Som värsta Running Snow White!

Och då menar jag inte att jag är oskuldsfull och försiktig.
Mer att jag under en enda timme stötte på en nötskrika, ett rådjur, en ekorre (som satt 5 meter ifrån mig och bara tittade?!), en skogsduva och en hare. Hade jag stämt upp i sång hade de kanske kommit närmare och ställt sig i en ring runt mig? (Eller inte) Haha! 😛

Förutom (tack vare?) djur-kaskaden; vilken runda!
När jag lämnade jobbet kände mig seg och mosig och funderade allvarligt på att bara åka hem och vila. Som tur var tänkte jag på det som kloka Ingmarie brukar tipsa om; Att prova en kort runda/kort stund och se hur det känns.
”3 km kan jag ju springa vilken dag som helst. Efter det får jag sluta om jag vill”.

Första 2 km var lite sega (och gick, till mitt försvar, bara uppför) men efter det rullade det på riktigt bra. Efter 3 km ville jag ju inte alls sluta längre. Bara tassade på och njöt av det fantastiska höstvädret! Det är verkligen nu jag trivs som bäst. Sol, guldfärgade eftermiddagar och +8 grader. Pigga ben och glada lungor – Dryga 8 km ren och skär magi! ♥

.
Lite ursäkta för fotona nedan. Detta var ändå de två bästa, trots att det ser ut som at jag ska vrida nacken ur led på ena fotot. På ett tredje såg det ut som jag typ stod och bajsade (?!) så jag besparade er den. Photogenic – not so much! 😀

Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.

Dagen efter raceday!

Ni som följer mig på instagram, kanske redan har koll på att jag tävlade igår (igen).
Risveden Terräng – 18,6 km kuperat, teknisk terräng.
Herregud, jag tvivlade många gånger om jag skulle ta mig i mål eller inte! Trött och seg kropp, som är ännu mer trött och seg idag. Race rapport kommer, jag måste bara återuppliva kroppen först! Och sätta ord på alla känslor som jag hade under dagen.

Har ni haft en bra helg? 🙂

Innan loppet var jag förvisso otaggad, men ändå relativt pigg.

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen – När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛

Önskeinlägg: Så börjar du med fjällöpning!

För en vecka sedan befann jag mig uppe på fjället.
Shit, vad tiden går fort! Så här i efterhand känns det nästan som att allt är en dröm. Overkligt, på något sätt.
”Skulle jag ha klarat av att springa en halvmara i fjällen…?!” Jag saknar dessutom de fantastiskt go´a tjejerna och inser att vi är rejält utspridda över landet. Men nya äventyr kommer, så småningom. 🙂

Efter att ha delat med mig av upplevelsen, genom förra helgens race-rapporter, fick jag en frågan av Helena som jag tänkte (försöka) svara på:

”Det ser ljuvligt ut och grymt bra jobbat. Får man passa på att be om ett önskeinlägg med rubriken ”Så börjar du med fjällöpning”. Hur tränar man hemma liksom?”

Som sagt, det är knappt att jag kan fatta att jag har gjort det.
Än mindre förstå vad som hände med kroppen. Hur kunde den vara så jäkla pigg och fräsch?! Inte en enda negativ tanke under dryga 3 timmar…?! Det har liksom aldrig hänt mig, under ett tävlingslopp.

Vad gäller träning inför ett lopp i fjällen, kan jag nog bara dela med mig av mitt eget upplägg. Jag är ju ingen van fjällöpare, direkt.
Ser jag över träningsdagboken måste jag nog ändå ge mest cred till fjällvandringen i Norge. Att vandra 6-7 timmar per dag med 16 kg extra vikt på ryggen, gör verkligen sitt för uthålligheten, även om tempot ligger på endast ca 2-3 km/h… 🙂

Tillbaka till grundfrågan: ”Hur man tränar hemma?”

Om man inte har möjlighet att vandra/springa i fjällen (vilket såklart är det bästa), skulle jag säga att det viktigaste är att man hinner skaffa sig en regelbunden löpargrund. Att inte bara få upp konditionen, med hjälp av ett (i sammanhanget) kort 10-veckors schema, utan att man verkligen låter leder, senor och ligament vänja sig under en längre tid.

Min vår och sommar har innefattat mycket lugna, distans- och långpass.
Detta var framför allt inför Hallands Ultra i Juni. Fokuset låg på långt och långsamt och trots det, blev längsta träningspasset ”bara” ca 28 km. Inga 30+ pass alls, alltså.

Mellan april och juli låg månadsmängden på ca 100 km i snitt.
I augusti (tävlingsmånaden) hamnade den däremot på knappa 60 km. Och då var ändå de 21 km i fjällen inräknade. Vilket innebär runt 35-40 km löpning i övrigt, varav en löparvecka ”försvann” pga fjällvandringen.

Teknisk terräng! Naturlig core- & backträning.

Försök att springa (mest/mer) i skogen, gärna på tekniska stigar. På så sätt bygger man upp fotlederna. Det var faktiskt en sak jag (till skillnad från några av mina bloggkollegor) inte var så himla orolig över. Jag litade på mina fotleder – Jag vet att de är starka och stabila.

En bra core-styrka är också viktig, när man ska balansera sig över tekniska fjällmarker.
Bygg upp din core på gymmet eller hemma, men man får även grymma coremuskler av att springa just i teknisk terräng.

Även backträning är att rekommendera. Men även här kan det räcka med mycket terränglöpning – där det oftast är naturligt kuperat. Ni ser. Det är uppenbarligen himla bra att springa just i skogen. 😉

Jämför inte med en asfalts-halvmara!

Och om ni nu sitter och funderar på om ni klarar ett fjällopp.
Tänk på: Man måste definitivt inte springa hela loppet. Väldigt många (alla utom eliten) går i uppförsbackarna! Och många går även under andra tekniska delar av banan. Så ha inga tempokrav. Det går inte att jämföra 21 km fjäll med t.ex. Göteborgsvarvet!