Sista passet innan Fjällmaraton!

Nu är det såpass nära att nojigheten har knackat på dörren!
Det är fjärilar i magen och funderingar i huvudet, om jag verkligen fixar maxtiden. Jag har knappt vågat pussa barnen godnatt senaste dagarna. Det blir en sådan där halvhjärtad puss, lite vid sidan om munnen (om jag lyckas lura dem och parera ett par cm…) Haha!

Det blir inte bättre av att läsa om Linnéas magproblem och Idas hosta + nysningar
Vi måste ju komma till start nu, efter allt planerande! Jag är ju inte ens en ”sådan” som planerar… Tänk på det. 😉

Igår kördes sista passet inför Sälen.
200 meters intervaller. Dock inte på maxkapacitet – utan mer tröskeltempo för att hålla liv i kroppen. Och det kändes faktiskt riktigt bra. *peppar peppar* Den senaste tiden extreeema seghet var som bortblåst. T.o.m. uppvärmningen kändes väldigt (!) lätt, men jag ville ändå inte höja tempot på den, för att verkligen behålla en temposkillnad mellan uppvärmning och intervaller.

Planen var 8 stycken, men det blev faktiskt tio. Det var t.o.m. nära att det blev tolv, men jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Det skulle ju inte vara ett ”maxpass” – Remember! Dessutom kom tankarna:
”Snart skadar jag mig, bara för att jag utmanar ödet…”

Benen kändes pigga och andningen lätt. Skönt att gå in i helgen med den känslan! (Med det inte sagt att det är någon garanti…) *vill inte jinxa något*

Nu blir det hem och packa. Har inte börjat. Jag tycker det är rätt skönt att packa allt på en och samma gång. Annars hinner jag ju glömma vad det var jag la ner, kvällen innan. Är man 36 år, så är man… 😛

Tankar inför Bagheera fjällmaraton!

Tiden rusar fram och snart är det dags! 
Nu är det bara dryga 3 veckor; 22 (!) dagar kvar till Bagheera Fjällmaraton. En halvmara, för mig och #bloggerbabesgotrail-gänget! Helt galet för snabbt det har gått. Det känns som att det var igår vi satt och peppade och fnissade över vårt galna upptåg, på facebook-chatten!

Mina tankar just nu:

  • Det är ”bara” en halvmara.
    Just nu hade det, i ärlighetens namn, känts rätt tufft med en hel maradistans. (Även om jag körde ett ultra i juni). 21 km känns mer överkomligt.
  • Jag har fått till ett par långpass i sommar.
    Bl.a. ett på 25 km. Alla pass som är längre än halvmaran, gör att den mentala spärren släpper lite till.
  • Avsaknaden av intervall- och backpass…
    Jag nojar lite över att de flesta passen, trots allt, har varit lugna distanspass eller (ännu) lugnare långpass. Jag känner mig seg, långsamt (om än relativt uthållig).
  • Jag kommer bli ifrånsprungen.
    När jag läser de andra bloggarna och läser om deras tempo på tröskel- , back- och intervallpass tänker jag bara… ”Jahopp, de har tänkt springa uppför fjället?” Jag kommer troligtvis att större delen av den sträckan, för att inte samla på mig mjölksyra. Vi ses väl i mål. 😉
  • Nervöööös! 
    Punkt.

Mari har skrivit ett inlägg om hennes tankar inför loppet, så jag tänkte att jag gör detsamma. Här kan ni läsa det.

Lite tankar inför fjällmaraton i Sälen

 

Bagheera Fjällmaraton!

Vad spontanitet kan leda till.

Det hela började med en spontan, superintensiv (!) chattråd på facebook. (Sälen, se upp…!) Haha! 😛
Innan jag visste ordet av var jag och ett gäng bloggbekanta anmälda till Bagheera (halv-) fjällmaraton och ingår numera i Team Bagheera Fjällmaraton.

Idag presenterades vi både på deras hemsida; fjällmaratonsalen.se och på deras instagram @fjallmaratonsalen.
När jag såg beskrivningen (som vi själva har tagit fram) började jag fundera över min beskrivning. Jag vet ju att jag springer och tränar för att det är roligt. För att njuta av naturen! Prestationsdelen är definitivt inget jag lägger fokus på! Men trots det, reagerade jag på orden:
”Hon springer något lopp då och då, för skojs skull.”

img_9642

Varför jag tävlar?

Att jag skulle tävla för att det är roligt, är nog lite fel ordval. 😉
Jag minns migränanfallen efter Risveden Terräng. Eller hur jag kräktes på Premiärloppet. Eller hur jag svor högt över minsta lilla trottoarkant (pga obeskrivligt ömmande muskler) under förra årets Linnémaraton. Så att jag tävlar för att det är kul – Alltså njae… Mer för att:

1. Utmana kroppen.
Se hur mycket den orkar. Det lär jag bl.a. bli varse om, om dryga 5 veckor. 50 km…? Jösses…! *nervös*

2. Utmana mig mentalt.
Som prestationsprinsessa på övriga områden i livet, sätter det även sin prägel på tävling. Jag är rädd för att misslyckas. Alltid…! Jag vill nog egentligen bara bevisa för mig själv att det inte händer något OM jag misslyckas.

3. Samla upplevelser!
Därav trailfokuset och nu då; fjällöpning. Det ska bli så himla häftigt att testa det för första gången! Jag har redan preliminära planer på att testa hela maralängden 2017. 🙂

Vi som ska göra det!