Helg = Långpass i Terräng

Det var oerhört nära att helgens planerade långpass, ”bara” blev ett vanligt distanspass.
Benen var sega som sirap idag! Jag har förvisso inte världens morgonpiggaste löparkropp, men ändå… För två veckor sen var ju känslan jättebra, nästan exakt samma tid på morgonen! T.o.m. förutsättningarna var detsamma, för det hade regnat i natt. Hög, syrerik luft!

Idag var det dock betydligt mer trögstartat.
Efter 3,5 km var jag nära att vända och nöja mig med en 7 km runda. Men samtidigt finns ju den där rösten där. Den där envisa typen! Pannbenet. (Ibland så glimrar ”han” till!) Rösten som inte VILL ge upp! Så jag tänkte:
”- Äh, jag kör en km i taget helt enkelt, så får vi se”.

Och det gjorde jag. Det lossnade faktiskt lite grann, stundtals.
Känslan blev något bättre fram till ca 10 km. Sista 5-6 km hem var däremot BARA pannben! Jag fick slita för varenda meter. Kroppen ville inte alls vara med längre. Men det gick. Nästan 16 km. Klarar jag det nu, fixar jag ytterligare 2 km på tävling om en månad! (Om inget oförutsett händer förstås). 🙂

gräsväg
Med på rundan (för första gången) var ett av mina senaste inköp; Tights från Casall.
Jättesköna att ha på sig, men något  små i midjan (att få över mina breda höfter)
men däremot är känslan att de är något stora  (inte mycket) när man väl fått dem ”på plats”.

image