…får kroppen lida, heter det ju.
Rastlösheten växer bara, just nu! Jag inser ju att man blir sjuk någon gång ibland. Ingen konstigt i det. Dessutom inte när detta var första gången på evigheter. Trots det, kan jag inte låta bli att bli mentalt frustrerad, när jag tittar ut och ser solen och känner vårkänslorna som spritter i kroppen. Jag…vill…bara…springa!!

När man inte kan springa, får man gå.
Det funkar (ganska bra) som substitut, när man är småkrasslig eller skadad. Jag gick ju en hel del när jag drog på mig en muskelbristning i vaden förra våren. Och även nu, till viss del, när jag har haft problem med höften.
Problemet uppstår väl när man TROR att man är tillräckligt friskt för att ”bara” gå (för i huvudet är det ju fysiskt, jätteenkelt att gå), men 3 km senare (mitt i skogen) inser att jag borde nog inte gått ut…

Det som huvudet tycker är enkelt (och som vanligtvis ÄR enkelt för mig) är betydligt jobbigare fysiskt, när kroppen inte hunnit komma i fas med sig själv. En lätt huvudvärk gjorde sig påmind och halsen ömmade…
Vyerna var magiska och mellan de flåsiga andetagen försökte jag njuta av naturen!
Jag var ju ändå tvungen att ta mig hem, på något sätt.

Det gick inte snabbt…!
De där 6 km som i gå-tempo, brukar ta knappt en timme, tog nästan 1,5 timme. Långsamt var ordet… Samtidigt som det var skönt att vara ute, idiotförklarade jag mig själv. Här brukar man säga till andra att ta de lugnt, när de har haft halskänningar och så kan man inte ta till sig det rådet själv..?! 😦
Love sniffade intensivt vid ett par tillfällen.

Plötsligt infinner sig känslan av att man inte är ensam i skogen…
Jag tittade runt omkring, men såg ingen älg. Tyvärr, måste jag nog säga. Att se dem (lite för) nära ger ordentligt adrenalinpådrag, men att se dem på håll uppskattar jag. De är så himla majestätiska!
Nu blir det fler dagar med vila!
Kroppen var tydlig i sitt budskap. Jag gör den tjänsten att lyssna. Åtminstone, andra gången gillt…
Vad gör ni i helgen? 🙂
