Race report – Risveden terräng 2016!

Lördag morgon och jag vaknade med en känsla av seghet.
Jag tänkte:”Det går nog över. Jag är ju definitivt ingen morgonmänniska!”  Satte mig i bilen och åkte de 20 minuterna till starten. (Lagom långt. Hehe!) Väl där hämtade jag ut nummerlappen och gick in i min bubbla. Är inte direkt supersocial, när jag befinner mig på lopp.
Trots det stack jag in huvudet i ”Lonesomerunners-tältet” och hälsade på en handfull löpare som jag faktiskt (hör och häpna) har träffat och/eller har sprungit med tidigare. De frågade om jag var taggad och ärligt talat: Nej, det var jag inte. Jag kände mig fortfarande seg och sa att jag kommer se det här loppet som ett vanligt långpass.

När jag stod och tittade på målgången av de båda barnklasserna (1,5 och 3 km) och både rös och nästan lipade, pga av alla tappra ungdomar, hörde jag ett glatt: ”- Men heeej!”
Vände mig om och såg nog lite förvånad ut (även om det inte var min mening). En tjej kramade om mig och sa:
”- Ja, alltså du känner ju inte mig… Men jag läser din blogg!!
Jag blev superglad och resten av samtalet är tyvärr lite som i dimma; minns inte vad vi pratade om. Hur som helst, så himla kul att ni som läser kommer fram och hälsar! 🙂

Startskottet gick och jag tassade iväg. Helt ok känsla, så långt.
Det var en hel del grusväg första km och även om det inte är särskilt kul, var det nog ganska bra för min del. Lättsprunget. Efter ett par km kom det ikapp en annan tjej och sa att även hon läste min blogg. Att hon tyckte den var så inspirerande, för att ”jag var en sådan som hon.” (Vanlig motionär). Jag blev superglad (igen) och började nästan känna mig lite som en kändis. Haha!

Jag hängde på henne och hennes kompis medan vi tog oss an en av årets nyheter; Den ”lilla väggen”. En rejäl stigning, som redan då (ca 4,5 km in i loppet) började suga musten ur mina ben. En annan tjej som befann sig i närheten sa strax efter vi hade tagit oss upp för den:
”- Väggen gick ju riktigt bra i år!”  Jag förklarade att det där inte var den ”riktiga” väggen. Den kommer om ytterligare ca 2-3 km, fick hon veta och vi skrattade lite åt eländet…

Vid ca 7,5 km kom den – Den där berömda V.Ä.G.G.E.N.!
Jag förstår inte hur jag år efter år (!) ”lyckas” förtränga hur lång den är…?! Vid ett tillfälle kommer jag till en öppning, tittar åt vänster och ser en platå. ”Oj, redan uppe? Det gick ju ganska bra.” tänkte jag.
Men i nästa andetag tittade jag åt höger och insåg att, nähä…Jag var ju inte alls uppe. Bara att fortsätta uppför och få ännu mer mjölksyra i benen. Den där backen alltså… Det bränner verkligen, både i lår och vader!!

img_1968

Väl uppe får man dock en otrolig utsikt!
Jag passade på att njuta en kort stund och tog ett foto. Under tiden hoppades jag att benen skulle återfå lite styrka och göra sig av med mjölksyran. Det gjorde de – i alla fall tillfälligt. Km 8 och 9  kändes faktiskt riktigt bra (och gick väl i ärlighetens namn lätt utför).

Utsikten åt enda hållet, uppe på Klevsjö Loft.

img_1967

Lika bra som km 8 och 9 kändes, lika tung var känslan under km 10 och 11.
Det gick uppför, uppför och mer uppför, även om det inte var jättebrant. Svagt och långt uppförslut är faktiskt värre, om du frågar mig! Trots att det bitvis var väldigt vackert, var det svårt att ta in det när man är så trött.

Under de här km var det även en hel del (citerar hemsidan) ”lättlöpta km på grusväg”. Lättlöpta km?? Det lutade svagt uppför, var mest raksträcka (nästan det värsta som finns, om du frågar mig) och alltihopa avslutades med en superbrant backe. Branta backar på grusväg är definitivt jobbigare än branta backar i skog. Fötterna glider ju bara bakåt i singelgruset!

