Sälen Fjällmaraton – Tankar inför…!

Det är 154 dagar kvar. Ett-hundra-femtio-fyra.
Det är ju nästan ingenting…?! Här har jag suttit och tänkt att jag har allt tid i världen att träna inför fjäll(halv)maran. När man sedan sätter siffran på pränt blir det så…nära. Så verkligt.

”Hur svårt kan det vara?”

Jag har, om jag ska vara ärlig (och det ska man ju), lite delade känslor kring det här.
En del av mig tycker att de ska bli såå himla kul! En spännande utmaning, med fantastiskt sällskap. 🙂
Och även om det är en kuperad halvmara, så tänker jag att naturupplevelsen på något sätt kommer ”förminska” det jobbiga i det hela. Jag tänker (som även Ida var inne på): ”Hur svårt kan det vara”…?

IMG_5509

Nu när jag har låtit positiv (eller arrogant – your pick)… 😉  måste jag även erkänna att en del av mig är rätt nervös och rädd.  Visst, det värsta som kan hända är ju att man inte klarar det, tänker ni. Men jag minns så väl känslan av det enda (av rätt få lopp, hittills) där jag inte tog mig i mål. Besvikelse var bara förnamnet…! Det är snart tre år sedan och ändå har känslan etsat sig fast.

Hjärnspöken!

Det är nog därför hjärnspökena finns där nu också.
Tänk om alla springer ifrån mig? Tänk om mjölksyran kommer efter ett par km och sedan inte försvinner? Tänk om min kropp ”lägger ner”? Tänk om mitt (annars relativt starka pannben) blir svagt? Så många hjärnspöken…
Jag inser att jag måste hitta ett positivt mantra. Hitta styrkan i mig själv och tro på att jag kan!!
Har ni några bästa-tips vad gäller mental träning? 

Hitta perspektiv!

När jag sedan läser om Mias inställning till Trans Pyrenéerna – 898 km (!) – 55.000+ höjdmeter (?!) – 400 timmar (!!!) blir jag ödmjuk till min egen uppgift.
Om hon tänker ”Hur svårt kan det vara”, vad gäller hennes (i mina ögon) nästintill overkliga utmaning, hur kan jag då noja mig över 21 ”ynka” km…? 😛