Dagen efter raceday!

Ni som följer mig på instagram, kanske redan har koll på att jag tävlade igår (igen).
Risveden Terräng – 18,6 km kuperat, teknisk terräng.
Herregud, jag tvivlade många gånger om jag skulle ta mig i mål eller inte! Trött och seg kropp, som är ännu mer trött och seg idag. Race rapport kommer, jag måste bara återuppliva kroppen först! Och sätta ord på alla känslor som jag hade under dagen.

Har ni haft en bra helg? 🙂

Innan loppet var jag förvisso otaggad, men ändå relativt pigg.

Efter Bagheera Fjällmaraton Sälen – Runners high och bloggkändisskap…!

Det känns faktiskt både oväntat och ganska märkligt.
Men det enda jag har tänkt på efter lördagens lopp är hur jäkla sugen jag är på att springa! Att hitta nya utmaningar. Inte om ett halvår, utan NU! Jag som aldrig brukar planera eller springa särskilt många lopp/tävlingar. Vad hände där, liksom?

Som flera av mina Sälen-bloggvänner har beskrivit;
Jag är nog inne i någon typ av rosa löparbubbla just nu. Alla lopp låter häftiga. Jag tittar både på asfaltsmaror (?!), terränghalvmaror, Borås 6 timmars och lopp med tusentals trappsteg… (Gbg Trappathon)
Hur galet är det inte att hjärnan försöker ”lura in” en på massa nya äventyr? Fast ändå häftigt, på samma gång!

Vad som blir verklighet och inte, vågar jag inte svara på.
Just nu känns det rätt tomt, som det ofta gör efter att man avklarat ett stort mål. Jag behöver nog landa lite, innan jag bestämmer mig för vad nästa stora mål blir. Även om:

  1. Vi redan på tävlingsdagens kväll (!) satt och spånade på nya mål… Haha!)
  2. Spontana, ogenomtänkta saker också kan blir helt fantastisk… (Hint, hint! Bildresultat för pil höger Halvmara i fjällen)! 😉

Alltså, shit! Vad jag längtar tillbaka!
Vackra, vackra sälenfjällen! ❤

img_1745

Förresten. Jag glömde skriva en sak om loppet.
Efter bara ca 500 meter sprang det förbi en lång kille i grön vindjacka, som ropade.
”- Hej! Det är du som bloggar, va?”
Eh…? Japp, det är jag det. Haha! (Vem var du…?) *nyfiken*
Strax därefter det var det en tjej som vände sig om och sa:
”- Hej! Jag kände igen dig!”  (Jag kände inte igen henne… Piiinsamt!  Men tror det var en instagrammare, som jag följer..?)

Det känns verkligen jättekonstigt att främmande människor känner igen en.
Det innebär ju att det faktiskt finns de som läser min blogg. Jag blir alltid lika förvånad och smått generad, även om det låter konstigt. På något sätt borde man ju liksom förstå att det man skriver inte hamnar i ett svart, osynligt hål… 😛