Vid den här backen utbrast jag:
”- Åh, herregud..?!” precis när jag såg den. Precis där stod det funktionärer och bjöd på vätska. De skrattade bara åt min reaktion. Jag förklarade att det var fjärde gången jag sprang loppet och varje gång (ungefär vid just den här delen av loppet) frågade jag mig själv varför jag gör det. Det är ju så…sjukt…jobbigt!

img_1966

På toppen av grus-uppförsbacken sticker banan av åt vänster, in på en smal stig.
”Nu kommer belöningen!” tänkte jag. Jag älskar den svaga utförslöpningen genom naturreservatet som följer här. Döm till min förvåning att första 500 meterna var mer eller mindre kalhygge?! Inte alls det där vackra som jag mindes… Jag tappade modet lite grann och svor över alla j***a skogsägare som tar ner skog överallt.
Strax därefter tätnade skogen och jag kom in i den (i mina ögon) vackraste km i Risveden-loppet! Magisk trollskog.

När man vid ca 12-13 km kommer ut vid en gård, visade det sig att de hade tagit ner mer skog (?!) och dessutom lagt ut 3-5 cm stora singelstenar på den tidigare mjuka skogsvägen. Jag kände hur jag blev irriterad igen… Benen var tunga, tankarna var tunga! Och så en massa stora jävla stenar, som man knappt kan springa på, som krydda på moset?!

Återigen in på stig och någonstans vid alla spänger vid ca 13,5 km fick jag stanna för att…kräkas (?!) Vad kom den känslan ifrån, plötsligt…? Det kom nästan ingenting, heller. Pyttelite galla, men jag kände hur magen inte alls var i fas.
Inte benen heller. Eller andningen… F*n också! Ulkade ett par gånger till för att se om kroppen verkligen inte ville få upp något, men nope. Den verkade nöjd. For now…

Kan man göra något annat än att älska den här sträckan, vid ca 11 km? ❤

img_1965Runt 14 km passerade jag en tjej, omgiven av funktionärer. 
Hon hade snubblat och ramlat med ansikte och axel före. Tur i oturen att det var mjuka stigar och jag håller tummarna för att det gick bra för henne!
Strax efter blev det någon km grusväg igen. Tidigare år har jag uppskattat de här sträckorna. I år avskydda jag dem. Hårt, enformigt, tråkigt och jobbigt!

Vid 15 km var det dags för årets 2:a överraskning /nyhet vad gäller banan.
Mer stiglöpning! Snitslarna vek av in i skogen och ingen var gladare än jag. Det är ju synd att säga att tempot ökade, men hjärnan fick i alla fall något att fokusera på, istället för att mata grusväg. Det var dessutom en riktigt vacker sträckning, där jag i normala fall hade njutit ordentligt av de mjuka, mossiga ”djurstigarna”.

Nu började jag, här någonstans, istället tänka negativa tankar om andningen.
”Jag kan ju inte utvidga bröstkorgen så mycket som jag vill? Varför känns det som att jag inte får något syre? Inte ens när jag går?! Om jag håller upp sport-bh känns det kanske bättre? Är den för tight? Är det ansträningsastma?”

Sista 3-4 km var ett rent helvete och gick på pannben.
Jag SKA i mål! Om jag så ska gå hela vägen. Och jodå, gick jag gjorde jag. Ganska mycket, men jag försökte få in lite löpning däremellan.
Vid 16 km såg jag att en ambulans hade tagit hand om en yngre kille 😦 Där kände jag bara tacksamhet över att kroppen faktiskt orkade ta sig framåt, oavsett tempo. Tack kroppen!
img_1984

Jag lyckades nog få till något som åtminstone kan liknas vid en spurt, sista 300 meterna.
Jag såg i ögonvrån att en herre var på väg i kapp. I helvete heller?! Kroppen svarade, men var på väg att kräkas (igen) när jag hade passerat mållinjen.

Ca 6-7 minuter långsammare än förra året.
Men å andra med två betydligt mer tekniska sträckningar, som förra året var grusväg och som nu istället var kuperad, teknisk stig. Så egentligen ska jag nog vara nöjd. Det är nog inte så mycket tempot som irriterar mig, utan mer känslan av att kroppen var så otroligt trött, tung och flåsig…! 😦

Men ändå – Jag tog mig i mål. Inget fel på pannbenet i alla fall! Synd bara, att inte kroppen samarbetade.

