Magisk höstlöpning!

Det fanns en liten oro efter fjäll-halvmaran.
Hur mycket jag än gillar utförslöpning, tar utförslöpning nedför en brant slalombacke (!) ut sin rätt. Jag hade, efteråt, känningar i båda knäna (och träningsvärk i låren – den enda egentliga träningsvärken jag fick). Funderingarna som kom var; har jag överansträngt knäna och eventuellt dragit på mig sk. hopparknä…?

Överkompensation – Anledningen till pigga ben?

Igår var det dags för första löprundan efter loppet.
Jag gav mig ut och det kändes…eh…lätt? Borde det inte kännas tungt, segt och jobbigt? Eller också var det här någon typ av ”överkompensationen” som slog till? (Att kroppen, med hjälp av återhämtning, har blivit starkare/snabbare än innan den senaste stora utmaningen; I det här fallet fjällhalvmaran).

Skön känsla, hur som helst!
Knappt en enda svettdroppe (jag som annars svettas som en, jag vet inte vad!) och knappt ens flåsig. Det enda ”problemet” var att jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Visst; det hade varit skitcoolt att dra av ett snabbdistanspass, men någonstans försökte jag ändå vara logisk och klok.
Kroppen behöver vila! Det var, trots allt bara 4 dagar sedan, jag/vi sprang en kuperad halvmara och den här rundan var planerad som enbart som ett återhämtningspass. Stick to the plan! 🙂

Förutom den lätta känslan under mitt 6 km långa pass, bjöds jag även på höstens första (men förhoppningsvis inte sista) solnedgång. Så vackert att man tappar andan! ❤

Ljummen sensommarkväll – Nöjd tjej!

Återhämtningsvecka – kind of…

För er som väntar – Sista delen av vandringen kommer.
Jag håller på med inlägget, så håll ut ett par dagar till. Ok? 🙂

Vad gäller kroppen och träningen i övrigt är jag lite tudelad.
Jag inser att jag behöver vila och återhämta mig. Framför allt benen känns oerhört sega! (Även innan vandringen var känslan lite densamma, men nu är den ännu värre).

”Herregud, jag måste ju träna nu!”

Å andra sidan har jag lite smått ångest över allt träning jag vill hinna med så här, tredje veckan innan fjällhalvmaran. Nej, jag vet att man inte kan träna ikapp, men det är inte riktigt tanken, heller. Mer att jag vill hinna med sista ”laddningen” eftersom sista veckan ändå blir mest vila. Och då återstod bara den här veckan och nästa vecka.

Jag har lite svårt att intala mig att ca 1 mil om dagen, med 16 kg på ryggen och ca 600-700 höjdmeter dagligen faktiskt var träning. I teorin vet jag ju att det gjorde gott med den grenspecifika träningen i fjällen, samtidigt som det var semester och ”vi var ju bara ute och gick lite”… (Jag vet, idiotiskt!) 😛

Veckans som varit!

Hur som helst. Det blev totalvila lördag, söndag och nästan hela måndagen.
På kvällen var jag inne i stan och körde en timmes Yin Yoga! Välbehövligt, skönt och perfekt ”uppstart inför veckan som kom.
Sedan var det totalvila hela tisdagen. Eftersom jag räknade måndagens yoga som nästan-vila, testade jag att springa i onsdags. Det kändes helt ok, men jag borde nog ha väntat ytterligare en dag eller två. Tunga (!) ben…

Idag är ryggen helt öm – Träningsvärköm.
Körde ett styrkepass med fokus på rygg igår kväll. Där kände jag mig stark! Även om de (hjälpt till att bära) burit runt på ryggan, har de inte alls tagit lika mycket ”stryk”.

I matväg har jag varit sååå hungrig! Hela veckan!
Magen har varit som ett svart hål. Mätt i en timme efter måltiden, sedan har jag varit hungrig igen. Livsfarligt… Men säkerligen behövligt. Med sådan ämnesomsättning satt kalas och glassbomb inte helt fel, i onsdags…!

