Magisk höstlöpning!

Det fanns en liten oro efter fjäll-halvmaran.
Hur mycket jag än gillar utförslöpning, tar utförslöpning nedför en brant slalombacke (!) ut sin rätt. Jag hade, efteråt, känningar i båda knäna (och träningsvärk i låren – den enda egentliga träningsvärken jag fick). Funderingarna som kom var; har jag överansträngt knäna och eventuellt dragit på mig sk. hopparknä…?

Överkompensation – Anledningen till pigga ben?

Igår var det dags för första löprundan efter loppet.
Jag gav mig ut och det kändes…eh…lätt? Borde det inte kännas tungt, segt och jobbigt? Eller också var det här någon typ av ”överkompensationen” som slog till? (Att kroppen, med hjälp av återhämtning, har blivit starkare/snabbare än innan den senaste stora utmaningen; I det här fallet fjällhalvmaran).

Skön känsla, hur som helst!
Knappt en enda svettdroppe (jag som annars svettas som en, jag vet inte vad!) och knappt ens flåsig. Det enda ”problemet” var att jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Visst; det hade varit skitcoolt att dra av ett snabbdistanspass, men någonstans försökte jag ändå vara logisk och klok.
Kroppen behöver vila! Det var, trots allt bara 4 dagar sedan, jag/vi sprang en kuperad halvmara och den här rundan var planerad som enbart som ett återhämtningspass. Stick to the plan! 🙂

Förutom den lätta känslan under mitt 6 km långa pass, bjöds jag även på höstens första (men förhoppningsvis inte sista) solnedgång. Så vackert att man tappar andan! ❤

Ljummen sensommarkväll – Nöjd tjej!

Ökad veckomängd & Viktig återhämtning!

Planen för gårdagen var egentligen ett långpass.
Efter att ha sovit riktigt dålig, pga en svettig virvelvind i sängen (a.k.a. yngsta sonen) valde jag att skippa långpasset. Den nya planen blev istället ett återhämtningspass.
Av någon anledning (hej latmasken?) blev jag istället sittande inne i flera timmar. Slötittade på tv och bara tog det lugnt. Efter att ha skjutit upp det där lugna ”inga-krav-alls”-passet nästan hela dagen, kom jag äntligen ut vid 16-tiden.

Över den där berömda tröskeln.

Ofta hör man orden: ”Bara man kommer över tröskeln. Efter det går det av sig självt”.
Det stämmer säkert – Oftast. Inte varje gång, uppenbarligen. Första 2-3 km var såå otroligt sega. Det kändes nästan som när jag sprang den där morgonrundan för ett tag sen (i ett försök att någon gång kanske blir kär i morgonlöpning) och var så trött att jag ramlade ner i diket… 😛
Kroppen var liksom inte ”vaken” (den här gången heller). I slutet lossnade det litegrann men det var ändå en superlugn runda, med paus både för blåbär- och smultronätande! Lagom nivå, för dagen.

En fyramilsvecka…?!

När jag, så här i efterhand, tittade igenom veckans träning, insåg jag att det kanske inte är så konstigt att kroppen kändes seg igår! Den har nämligen innehållit nästan fyra mils löpning (?!)
Tänk vad mycket man hinner springa på semestern. Så mycket att man inte ens inser att man ökar veckomängden rätt rejält. Idag blir det i alla fall löpvila… 🙂

Springa tillsammans med en älg!

Efter att ha varit rastlös i början på veckan, hände något.
”Post-running-insomnia” – finns det? Efter den lugna träningsstarten i onsdags; Cykel och yoga, fick jag träningsvärk. Mest i ryggen (efter yogan). Efter det var min rastlöshet som bortblåst. Istället var jag tröttare än på länge. Som att kroppen behövde ett par dagar på sig för att komma ur den där ultra-andrenalinbubblan? Hela torsdagen och fredagen innefattade därför vila. Först arbetsdagar (och inte ens där var jag särskilt skärpt), men eftermiddagarna och kvällarna innebar 100 % vila!

På lördag morgon kände jag mig lite piggare igen.
Förmiddagen bestod av 3,5 timme utomhus i mer eller mindre ösregn, då mellansonen hade fotbollsmatcher/poolspel på schemat. Jippi-yay, vilket fantastisk fotbollsväder… *ironisk* 😛

När man inte KAN hålla sig vaken!