 

Race rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 3

Läs även: Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 1
Läs även: Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 2

Storfjällsgraven, var det ja…
Ungefär 3 km slingrade den sig och bestod av sten, sten och lite mer…tja…sten! Jag försökte springa precis efter att jag hade lämnat mat/vätskestationen, men gick ge upp ganska snabbt. Inte nog med att det var mycket sten. Alla stenar var inte stabila att kliva på heller, utan vippade rätt bra. Jag hade inte lust att ramla och slå i huvudet, eller bryta ett ben.

Jag försökte bara ta mig fram så snabbt det gick.
Här vet jag att flera av mina bloggvänner var frustrerade och svor över alla klippblock. Men helt ärligt; jag upplevde det aldrig som särskilt störande. Visst, jag kunde ju inte alls springa i det tempo som jag ville, men det kunde ju ingen annan heller… 🙂
Eller ja, nästan ingen annan. Det for förbi flera maratonlöpare när jag traskade på här. Jag hejade på dem och var galet imponerad över deras sätt att bemästra det tekniska underlaget! Wow!

Det började plötsligt kännas lite ”tomt” och jag såg mig omkring.
De personer jag hade haft runt mig vid mat/vätskestationen var plötsligt borta. (I efterhand inser jag att jag tog mig fram rätt fort bland stenarna. I alla fall jämfört med många halvmara-löpare).
Men när maratonlöpare efter maratonlöpare passerade mig, började jag noja.. Hade jag glömt att svänga av någonstans? Var jag inne på fel bana – Maratonbanan? Skulle jag tvingas springa en sisådär 30-35 km istället för 21 km…?

img_1749

Plötsligt tog stenpartiet slut och en betydligt mer springvänlig stig uppenbarade sig.
Definitivt ”my cup of tea”! Packad jord, blandat med lite lera på sina ställen. Svagt uppför, men jag kände knappt att det lutade, utan tassade på så gott det gick. En lätt huvudvärk hade börjat göra sig till känna, trots att jag tyckte att jag hade skött vätska och saltintag.

Jag kom dessutom i kapp/passerade en tjej som gick och frågade om hon visste om jag/vi fortfarande befann oss på halvmarabanan. Det gjorde vi, sa hon. Skönt! Det kändes lite märkligt att nästan vara helt själv. Som att köra ett träningspass på fjället..
Strax efter (vid ca 13,8 km) kom nästa mat/vätskekontroll. Även här frågade jag efter saltgurka, men det fanns fortfarande ingen. Visst tusan hade det stått att de skulle ha saltgurka på några stationer…?

Jag frågade funktionärerna om jag redan hade passerat storfjället?
Och det hade jag, sa de.
”- Men då har jag ju missat ett fjäll!” utbrast jag. De tittade konstigt på mig och jag fick förklara att jag inte hade missat det rent fysiskt, utan mentalt. Att jag inte förstått att storfjället var storfjället. (Utan istället trott att det var Sälfjället).

Smått förvirrad, kände jag ju mig nästan snuvad på en fjälltopp. Haha!
Framför mig låg nu hemfjället – den sista (!) toppen. I brist på saltgurka gick jag ”all in” och tog salt, en mugg blåbärssoppa, en mugg vatten, godis och en kopp kaffe.
Inte heller 100 % klokt, visade det sig. Too much, too fast! När jag lämnade stationen, blev jag illamående och var väldigt nära att kräkas. Som tur var lyckades jag hejda det hela och illamåendet gick över ganska snabbt.

img_1728

Hemfjället var inte alls lika brant som de tidigare topparna.
Däremot började det blåsa ordentligt här! Något jag inte alls hade känt av innan. Fast jag frös ändå inte, så vindjackan förblev kvar i ryggan. Uppför, uppför, uppför. Jag knappade in på och sprang förbi två tjejer, som legat en bit framför mig. Vilken energi man får av att springa förbi andra! Jag är inte van vid den känslan… 😉

På väg uppför toppen försökte jag verkligen njuta lite extra av utsikten!
Det skulle snart vara över. Jag var ju inte ens sådär ”jag är så trött att jag inte vill mer”-trött, som jag ofta är i slutet på tävlingslopp. Jag var totalt inne i ett runners high och kände mig fortfarande (!) jäkligt pigg. Då kan ju inte över redan?!

