Lördag & Vårtecken!

Vilken fantastisk lördag vi har haft, hör ni! 
Solsken och nästan +10 grader. Vi har varit ute och traskat i nästan 1,5 timme, jag, 12-åringen och minstingen. Det går ju inte fort, men det är inget jag kräver av dem heller. Bara skönt att få vara ute, andas frisk luft och lyssna på fåglarna konsert! Jösses, vad de spelar…! 🙂

Vad gäller tempot – Jag är en person som oerhört sällan promenerar.
Jag blir…jag vet inte…rastlös? Inte för att löpningen går så himla mycket fortare, egentligen. Särskilt inte långpassen. Där hade jag nästan kunnat gå snabbare än jag springer. Haha! Men det är ändå något med löpning som gör att jag känner mig mer som en tränande person.

Jag önskar ibland att jag tyckte om promenader. Det hade underlättat ökad träningsmängd och undvikande av skador t.ex. Så ni som tycker om att gå mycket –  Jag är avis! 🙂

För övrigt låter jag bilderna tala för sig själva.
Hoppas ni har haft en (minst) lika skön dag? 

När huvudet är dumt…

…får kroppen lida, heter det ju.
Rastlösheten växer bara, just nu! Jag inser ju att man blir sjuk någon gång ibland. Ingen konstigt i det. Dessutom inte när detta var första gången på evigheter. Trots det, kan jag inte låta bli att bli mentalt frustrerad, när jag tittar ut och ser solen och känner vårkänslorna som spritter i kroppen. Jag…vill…bara…springa!!

När man inte kan springa, får man gå.
Det funkar (ganska bra) som substitut, när man är småkrasslig eller skadad. Jag gick ju en hel del när jag drog på mig en muskelbristning i vaden förra våren. Och även nu, till viss del, när jag har haft problem med höften.
Problemet uppstår väl när man TROR att man är tillräckligt friskt för att ”bara” gå (för i huvudet är det ju fysiskt, jätteenkelt att gå), men 3 km senare (mitt i skogen) inser att jag borde nog inte gått ut…

Det som huvudet tycker är enkelt (och som vanligtvis ÄR enkelt för mig) är betydligt jobbigare fysiskt, när kroppen inte hunnit komma i fas med sig själv. En lätt huvudvärk gjorde sig påmind och halsen ömmade…
Vyerna var magiska och mellan de flåsiga andetagen försökte jag njuta av naturen!
Jag var ju ändå tvungen att ta mig hem, på något sätt.

Det gick inte snabbt…!
De där 6 km som i gå-tempo, brukar ta knappt en timme, tog nästan 1,5 timme. Långsamt var ordet… Samtidigt som det var skönt att vara ute, idiotförklarade jag mig själv. Här brukar man säga till andra att ta de lugnt, när de har haft halskänningar och så kan man inte ta till sig det rådet själv..?! 😦

Love sniffade intensivt vid ett par tillfällen.

Plötsligt infinner sig känslan av att man inte är ensam i skogen…
Jag tittade runt omkring, men såg ingen älg. Tyvärr, måste jag nog säga. Att se dem (lite för) nära ger ordentligt adrenalinpådrag, men att se dem på håll uppskattar jag. De är så himla majestätiska!

Nu blir det fler dagar med vila!
Kroppen var tydlig i sitt budskap. Jag gör den tjänsten att lyssna. Åtminstone, andra gången gillt…

Vad gör ni i helgen? 🙂

Utomhus och vårkänslor!

När jag vaknade imorse kände jag mig lite bättre.
Huvudvärken var borta och nästan halsraspet också. Även sonen mådde bättre. Så himla skönt! Vi hade tänkt att ta en lugn hemmadag ändå, men när solen strålade in med all sin kraft genom fönstren kunde jag inte låta bli. En kort, jättelugn promenad fick det bli.

Det var verkligen obeskrivligt vackert och ljuvligt ute!
Nattfrosten droppade från träden, fåglarna kvittrade och solen värmde mot huden. Underbart! Och så värt det. Jag hoppas inte att jag behöver ångra utgången nu bara. I övrigt är tacksam över att det gick över såpass snabbt. 2,5 dag ska man inte klaga över. *peppar peppar*

Tanken är även att det blir jobb imorgon, fredag.
En kort, men förmodligen intensiv avslutning, av den här ”vardagsveckan”. Som dessutom (med största sannolikhet) även kommer att bjuda på lite sushi till lunch..! 🙂

Tacksamhet!

Hade jag hamnat i en negativ spiral hade jag tänkt följande:

–   Men nej, snö igen…?! Vårkänslan var ju så himla skön!
–  Jag får (men vågar inte riktigt) springa. Tusan också.
–  Jag kan dessutom inte springa, för jag har lite känningar i hals och är småsnorig.

Den här helgen har trots allt, känts helt annorlunda!

–  Snö? Den där vårkänslan var förvisso skön, men de här vackra, soliga vinterdagarna är också himla trevligt. Särskilt med den perfekta tajmingen inför sportlovet!
–  Naprapaten sa ju att jag fick springa. Allt sitter bara i huvudet!  (Väl?)
–  Kan man inte springa, får man gå. Jag mådde ju inte jättedåligt idag, söndag (efter gårdagens totalvila) så en härlig promenad på dryga 7 km fick vi till, jag och Love.

Så himla vackert! Tänk att vi bor så här…?! ❤

Solnedgångspromenad!

Eftersom tuff träning inte är ett alternativ efter naprapatbesök, blev det en lugn promenad igår eftermiddag. Jag slutar nästan alltid tidigare på fredagar, vilket verkligen är vardagslyx! Både dagen och helgen blir längre och jag njuter av den extra tiden; Jag hinner både ut en sväng och har ändå tid kvar för att hinna mysa med familjen.

Nu märker man dessutom att det blir ljusare och ljusare och jag hann hem från promenaden med god marginal, innan det hade blivit mörkt.
Höften kändes fortfarande lite öm, men den kändes… jag vet inte… ”annorlunda” (?) Undra om det bådar gott?

”Matte, vad gör du? Varför stannar vi…?”
Love förstår inte grejen med fotostopp! 😀

Vinter eller vår? Naturen har svårt att bestämma sig.

Snö på kottarna, men inte på marken…?

Fick njuta av en magisk solnedgång!