Att man ska (försöka) utmana sina rädslor!

Det är något jag försöker leva efter.
Som att sätta sig i Lisebergs ”höjdskräcken” (detta är ett par år sedan) fast jag har höjdskräck, eller att flytta ut på landet och riva väggar i gamla torp och inse att: ”Det bor visst maaaassor av spindlar här”, men jag måste ju bli klar här… (Jag vet inte hur många gånger jag hoppade högt, innan jag blev smått ”immun”)!!

Igår åkte hela familjen till Liseberg.
En fantastisk septemberdag – Perfekt väder och ungefär 0-10 minuters väntetid på alla åkattraktioner! Jag kommer ju aldrig åka dit mitt i sommaren igen.
Tolvåringen har inga spärrar ALLS (han är inte lik mig). Han körde både nya ”Aerospin” (hur är man funtad när man vill göra volter på 40 meters höjd?) och sedan ”AtmosFear” (don´t get me started…) Efter den sistnämnda var han dock lite darrig och erkände att han (äntligen) förstod hur det kändes att vara sin gamla mamma och ha höjdskräck. Taaaackar! 😉

Vid något svagt ögonblick råkade jag visst säga ja till Helix.
Eller nej, förresten. Jag sa inte ”ja”. Jag mumlade nog något, nästintill ohörbart och såg lite fundersam ut och det tolkade sonen och sambon som att jag inte sa nej! Eum…

When you get what you ask for…

Jag hade tidigare under dagen åkt Lisebergsbanan.
Där insåg jag att jag inte tyckte att den är så mycket ”utmaning” längre. Den är mest skön, men det kittlar inte så mycket i magen. Så det jag försökte intala mig själv, när jag stod i kön till Helix, var att:
”Det är bara en berg- och dalbana! Och nu kanske jag får uppleva lite mer av det där härliga hissnandet i magen”.  (Om jag bara visste)…

När vi nästan var framme vid tågen säger sonen:
”- Hur går det mamma? Du ser faktiskt lugnare ut nu”.
Trust me! Det var bara en fasad. Det är antagligen hur jag skulle hanterat de sista minuterna av en dödsdom. Typ att; Nu är det ingen idé att känna panik längre. Nu är det för sent. Accepterat, klart, done. Typ något sånt.

Helix, min nära-döden-upplevelse!

Det visade sig att jag inte skulle vara lika lugn under åkturen. Herregud, min skapare! (Säger hon som aldrig går i kyrkan).
Visst; jag erkänner. Den där hissnande känslan i magen, den fick jag uppleva. Mååånga gånger och den är faktiskt väldigt skön!
Det som var nära döden upplevelsen var mer höjden, looparna (och höjden igen) och framför att den var så jäkla intensiv. Du får inte 5 sekunders återhämtning någonstans under åkturen. Det händer någonting HELA tiden! Och det ”tar” på en 36-årig kropp (och pannben).

När det väl var över kom nervösskrattet.
Jag skrattade, samtidigt som tårarna rann och jag insåg i samma veva att jag, i princip, hade tappat känseln i mina händer (av allt krampande runt handtagen på bygeln)! Det får nog bli en åktur till. Fast en annan dag, ett annat år. 😀

Därefter drog vi ner till restaurangen och käkade pasta – Spenatfylld tortellini med tomatsås. Den hade en lugnande effekt på den andrenalinfyllda kroppen!

Vi hade verkligen en fantastisk dag!
Alla fick åka det de vill (och lite till…) Alla utmanade nog sina rädslor och till och med 5-åringen insåg, efter lite panik att Rabalder var en härlig grej. Liseberg – We´ll be back – men inte förrän nästa September! 🙂

PS. Liseberg – Om ni läser det här; Jag är lite pissed-off att ni har tagit bort min favorit; spin-rock!
Bring it back, please!

En ledig dag mitt i veckan!

Heldagar utomhus!

Visst är det märkligt hur lediga dagar oftast är gråa/regniga?
Det var nästan så att jag förväntade mig det även av gårdagen. Jag hade planerat in en dags föräldraledighet, pga studiedag för att få lite härlig familjetid med barnen.
Och vilken dag vi fick! Inte alls nödvändigt att sitta inne och kolla på film eller spela spel, pga att regnet öste ner utanför fönstret. Istället var vi ute hela dagen. Åkte hemifrån på förmiddagen och kom hem sent på eftermiddagen.

Ninja Warrior.

Hinderbanor på lekplatsen – Ett minivariant av ”Ninja Warior”.
Och som de klättrar, hoppar, hänger och kämpar! Tänk om man hade lite av barnens energi… Uja!

Vem sa Stockholm?

Så här års florerar hundratals bilder på körsbärsträden i Kungsträdgården.
Men bara så ni vet, så finns det körsbärsträd även i ”Alingetexas” (= Alingsås). Vem behöver storstan liksom. 😉 Så himla vackra! Det ger verkligen en fantastisk vårkänsla.

Vardagstrail!

Efter att ha ”vrallat” av sig en massa energi blev planen att ta sig in till stan, för lättare lunch och glass.
”- Ska vi gå förbi simhallen eller över berget?” frågade en trailsugen mamma.
Till hennes glädje bestämde sig barnen för att berget var en jättebra idé! 😛

Smultronställen!

Vi stannade även till vid utkikstornet, på vägen ner från berget.
Det är så himla mysigt med lokala smultronställen. Tyvärr blir man lätt hemmablind och glömmer bort att sådana där ställen finns när inpå husknuten. Tur att man ibland lyckas påminna sig själv.

De två äldre barnen tacklade dagen rätt bra.
Eller ja, även 5-åringen för den delen. Han traskade på som en duracellkanin och var nöjd över livet. Men däremot däckade han i soffan så fort han kom hem. Fullt förståeligt! Jag var själv rätt mör, efter 4 timmar utomhus i nästan konstant rörelse…. 😀