Vid sista mat/vätskestationen, där… först DÄR hade de saltgurka!
– Jaaa! Saltgurka!” utbrast jag högt och kastade mig över dem. Funktionären tittade lite konstigt på mig. Om hon bara hade vetat hur många km jag hade gått och drömt om saltgurka… *Skratt*
När jag vände mig om, möttes jag av den här synen. En liten fjällsjö, med massor av stenpyramider! Riktigt cool syn!

Jag svepte ner en massa gurka med vanligt vatten och begav mig.
Sista sträckan, sista km ner mot mål. Det var lättsprunget. Platt, grusväg/stig och spång. Och i princip bara nedför. Jag ääälskar nedför!
Sista 2 km var nedför en brant slalombacke. Där kändes det rätt rejält i knän och lår, men jag var (fortfarande) hög på löpning och struntade i den smått huggande känslan. Nu kör jag! Jag måste köra 110 % nedför. Jag är ju inte särskilt trött…?!

Jag passerade nog ett tiotal personer nedför sista backen.
Det var många som hade problem med att springa nedför. Jag såg till och med någon som var tvungen att gå baklänges, för att det gjorde för ont att gå/springa framlänges.
Själv fortsatte jag att dra på nedför! Älskade känslan, även om mina knä och lår protesterade! Nedförslöpning ÄR min grej! Har alltid tyckt om det.

Halvvägs nedför backen passerade jag dessutom Jenny.
”- Hur är det? Är du skadad?” ropade jag till henne, när jag passerade, då jag såg att hon gick nedför. Hon svarade att hon inte var det. Att det bara var jobbigt.
Sista biten in mot mål, där banan var snitslad i en serpentinväg, såg jag i ögonvrån att Jenny hade börjat springa igen. Inte ens chans att jag släpper förbi henne nu! (Någonstans därinne finns nog en tävlingsmänniska… Haha!) Drog på ytterligare lite till och nu – Nu började jag känna av mjölksyran ordentligt!

100 meter innan mål var banan dragen genom ett gegghål.
Inte för att mina skor var superrena/torra sedan innan (…) men varför lägga till det, så där på upploppet? 😛 Försökte spurta in i mål, men nu var kroppen trött. För första gången på hela loppet!  Hörde mitt namn och ort ropas ut av speakern. Jag klarade det. Jag har klarat det!

En…så…fantastisk…känsla!! ❤
Hur tusan ska jag toppa den här tävlingsupplevelsen, liksom?

img_1753

 

Race Rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 2

Läs även:  Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 1.

Efter nedräkningen blev starten relativt lugn.
Ingen 5 km tjurrusning. Skönt! Fjärilarna i magen fanns fortfarande där, även om de inte var lika påtagliga när jag nu hade fullt fokus på att röra mig framåt. Inte så mycket tid att tänka, bara göra. Här kände jag att jag och Susanne höll samma (och ganska lagom) 6,40 tempo. De övriga ”försvann” men jag försökte att inte tänka mer på det.
En kort sträcka genom stugbyn och sedan en liten, småseg uppförsbacke på asfalt.

”Åh nej, inte en backe…”, tänkte jag. (Vad var det för lopp jag var anmäld till, nu igen..?! Haha!) Strax efter den kom den. Den där riktiga backen! Slalombacken – Dags att springa Gustavsbacken uppför. ”Hur svårt kan det vara”? 😛 Det var bara att börja gå.

Det var många som gick och efter bara någon km hade vi avklarat MÅNGA höjdmeter!
Ingen mjukstart här inte. Kroppen kändes relativt pigg. Susanne hade det kämpigare och jag väntade in henne ett par gånger. Hon tyckte nog (?) att det blev lite jobbigt och bad mig till slut att sticka iväg.

Väl uppe på toppen bar det av nedåt igen; En lättsprungen sträcka med grusväg. Rätt skönt faktiskt, efter den starten. Pulsen var rätt hög, på toppen, men sjönk relativt fort. Däremot höll jag ca 6.30-tempo nedför. Lite försiktigt kan tyckas så här i efterhand, men eftersom jag inte hade en aning om hur tuff en halvmara i fjällen är, vågade jag inte gå för fullt efter bara 3-4 km. Jag var livrädd för att gå ut för hårt och få ett helvete på slutet.

img_1738

Efter en kort stund kom Susanne i kapp mig igen och vi tog följe in i skogen.
Det blev lite trafikstockning in på spången, men efter en liten stund var vi en lång rad löpare som tassade fram över myrmarkerna. Här hade jag kunnat hållit ett betydligt högre tempo, då många var väldigt försiktiga och rädda att halka, men jag kände samtidigt att det skulle tagit ALLDELES för mycket energi att springa förbi i blöt, djup (?) myrmark. Bara att snällt ligga kvar i det lugna(re) tempot, på ”min plats”.

