldigt få (om någon) som älskar sina första löppass…!  Det är så lätt att börja springa ett par veckor eller månader och sedan ”glömma bort det” eller ligga kvar i soffan för att det känns lättare och skönare, just då.  Vad man inte inser är att man istället missar man den där härliga, endorfinfyllda känslan efter passet!

Längden har ingen betydelse!

Vad jag vill säga är att det spelar ingen roll om man springer 1 km eller 4 mil.
Om man springer är man en löpare. Punkt! Man behöver inte känna några som helst krav på varken sträcka, tempo, kroppstyp eller kläder (Skaffa däremot bra skor!). Så länge man tycker det är kul och man mår bra av det – bara kör! 🙂

Seså. Ut och gå, lunka, jogga, spring! 
Om jag kunde göra det, kan alla.l Promise!

Petra Månsson skrev ett klockrent inlägg inom samma ämne:
Nej, man måste inte köra en Ironman för att duga!

4 anledningar att springa på hösten!

Det är många löpare därute som föredrar vår- och sommarlöpning.
Som alltid måste komma igång på nytt med löpningen i mars månad, efter ett längre uppehåll. I bästa fall har de tränat annat under vintern. I värsta fall har de inte tränat alls sedan augusti-september och får en rejäl uppförsbacke.

Men hör ni; ge höst- och vinterlöpning en chans. Det är verkligen magiskt – på sina helt olika sätt. 🙂

Som jag har nämnt förut och som många av er, som kikar in här regelbundet, (kanske) redan vet, är att min absoluta favoritårstid att springa nu, på hösten!

Varför jag älskar höstlöpning?

  1. Den där perfekt ljumna, men ändå svala luften. Lätt att andas när man springer!
  2. Färgerna! Naturen är så vacker att det känns overkligt! Det är bara att njuta.
  3. Stillheten. Skogen känns sådär extra tyst på något sätt. Och när dimman lägger sig är det som magi.
  4. Att man får så oerhört många chanser att njuta av både solupp- och -nedgångar! Perfekt tid för att tajma in både morgonjogg och kvällslöpning.

IMG_2580

IMG_0345

IMG_0393

IMG_6390

IMG_0063 IMG_6716

För att inte tala om hur hösten bjuder på sig själv, uppe i Åre! Spana in (bland annat) Sara inlägg: Väder och När fjället är som vackrast! Om ni inte redan gjort det, vill säga. Fast då kan man faktiskt spana in det en gång till. Så fantastiskt vackert!) 🙂

Intervallstege som utmanar pannbenet!

Söndagens spinningintervaller gav mig blodad tand.
Jag bloggade aldrig om det, men ni som följer mig på instagram (@rundarocksaenform) har kanske läst om det? Jag körde nämligen ett av de roligaste cykelpassen på länge!

5 st intervaller x 1,40 minuters intervaller på 85 % av maxpuls, med endast 20 sekunders vila emellan x 4 varv/set!
Setvilan var dock 2 minuter.Pulsnivån innebar att vi hela tiden låg och balanserade på mjölksyratröskeln. Det var jobbigt, men ändå kontrollerad. Och jag kände mig i så jäkla stark! Grym känsla och riktigt roligt!  Det fick mig att fundera:

Alla intervaller måste ju faktiskt inte vara kräkjobbiga.

Tröskelintervaller är underskattat och ger ofta en riktigt härlig känsla, eftersom man känner sig stark; Utan att benen stumnar, utan att det svartnar för ögonen och utan att lungorna vill hoppa ur kroppen och ”dö”.

Inspirerad av det körde jag intervallstege.
Jag brukar i 99 % av gångerna köra de längre intervallerna i början, för att sedan avsluta med de kortare. Mentalt lättare. Eftersom jag valde att ha ett något lägre tempo än vanligt, ville jag istället utmana pannbenet och körde därför de kortaste intervallerna på mitten. För att sedan trappa upp minuterna på slutet, när jag var som tröttast. 😛

  • Uppvärmning
  • 4 minuter – 90 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 1 minut – Setvila (2 minuter gåvila)
  • 1 minut – 30 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 4 minuter –>  Nerjogg

Nästa äventyr – Österlen Lyser, halvmaraton!

God morgon! Vad tror ni om att springa på skånska Österlen i November? 
Det är lite som att be om det, va…? Risken att det kommer regna och blåsa storm, känns rätt överhängande. Eller kanske t.o.m. snööö…
Trots det sa det ”klicke-li-klick” på tangentbordet för någon vecka sedan, efter lite facebookchattande. Nästa (inplanerade) äventyr blir alltså en halvmara på skånska landsbygden. Tänk att man är så lättövertalad…?! 😛

Starten går inte förrän efter mörkrets inbrott, så pannlampan ska definitivt få nya, fräscha batterier innan dess!
Loppet då, undrar du kanske? Det blir Österlenmaran,som är en del av Österlen Lyser.

Märkligt nog ser jag verkligen fram emot det här loppet, trots riskerna ovan och det faktum att jag fortfarande är rätt mörkrädd (hur tänkte jag här egentligen?) Eller tja… Fast kanske inte så märkligt ändå, när jag tänker efter:

  1. Jag får springa! Bara det! Det är inte så bara.
  2. Jag får träffa (nästan) alla tjejerna från Sälen-äventyret igen. YAY! (Men vi kommer sakna dig, Ida!) 😦
  3. Att tillsammans får vi uppleva en halvmara full med marschaller, lyktor och eldar längs vägen, känns som en fantastiskt häftig upplevelse!

Är det någon annan som befinner sig i närheten och som är sugen på att hänga på – Bara gör´t så ses vi! 

osterlenlyster

Foto: Funbeat.se