Idag ska iväg och grilla hos vänner. = Mer mat…! Jag klagar inte. Inte kroppen heller. 😀

Styrkepass. Fokus rygg och axlar.
Fotot är taget innan sista setet militärpressar. Mjölksyra och trött blick…! 😀

Aktiv vila & Sommarregn!

Att våga vila mellan tuffa pass är viktigt!
Sedan innebär det inte att man måste ligga still i soffan, även om jag gör det ibland också. (Himla skönt, ska erkännas). Det finns dagar när rastlösheten finns där, trots att man vet att kroppen behöver vila. Särskilt nu när det är semestertider och kroppen inte är sådär trött, som den ofta är när man kommer hem från jobbet. Då är det himla bra att man kan traska fram genom skogarna, istället för att springa.

Olika sorters avslappning.

Löpningen ger en typ av avslappning. Mer en mental avslappning.
Att ta en promenad ger en annan. Även om jag sällan fokuserar på tempo, blir det ännu mer tydligt när jag går. Att jag släpper ALLT vad tempo heter. Vill jag stanna och fota, så gör jag det. När jag satte mig ner för att ta det här fotot, vad tanken att det bara skulle vara på blommorna, men så ville Love vara lite ”photo-genic” och det blev ju himla bra… 🙂

Såhär lätt, sval och syrerik luft – jag älskar det!

Jag inser att 95 % av sveriges befolkning längtar ihjäl sig efter sol och sommarvärme.
Men ska jag vara ärlig (och det ska man ju) så… Jag trivs rätt bra just nu. När jag var yngre uppskattade jag den där heta känslan på ett helt annat sätt. Som vuxen har jag inte alls samma förkärlek till det. För att inte tala om, sedan jag blev löpare. De här sommarregnen – Love it!

Hur långt skulle jag kunna gå?

En annan lustig känsla som jag har funderat över när jag promenerar…
När jag går, känns det som om jag skulle gå hur länge som helst. Förmodligen är det inte sant, men ändå… 😛 Jag borde ju kunna gå ganska långt ändå. Undra om jag vågar testa någon gång? (*viskar Fotrally*) Det enda negativa är ju att det tar evigheters evigheter att gå, jämfört med att springa…!

Att inte få som man vill.

På tal om att gå. Eller att inte gå, ska jag väl säga.
Vi passerad en fårhage på vägen hem. De små liven var väldigt nyfikna, sociala och ”pratiga”, men aningens skeptiska mot Love. På det här fotot sitter hon ca 5 meter bakom mig (inte svårt att gissa vem de tittar på?)
Mycket bra mental träning; tvingas sitta still på kommando, när det är får 10-15 meter ifrån. Livet är hårt, när man har bordercollie och vallningsinstinkter i sig… 😉

Det är något särskilt med vildhallon!

Och sist men inte minst. Färdkost.
Vildhallon må inte vara perfekt formade och visst, man kan få med lite extra larver proteiner om man inte är försiktig. Men det är såå mycket godare än odlade hallon! Dessutom ger de mig extremt mycket flashbacks/barndomsminnen, från vår sommarstuga. ❤

Tänk vad mycket man hinner tänka/se på en 6 km-runda!
Vad har ni gjort? Tränat? Vilat? Upplevt…? 🙂

Ökad veckomängd & Viktig återhämtning!

Planen för gårdagen var egentligen ett långpass.
Efter att ha sovit riktigt dålig, pga en svettig virvelvind i sängen (a.k.a. yngsta sonen) valde jag att skippa långpasset. Den nya planen blev istället ett återhämtningspass.
Av någon anledning (hej latmasken?) blev jag istället sittande inne i flera timmar. Slötittade på tv och bara tog det lugnt. Efter att ha skjutit upp det där lugna ”inga-krav-alls”-passet nästan hela dagen, kom jag äntligen ut vid 16-tiden.

Över den där berömda tröskeln.