img_1740

När spången tog slut var vi framme vid första mat/vätskestationen, vid 5,5 km.
Där ska tydligen Camilla ha stått och hejat, men jag missade henne helt (och hon mig). Medan jag stod och moffade i mig en giffel såg jag ”ormen” av färgglada löpare som gav sig uppför nästa fjälltopp.
”Jösses. Vad har jag gett mig in på…?!

Bullen växte i munnen och jag förstod inte alls varför jag försökte äta den. Svalde den motvilligt, med hjälp av lite vatten och tog några bitar godis istället. Mycket godare!

img_1741

Arrangören försökte vara ironisk. (Eller)?
”Jag älskar backar!”-skylten mötte oss när vi (jag och Susanne) började vår resa upp till nästa fjälltopp. Vi sprang emot den och fick hejarop av några yngre killar som satt  längst ner i backen.
”- Tackar! Vi springer hela vägen nu. Ni kollar, va?” sa jag kaxig och skrattade och de lovade att heja på. Strax där efter började vi gå… Även här kände jag mig stark uppför och fick klartecken från Susanne att sticka före.

”- Vi ses, när du kommer ikapp mig igen”, sa jag och fortsatte med raska steg uppför. Backen kändes på ett sätt evighetslång. Varje gång man trodde att man såg toppen, kom det ytterligare ett uppförslut, när man precis kom över ”kanten”. Jag gick och funderade på om jag verkligen skulle orka två fjälltoppar till?! Å andra sidan kände jag mig samtidigt förvånansvärt pigg. Knappt någon mjölksyra alls i benen.

img_1742

Efter ca 2-2,5 km uppförsbacke avtog den värsta lutningen.
Det blev dock inte helt platt, utan fortsatte att vara ett svagt uppförslut. Något som normalt sett hade fått mig lite irriterad och deppig. Nu kände jag mig, tvärtemot, riktigt fräsch! Det var en hel del spånglöpning här.

Jag tassade på uppför och passerade några under det här partiet. Det var många som (där det inte fanns spångar) var ”rädda” för att bli blöta, men jag orkade inte bry mig. Terräng är ju terräng. Embrace the mud, ni vet! Klafs, klafs, klafs. Iskallt vatten sipprade in i skorna, men jag blev varm igen efter bara en liten stund. Kände tacksamhet över att jag inte har särskilt känsliga fötter!

Här förväntade jag mig att Susanne skulle komma ikapp mig igen och vände mig om ett par gånger, men såg henne inte.

img_1744

Mellan 6 och 11 km hade jag ett riktigt flow!
Det var nästan (men bara nästan) så att jag gick och väntade på att den där dippen skulle komma. När kroppen slutligen insåg vad det var för utmaning, den hade gett sig in på. För varje km som tickade på (och de tickade på fort!) var jag förundrad över hur fräsch jag kände mig.
Väl över toppen började det gå nedför igen. Här var det lite mer stenigt och jag passerade en eller två herrar, som tyckte det var lite läskigt att springa på de tekniska stigarna. Själv ökade jag tempot litegrann, samtidigt som jag försökte hålla tungan rätt i mun. Såå glad att all fjällvandring har gjort mig lite ”immun” mot stenar.

Precis innan jag kom ner i dalen såg jag en fotograf.
En annan person som stod bredvid honom (tror jag? Minns inte riktigt) och ropade högt:
”Kom igen, det är bara 200 meter till ledaren!” Haha…. Kul, ironisk kille, tänkte jag och svarade:
”- Jaså, men det låter ju bra.” Sekunden senare swischar det (bokstavligt talat!) förbi en man i ett makalöst tempo. Det visade sig vara 2:an i maratonklassen. Jodå, jag skämdes lite… Haha! 😛

img_1743

Andra mat/vätskestationen, vid 10,3 km, kom mycket tidigare än jag hade föreställt mig.
Väl nere i dalen såg jag skylten ”storfjällsgraven” och blev väldigt fundersam.
”Vänta nu. Skulle jag inte passera storfjället först…?” (I tron om att det fjäll jag precis hade passerat var första ”riktiga” toppen; Sälfjället…) Och att jag fortfarande hade Storfjället och Hemfjället kvar framför mig.  Tänkte att jag förmodligen kom ihåg fel och att Storfjällsgraven låg innan storfjället; inte efter. Sedan släppte jag det för stunden.

