När smärtan i benen kommer, innan lungorna ger upp!

Mitt problem när jag ger allt på tuffa pass brukar vara att:
1. Mina lungor ger upp först. (Blir galet flåsig).
2. Alt. att jag mår illa och/eller kräks

Jag har hört hur andra nämner hur deras ben stumnar och hur de värker av mjölksyra. Själv har jag aldrig känt att jag har nått den punkten . Förrän nu…
I slutet på gårdagens spinningpass; Gudars skymning, vad det värkte (!) och brände i mina lår…?! Nu förstår jag verkligen vad andra menar med smärta vid hög ansträning! 😮 (Samtidigt som man vet att det inte är en farlig sådan).

Upplägget / ”hemligheten” var:
Set 1: 2 x 2 minuter, samt 2 x 1 minuter med 2 min vila.
Set 2: 4 x 70 sekunder med 20 sek vila
Set 3: 4 x 30 sekunder med 15 sek vila

Nu gäller det bara att få kroppen att uppleva det under ett löppass också. Det känns som att tuffa backintervaller nog är det enda sättet (för lite extra motstånd).
På cykeln är det ju ”lätt” att köra lite tyngre. Kör jag ”bara” snabbdistans/intervaller inom löpningen tar (som sagt) lungorna slut först.

När jag klev av cykeln och var på väg ut ur salen sa jag till instruktören:
”- Det där var det värsta jag har gjort på länge…!”
Han flinade bara och sa:
”- Bra! Det är så jag vill att det ska kännas”. 😛

Hur brukar ni uppleva det när ni tränar?
Ben eller lungor som ”tar slut” först?

img_8290

Helgen – Höftjävel, kladdkaka och triathlon i ren frustration…!

Den här helgen kan nog sammanfattas som känslosam!
Jag började lördagen (som för övrigt var löpningens dag!) med en 5 km morgonjogg. Kanske det var för nära inpå torsdagens trailrunda? Det gjorde i alla fall rätt ont i höften och det är nog synd att säga att det var en njutbar runda. Eller ja, förutom att jag kom ut i naturen då förstås.

Men i övrigt… Antar att jag är lite för envis, för mitt eget bästa.
Samtidigt som naprapatens ord: ”Du kan inte springa sönder något” ekar i huvudet, känns det ändå som jag borde lyssna på kroppen också. Och den sa att jag borde slutat springa. Fast jag lyssnade inte… Tassade hela vägen hem.

img_8534

Det som ändå kändes positivt är att mitt flås fortfarande känns ok (märkligt).
Och att det onda, i stort sett försvinner, så fort jag börjar gå. Det gör heller inte ont när jag är stilla; sitter, ligger eller sover. Det gäller ju att leta ljusglimtar, när alla andra försök bara känns kass.

Söndag morgon började därför med en promenad på nästan en timme, vilket kändes helt ok. Dagen fortsatte med besök, ugnspannkaka, många skratt, kaffe och smaskig kladdig kladdkaka!
.
img_8531

Det kändes som en bra uppladdning!
För när jag, lite senare, drog till gymmet var jag peppad. Men ändå frustrerad över höftjäveln… Planen var egentligen yoga, men jag kände att jag verkligen behövde lite högintensiva endorfiner så det blev någon typ av triathlon:

8 km cykel – 21 minuter
4 km på crosstrainern – 25 minuter
2 km rodd – Lite dryga 8 minuter

Jag var helt genomsvettig när jag var klar!
Man hade kunnat vrida ur mina kläder… Och jag insåg att den där frustrationen faktiskt kan vara ett jäkligt bra bränsle. När man inte kan göra det man egentligen vill (springa) så kan man använda den känslan till att göra något som är NÄSTAN lika bra.
Endorfiner? Oh yes! 🙂

img_8538