Ofta hör man orden: ”Bara man kommer över tröskeln. Efter det går det av sig självt”.
Det stämmer säkert – Oftast. Inte varje gång, uppenbarligen. Första 2-3 km var såå otroligt sega. Det kändes nästan som när jag sprang den där morgonrundan för ett tag sen (i ett försök att någon gång kanske blir kär i morgonlöpning) och var så trött att jag ramlade ner i diket… 😛
Kroppen var liksom inte ”vaken” (den här gången heller). I slutet lossnade det litegrann men det var ändå en superlugn runda, med paus både för blåbär- och smultronätande! Lagom nivå, för dagen.

En fyramilsvecka…?!

När jag, så här i efterhand, tittade igenom veckans träning, insåg jag att det kanske inte är så konstigt att kroppen kändes seg igår! Den har nämligen innehållit nästan fyra mils löpning (?!)
Tänk vad mycket man hinner springa på semestern. Så mycket att man inte ens inser att man ökar veckomängden rätt rejält. Idag blir det i alla fall löpvila… 🙂

Springa tillsammans med en älg!

Efter att ha varit rastlös i början på veckan, hände något.
”Post-running-insomnia” – finns det? Efter den lugna träningsstarten i onsdags; Cykel och yoga, fick jag träningsvärk. Mest i ryggen (efter yogan). Efter det var min rastlöshet som bortblåst. Istället var jag tröttare än på länge. Som att kroppen behövde ett par dagar på sig för att komma ur den där ultra-andrenalinbubblan? Hela torsdagen och fredagen innefattade därför vila. Först arbetsdagar (och inte ens där var jag särskilt skärpt), men eftermiddagarna och kvällarna innebar 100 % vila!

På lördag morgon kände jag mig lite piggare igen.
Förmiddagen bestod av 3,5 timme utomhus i mer eller mindre ösregn, då mellansonen hade fotbollsmatcher/poolspel på schemat. Jippi-yay, vilket fantastisk fotbollsväder… *ironisk* 😛

När man inte KAN hålla sig vaken!

Väl hemma igen fixade jag middag och sedan – total matkoma! Kände hur jag var på väg att slumra in, när jag låg i soffan, med två barn som knödde och klättrandes på mig?! Valde därför att gå in och lägga mig i sängen istället. Totaldäckade! Jag vet inte när jag sov middag senast? I alla fall inte på hemmaplan. (I Värmland brukar det hända att jag slumrar en timme eller så).
Vaknade 2,5 timme senare, fortfarande rätt mosig. Efter att ha vaknat till liv, åtminstone en aning, lyckades jag få på mig träningskläder och ge mig ut. Ut genom dörren – Det är oftast det jobbigaste!

Planen var en riktigt lugn återhämtningsrunda, där kroppen fick bestämma till fullo.
Det kändes lite segt, men jag lyckades ändå hålla ett jämnt, om än långsamt tempo i mina kuperade hemtrakter. Jag har säkert sagt det innan, men när jag bara ger mig ut genom dörren (utan att ta bilen) finns inga platta, lätta återhämtningsrundor. Inte i den rätta bemärkelsen. 😛

Skogens konung!

Baksida höger lår kändes stelt (där jag även hade känningar häromdagen).
Det gjorde dock inte ont, det var bara småstelt. Någonstans vid ca 4 km såg jag något röra sig i ögonvrån. Tittade till höger och insåg att en älg sprang parallellt med skogsvägen?!
Bara 15-20 meter ifrån och hela tiden i samma riktning som mig. Lågpulstanken med passet gick ju käpprätt åt skogen (snacka om andrenalinpåslag!), men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att det var mäktigt. En snabb (!) graciös, skogens konung som tyckte att han skulle ta en löptur med lilla moi…! (Nåja, så kanske han inte tänkte, men vem vet)… 😀

Lite läskigt, men mest riktigt coolt.
Jag är faktiskt inte särskilt rädd för älgar. Så länge de håller sig på avstånd och inte har kalvar, då är det en annan sak. Jag är dessutom oerhört glad att fina Love inte har någon större jaktinstinkt (lös som hon var)! Hon såg väldigt fokuserad och intresserad ut dock, men höll sig fint ”fot” på min vänstersida. ❤ Efter att älgen hade tackat för sig (och vikt av in i skogen) blev det några lugna km hem igen. Lite dryga 7,5 km i benen kändes bra.