Efter en intensiv arbetsvecka, var det nära att jag åkte raka vägen hem igår.
Det är tyvärr lätt att förväxla psykisk overload, med fysisk. Enda anledningen till att jag faktiskt kom iväg till gymmet var tack vare mellansonen.
”- Men mamma! Jag VILL till gymmet. Du lovade ju?”
Eh, jo det hade jag ju faktiskt gjort… Och det är klart att man kan säga att ”Nej, tyvärr. Mamma är för trött”, men det var ändå något som gjorde att jag fick lite dåligt samvete.
Vi drog dit och två lyckliga barn skuttade in på barnpassningen, utan att se sig om.
Jahopp…. Vad ska jag köra nu då? Kände mig mer förvirrad än vanligt. Oftast brukar jag åtminstone ha ett hum om vad jag ska göra, eller ha en preliminär plan. Men nu… Helt nollställd.
Det blev först totalt 16 km på cykeln.
Inkl. uppvärmning, 6×2 minuters intervaller och nedvarvning på det. Att två minuter kan kännas så kort i teorin och så långa i verkligheten. Tungt motstånd – vilket innebar sittande backe, kan man säga.
Första 30 sekunderna i varje intervall kändes ok. Sedan hade jag 90 sekunder (!) med svidande, mjölksyrastinna muskler framför mig. Mjölksyra- (och pannbens-) träning i ett.
Att mentalt vänja mig vid att fortsätta, trots mjölksyra
Att känna igen känslan/smärtan, men samtidigt inse att inget farligt kommer hända om jag fortsätter framåt när det bränner. Jag tror att det är nyttig inför sommarens halv-fjällmaraton. Right? 🙂
Efter det körde jag även lite rygg och prehab-övningar för höfter och vader. Kändes tråkigt, men klokt.
Har ni haft en bra start på helgen?