Magisk höstlöpning!

Det fanns en liten oro efter fjäll-halvmaran.
Hur mycket jag än gillar utförslöpning, tar utförslöpning nedför en brant slalombacke (!) ut sin rätt. Jag hade, efteråt, känningar i båda knäna (och träningsvärk i låren – den enda egentliga träningsvärken jag fick). Funderingarna som kom var; har jag överansträngt knäna och eventuellt dragit på mig sk. hopparknä…?

Överkompensation – Anledningen till pigga ben?

Igår var det dags för första löprundan efter loppet.
Jag gav mig ut och det kändes…eh…lätt? Borde det inte kännas tungt, segt och jobbigt? Eller också var det här någon typ av ”överkompensationen” som slog till? (Att kroppen, med hjälp av återhämtning, har blivit starkare/snabbare än innan den senaste stora utmaningen; I det här fallet fjällhalvmaran).

Skön känsla, hur som helst!
Knappt en enda svettdroppe (jag som annars svettas som en, jag vet inte vad!) och knappt ens flåsig. Det enda ”problemet” var att jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Visst; det hade varit skitcoolt att dra av ett snabbdistanspass, men någonstans försökte jag ändå vara logisk och klok.
Kroppen behöver vila! Det var, trots allt bara 4 dagar sedan, jag/vi sprang en kuperad halvmara och den här rundan var planerad som enbart som ett återhämtningspass. Stick to the plan! 🙂

Förutom den lätta känslan under mitt 6 km långa pass, bjöds jag även på höstens första (men förhoppningsvis inte sista) solnedgång. Så vackert att man tappar andan! ❤

Ljummen sensommarkväll – Nöjd tjej!

Mjukstart efter ultraloppet!

Varför är det så himla svårt att ta det lugnt?

Jag har varit rastlös ändå sen i måndags eftermiddag, då den värsta stelheten släppte. Att det ösregnade häromdagen, vilket resulterade i VÄRLDENS härligaste luft (!) fick ju mig inte direkt att längta mindre efter att få ge mig ut att springa! Trots den där pockande känslan, tänkte jag till och valde den kloka vägen. Att ge kroppen den vila, den så väl behövde.

Igår gav jag (äntligen) mig själv tillåtelse att träna.
Först cykel i luuuugnt tempo! Trampade igång, men efter 10 minuter kom de där tankarna igen. Bara pressa – liiiite? NEJ! Inte pressa. Jag tog envetet tag i pulshandtagen och lät inte pulsen dra iväg. Tvingade mig själv att inte gå över 135-140 slag/minut (jag har rätt hög maxpuls, så lugn nu om du eventuellt satte kaffet i halsen). 😉
Jag lyckades i alla fall snigelcykla i 14 km. (Svårare att snigelcykla, än att snigelspringa… Haha)! Den där behagliga endorfinkänslan spred sig i kroppen. Den som bara konditionsträning kan ge. Härligt så!

Älskade yoga!

Efter cyklingen tassade jag in i yogasalen.
Första kvarten var kroppen så galet stel (förvisso med all rätt), men sedan hände något. Den slutade spjärna emot och bara mjuknade. Så himla skönt! Idag är ytan mellan skulderbladen så där härligt öm och uppmjukad (som den ALLTID blir när jag kört yoga med mycket rotationsövningar).
Jag sov dessutom som en gris natten som var. Inte konstigt kanske. Även mjukstarter kan vara jobbiga. 🙂

Yogamysig kissekatt.