När man kan drömma för en dag!

Känslorna inför VAB är lite tudelade.
Dels är det lite skönt att vara hemma, ta det lugnt, plocka, komma ikapp sig själv (förutom att mysa och ta hand om barnet såklart)!
Man tycker så himla synd om dem, där de ligger och inte mår bra… 😦  Samtidigt blir man själv galet rastlös.

Det har blivit många bloggar och tv-serier (när möjlighet funnits) de här dagarna.
Och jodå, det finns (fortfarande) massor av grejer att ta tag i här hemma, men eftersom jag själv inte mår 100 % bra, finns inte orken till det heller.

Något annat som jag har upptäckt är att jag blir hungrig. Nä förresten, jag blir sugen på att äta. Heeela tiden…?! Hjärnan fokuserar ju sig inte på något annat; ingen träning och på så sätt inga måbra-känslor/endorfiner. Inte heller något arbete, med fokus på att ta fram ett bra förslag, som man sedan stolt kan visa kunden.
Hjärnan är rastlös alla de ca 16 vakna timmarna och signalerar då att: ”Kan vi inte stoppa något i munnen?” Jag blir tokig på mig själv!

Förutom mat har den här tisdagen framför allt bjudit på drömmar.
För några år sedan, när jag, sambon och barnen var nere på Österlen för första gången bodde vi på ett Bed & Breakfast. Nu inser jag att just denna gård (byggd 1850) med över 6 hektar mark är till salu.
Tror ni att mina tankar snurrar?! Förvandlas till drömmar om att bo på vackra, Österlen med möjlighet till egna hästar och hagar runt husknuten! Oh my… Man måste ju få drömma? 🙂

österlen

Bilder lånade från hemnet.se

Nya utmaningar och drömmar!

Jag vet inte riktigt varför det har börjat bubbla inom mig just nu.
Kanske för att jag inte kan springa så mycket som jag vill? Att jag i våras klarade av flera maratonlånga sträckor och sedan inte kunde utmana mig ytterligare. Eller för att det just nu är högsäsong i lopp allmänhet och långlopp i synnerhet. Inspiration, har jag hört att det kallas. 🙂

En massa nya drömmar och utmaningar som dyker upp i huvudet!
Som jag vill kunna se fram emot. Träna inför. Och klara. Vara stolt. Växa!
Om kroppen håller, vill säga… Självklart får jag utgå ifrån att vaden kommer återhämta sig, men just nu känns det bara frustrerande.

Samtidigt tänker jag; även om jag hade varit helt skadefri just nu, hur vet jag att jag hade varit helt skadefri när utmaningarna knackar på dörren? Man kan ju aldrig veta, så jag borde inte haka upp mig på det. Nu bestämmer jag det. Inte haka upp mig! Så. 🙂

fjällmara

Foto: fjallmaraton.se

Utmaningarna då?
Jag drömmer om ett fjäll-halvmaraton. Och Ultravasan 45 km. Och så en repris på förra årets linnémaraton i April.
Det sistanämnda; kuperat men ändå ett relativt ”snällt” kravlöst (kanske mest mentalt kravlöst för egen del?) maraton, där det inte finns något tidschip eller resultatlistor. Bara min egen upplevelse och min egen tid. Ett rejält långpass i skogen, med massor av mat- och vätskestationer. Perfekt! 🙂
Och så Råda Ultra natt. Något jag varit lite småsugen på sedan två år tillbaka. Första året var jag inte tränad för det. Andra året hade jag blivit skadad. Så jäkla typiskt.

Sedan är ju ironin enorm.
Det var ju under ett långpass – Efter en vår med mycket mängd – Som vaden ”till slut” pajade. Bästa förutsättningarna, inför långlopp, right?  Gör om, gör rätt. På något sätt, borde det ju gå. Försiktighet och klokhet.

Vad är din nästa utmaning/dröm? *nyfiken*
Realistisk eller (just nu) orealistisk. 🙂