Väl hemma igen fixade jag middag och sedan – total matkoma! Kände hur jag var på väg att slumra in, när jag låg i soffan, med två barn som knödde och klättrandes på mig?! Valde därför att gå in och lägga mig i sängen istället. Totaldäckade! Jag vet inte när jag sov middag senast? I alla fall inte på hemmaplan. (I Värmland brukar det hända att jag slumrar en timme eller så).
Vaknade 2,5 timme senare, fortfarande rätt mosig. Efter att ha vaknat till liv, åtminstone en aning, lyckades jag få på mig träningskläder och ge mig ut. Ut genom dörren – Det är oftast det jobbigaste!

Planen var en riktigt lugn återhämtningsrunda, där kroppen fick bestämma till fullo.
Det kändes lite segt, men jag lyckades ändå hålla ett jämnt, om än långsamt tempo i mina kuperade hemtrakter. Jag har säkert sagt det innan, men när jag bara ger mig ut genom dörren (utan att ta bilen) finns inga platta, lätta återhämtningsrundor. Inte i den rätta bemärkelsen. 😛

Skogens konung!

Baksida höger lår kändes stelt (där jag även hade känningar häromdagen).
Det gjorde dock inte ont, det var bara småstelt. Någonstans vid ca 4 km såg jag något röra sig i ögonvrån. Tittade till höger och insåg att en älg sprang parallellt med skogsvägen?!
Bara 15-20 meter ifrån och hela tiden i samma riktning som mig. Lågpulstanken med passet gick ju käpprätt åt skogen (snacka om andrenalinpåslag!), men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att det var mäktigt. En snabb (!) graciös, skogens konung som tyckte att han skulle ta en löptur med lilla moi…! (Nåja, så kanske han inte tänkte, men vem vet)… 😀

Lite läskigt, men mest riktigt coolt.
Jag är faktiskt inte särskilt rädd för älgar. Så länge de håller sig på avstånd och inte har kalvar, då är det en annan sak. Jag är dessutom oerhört glad att fina Love inte har någon större jaktinstinkt (lös som hon var)! Hon såg väldigt fokuserad och intresserad ut dock, men höll sig fint ”fot” på min vänstersida. ❤ Efter att älgen hade tackat för sig (och vikt av in i skogen) blev det några lugna km hem igen. Lite dryga 7,5 km i benen kändes bra.

Tempofunderingar – Och ”Embrace the mud”!

Har ni haft en bra lördag?
Första rundan efter förkylningen är avklarad, för egen del.

Grått, blött, lerigt och regnigt beskriver väl den på en bra sätt. Men lika glad är jag för det! Leran är ingen fiende, remember? 🙂

Jag började faktiskt med att gå i raskt tempo som uppvärmning.
Sedan lufsade jag långsamt. Långsammare än vanligt. Jag tycker ju att jag normalt sett inte springer särskilt snabbt heller, men när man AKTIVT tänker: ”Låååångsamt” så går det faktiskt att dra ner tempot rejält.


Jag lyssnade noga på kroppen och la in ytterligare några gå-sekvenser för att få ner pulsen, men över lag mest jogg och riktigt lugn, skön känsla. När jag nästan var hemma så kändes det som att jag hade kunnat hålla på hur länge som helst! Jag var inte ens lite trött. I det här fallet är det ju ett utmärkt betyg. Enligt plan. Men samtidigt kom jag på mig själv att tänka:

”Det är ju så här jag ska springa mina långpass, vanligtvis!”
Ännu lite långsammare än vad jag tror! Så att jag verkligen KAN hålla på (nästan) hur länge som helst.
Det är så himla lätt att springa i vanligt distanstempo även på långpassen. Känna att jag är tröttare än jag borde vara efter 11 km och att de sista km hem känns mer jobbiga, än vad de borde kännas… Så nästa gång, AKTIVT tänka: Låååångsamt.

Är ni bra på att verkligen dra ner tempot på era lite längre rundor?
Eller är det även för er (som för mig), lätt att omedvetet springa i det ”vanliga” tempo?