Som Pellefants snabel sa; Knakeli-knak-brak!

Vad är det med mig och tendensen att dra paralleller till tecknade figurer (nu för tiden)?
Igår var det snövit, idag Pellefant. Kanske barndomsminnen som kommer till ytan av någon anledning, eller så är jag bara mer tankspridd/barnslig än vanligt? 😛 Förresten, ni som minns. Visst sa han snabel så, eller minns jag helt galet?

Knakeli-knaket var, hur som helst, en hänvisning till mitt naprapatbesök igår.
Det var längesen jag var skadad (och DÄR jinxade jag förmodligen det) och jag tror att det beror på att jag under hela året har gått till min naprapat regelbundet och i förebyggande syfte! Höger sida av bäckenet, bröstryggen och vänster sida av nacken/axeln justerades under ljudliga protester, men himla skönt när man går därifrån och känner sig ”upple´ad”. (Som vi säger här nere). 🙂

För övrigt – FREDAG hör ni. Nu njuter vi (lite extra)!

Veckan hittills!

Naprapatbesök

Jösses! Dagarna rusar iväg och jag vet knappt vad jag har gjort.
Den här veckan började med två vilodagar, i hopp om att kroppen skulle kännas bättre efter söndagens ”bottennapp”! Tisdageftermiddagen innebar dessutom ett naprapatbesök. Inbokat sedan lång tid tillbaka (i förebyggande syfte).

Problemen med bäckenleden/höften var betydligt bättre, men små korrigeringar gjordes. Sedan hade jag (lägligt nog?) fått känningar i mitt vänstra skulderblad, ett par dagar innan besöket. Känslan av en nerv var i kläm. Och mycket riktigt; ytterligare en korrigering i bröstryggen och ”poff” så vad det onda borta. Det är magi, på riktigt! 🙂

Eldig yoga!

Gårdagen bjöd sedan på ett gymbesök.
Först styrkeövningar för ryggen och det kändes riktigt bra. (Fast jag älskar ju att köra rygg, så det känns i princip alltid bra). Efter det blev det en timmes yoga. Jag insåg häromdagen, när jag såg över min träning under april, att jag inte har kört yoga EN ENDA MINUT. Helt galet…?! Nog för att jag har älskat känslan av att kunna springa igen, men det kan ju bli för mycket av det goda. Därför tog jag mitt förstånd till fånga och skuttade (nåja) i yogasalen.

Passet bestod av mycket flöden och ”högt tempo”. Jag som är van vid den luuuugna yin yogan, fick kämpa för att kunna fokusera! Och så varm, svettig och darrig man blir när man kör mer ”power-aktig” yoga! Nyttigt, nyttigt för en (numera ännu) stel(are) löparkropp. 😛

Fokus – Core och den där viktiga prehaben!

Min naprapat ringde för en stund sen, för att följa upp de senaste veckorna.
Jag sa som det var – Att jag delvis har varit sjuk, men ändå hade fått till ett par löppass. Dessa har känts betydligt bättre än tidigare, även om jag fortfarande har små, små känningar. Ett förebyggande återbesök är, sedan tidigare, inbokat i slutet av April. Bra så! 🙂

Rehab/prehab är så himla långtråkigt.
Tråkigt men nödvändigt. Tyvärr brukar man vara duktig på att stärka upp de svaga länkarna i kroppen, fram tills dess att man inte känner av dem längre. Då kör man (eller i alla fall jag) istället på med det som är roligast: Löpning och gärna långpass. Moment 22… Varför gör man så, egentligen?! *korkat*

Igår hade jag egentligen inte tid för träning.
Därför tog jag mig tid. Flexade ut en timme tidigare från jobbet och körde prehab-övningar på gymmet. Det var fullt fokus på core, höfter och säte (bl.a. genom enbenspress och utsida höft med hjälp av gummiband).
Definitivt inte det roligaste passet jag har kört. Däremot kort, intensivt och som sagt: Ack, så bra på andra sätt! När jag var klar blev det full fart hemåt, snabbt ombyte och sedan stallet med sonen. Fokusbyte. 🙂

Veckoslut och löparlycka!

Hur glad kan man bli, när man inser att man lyckats få till tre (om än dock korta och försiktiga) löppass senaste veckan, UTAN att höften blivit sämre?  Så häääär glad!

Återigen – Jag vågar knappt hoppas i rädsla att ”jinxa” något, men jag kan i alla fall konstatera att det (fortfarande) känns helt ok. Jag har en del småkänningar, men så länge det inte blir värre känns det bra.

Jag är faktiskt ruskigt tacksam att jag inte tog Salming Trail-skorna som jag först hade tänkt. Klart som tusan att man är sugen på att testa nya skor (!) men i  sista sekund valde jag ändå mina Icebug.
BRA VAL! Jädrar vad slask och frusen is under slasket det var?! Nu kunde jag lita på skorna och kände inte att jag behövde oroa mig om fötter som for iväg i alla olika riktningar och som eventuellt hade skadat/irriterat höften.

Den här veckan skrapade jag slutligen ihop lite drygt 18 km.
Det är inte så himla mycket jämfört med vad jag  brukar springa i genomsnitt (men garanterat mycket för någon annan, så misstolka inte). 🙂
Däremot känns det som en himla bra mängd, med tanke på min nuvarande situation. Fast nu blir det inte löpning på ett par dagar.

Babysteps, remember? (<– Även en påminnelse till mig själv).

Hoppfull!

För att hinna knö in lite träning igår, stack jag tidigare från jobbet.
Jag måste ju erkänna att jag var nervös. Första löprundan efter mitt andra naprapatbesök, pga lite krasslighet i helgen.

Ungefär som vid tidigare försök ömmar det lite när jag ger mig ut. Jag gissar att kroppen inte är uppvärmd helt enkelt. Tidigare har ju det onda blivit värre efter ca 3 km. Den här gången slutade det nästan göra ont någonstans vid 2,5 km (?!) och jag sprang mer eller mindre helt smärtfritt fram till ca 4,5-5 km. Sista dryga km kändes det lite i höften igen, men inte alls lika mycket som tidigare.

Alltså. Jag vågar knappt hoppas…
Är så himla rädd att jinxa det och att det ska göra ont igen nästa gång jag ger mig ut. 😦 Nu efteråt har det inte heller gjort särskilt ont. YEAY! Men höften känns stel på något märkligt sätt.
Fast stelt är bättre än ont. Ett steg i rätt riktning. Håll tummarna är ni snälla! Och njut lite av bilderna från senaste rundan. 🙂