Jag frågade lite halvdesperat funktionärerna efter saltgurka. Var sjukt sugen, men de hade ingen. 😦 Istället fick jag stoppa vanligt salt i munnen och svälja med vatten. Så…jäkla…vidrigt! Men jag vet att jag behöver salt, när jag springer långt, så det är bara att härda ut.
Tog även en liten näve chips, det sista jag gjorde. Var egentligen inte sugen på chips, men tänkte att det var bra energi. My bad. Fick ta mig fram genom Storfjällsgraven med en äcklig chips-eftersmak i munnen. FAIL!

Storfjällsgraven ja.
Ett kapitel för sig, men det tar vi i nästa del! 🙂

img_1746

 

Race rapport – Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 1

I fredags bar det iväg mot Sälen.
Jag hade tagit ledig och hämtade upp Ida och Linnéa vid Alingsås centralstation tidigt på förmiddagen. Sedan bar det av norrut och redan då diskuterades löpning och bloggupplägg som om vi hade känt varandra hela livet!

Vi stannade till vid ”Grön Ko” i Värmlandsbro, strax utanför säffle.
Ett café och saluhall som jag har besökt tidigare, på familjen regelbundna resor till Nordvärmland. Fantastiskt god mat och man slipper ”vanlig” vägkrogemat eller hamburgehak.

Efter 6,5 h bilfärd var vi äntligen framme och fick krama om Mari, som redan var på plats i lägenheten.
Vi konstaterade snabbt att vi hade perfekt läge. Utsiken var över start-/ och målområdet – Krypavstånd alltså! Och när man stod där i fönstret, började det plötsligt kännas ”på riktigt”.

img_1638

Efter att ha installerat oss lite grann, bar stegen ner mot Ica.
Såsom vi handlade skulle man kunna tro att vi hade tänkt att bo där i en vecka!

img_1730

Efter lite övervägande kom vi överens om en klassiskt uppladdning;
Pasta-/kolhydratladdning i form av Carbonara. Om det är 100 % optimalt eller inte, ska jag låta vara osagt. Men det var jäkligt gott! Receptet för 4 personer skulle innefatta 0,5 dl grädde (?!) Linnéa och jag beslutade att 5 dl, det är lagom… Haha! 😀

img_1731

Vi satt och pratade hela kvällen!
Hur mycket kan man ha att prata om? Mycket, uppenbarligen..! När mörkret föll var vi nog alla lite smått uppe i varv.
”Bara 12 timmar kvar. Bara 10 timmar kvar…” lät det under kvällen.

img_1734

Raceday – Nu kör vi!
Fast riktigt så tänkte jag inte. Vi hade ställt klockan på 06.30 för att hinna upp i tid, käka och sedan ta det lugnt ett tag, så att maten han ”smälta” undan. Jag som normalt sett varken är morgonmänniska eller ”äta mycket frukost-människa” hade lite problem med att få i mig allt. Smörgåsen bara växte i munnen och ett lätt illamående spred sig i kroppen, ju längre tiden gick. Shit, vi ska springa en halvmara idag! I fjällen…! Hur kuperat kommer det att vara??

img_1735

Grymma, laddade tjejer utanför lägenhetshotellet!
Från vänster: Mari, Susanne, Jenny och Linnéa!
Ida höll på med sista-minuten-grejer här (…) 😉 och vi andra började bli lite stressade när vi insåg att det bara var 5 minuter kvar till start. Tur att starten låg, inte ens 100 meter därifrån!

img_1736

Det kändes riktigt overkligt, när vi väl stod vid startlinjen!
Överallt såg jag människor som såg grymt vältränade och ”trailiga” ut. Vad gör JAG här…?? tänkte jag flera gånger. ”Jag kommer komma sist!”
Märkligt att man (jag) tänker så, när planen faktiskt bara var att njuta av själva upplevelse på fjället! Någonstans därinne bor den där jäkla prestationsprinsessan, även om hon sällan får komma fram (längre).

Ok, nu gäller det. Nedräkning! 10…….5…4…3…2…1…
Shit, jag ska verkligen göra det här…!!
😮

img_1737