Den perfekta kombon!

Tajmingen har varit sämre än sämst sista veckan.
När jag inte har haft möjlighet att springa har det varit strålande solsken. ”Såklart”… När jag sedan får en stund över, ser det ut så här. Varje gång. Why?! 😛

Oplanerad fartlek!

Senaste löprundan var ändå rätt skön, ska erkännas.
Fast lite ”ruggig” och en jäkla massa motvind. Pannbensbyggande och bra för självkänslan.
Såg i efterhand att det diffade en hel del vad gällde km-tiderna. Mellan långsammaste och snabbaste km (som för min del, faktiskt blev relativt snabb!) diffade det 1,5 min/km?! Vad hände där?
Visst kändes det lite tyngre bitvis, men att det skiljde såå mycket hade jag inte ens kunnat gissa. Nästan 7 km omedveten fartlek, alltså.

Bästa kombon – Löpning ♥ Yoga!

Efter löppasset avslutades kvällen med 1 timmes Yin Yoga!
Magiskt! Det var ett tag sen jag gick på yin yoga (varför?!) och det märktes. Inte så mycket fysiskt egentligen, utan mest mentalt. Varje gång vi skulle hålla positionen i ca 5 minuter gick vara 2-3 minuterna bra. Sedan började huvudet ”tjattra”. Både genom att säga:
Den här positionen är obekväm. Ta dig ur den. Nuuu!” Eller: ”Kliar det inte lite bakom örat. Klia, klia, klia…!

Och var det inte sådant tjatter, var det minnen som flashade förbi i 130 km i timmen. Gamla minnen. Från när jag var ca 20 år. Helt ologiskt, men säkert av någon anledning? (Som jag inte känner till ännu).
Ett välbehövligt pass, hur som helst. Sinnet var skönt stilla efteråt! 🙂

Helgens kontraster!

Fredagskänslan:

På väg hem från jobbet var jag lite småstressad. Veckan har varit väldigt intensiv, men även effektiv (tur det!)
När jag satt i bilen, på väg till dagis, kom jag på mig själv att vara förvånad över hur pigg jag kände mig (trots allt)! Jag hade packat träningsväskan ”just in case” på morgonen, men vet hur himla trött jag brukar vara efter en hel arbetsvecka.

Men eftersom kroppen signalerade ”pigg, pigg”, klagade jag inte.  🙂
Inte alls, utan tog tillfället i akt att köra ett pass. Fredagen avslutades därför med nästan en mils fartlek. Lite trögt bitvis. Kanske att det var lite känningar efter urladdningen tidigare i veckan, men generellt sett, kändes det bra. Och såå skönt att gå in med den känslan i en ny helg!

Lördagskänslan:

Det började med sovmorgon och jag insåg att jag hade snusat sött i över tio (!) timmar. Efter det bar det av till ishallen, där ena sonen hade ishockeyträning. De är för söta (och galet duktiga) där de åker omkring, typ tre äpplen höga… 😛

Efter det blev det kebabpizza. 
Jag äter snabbmat så oerhört sällan, så någon gång ibland är det gott tycker jag. Och dessutom ok.
Men jäklar vad trött jag har varit sen vi kom hem vid lunchtid. Lika pigg som jag kände mig igår (när kroppen förmodligen fortfarande gick på högvarv…?!)  lika trött känner jag mig idag. Det blev t.o.m. 20 min eftermiddagspowernap i soffan, innan någon av barnen ”råkade” väcka mig. Hehe!

Tränings idag? Nope. Inte så mycket för att jag är trött egentligen. Eller jo, kanske lite därför också. Men framför allt för att vilodagar är viktiga, de också! 🙂

Vad gör ni en lördag som denna?

Ge upp!

Det låter kanske negativt, men egentligen inte.
Ni är så gulliga som ger mig tips på hur jag ska förbereda kroppen, för att klara av att springa i värmen. Att man kan dricka kokosvatten, se till att få i sig salt, springa saaakta osv osv. Jag är jättetacksam, men ändå. Jag får nog helt enkelt acceptera att jag är en person som inte fixar värmen. Det enda jag kan komma på, som möjligen fungerar, är att springa vid 05-tiden innan jobbet. (Nä, jag har inte semester. Än…) 😉

Men då kommer vi till mitt andra bekymmer, min oerhörda seghet på morgonen. Har ju försökte ”lära” mig att springa tidigt, tidigt, men jag har kanske inte försökt tillräckligt många gånger? För det blir aldrig lättare. Aldrig skönt. Bara segt (om än väldigt vackert, för det mesta).

Så igår ”gav  jag upp”. Jag accepterade läget.
Körde till gymmet, lämnade den 31-gradiga (!!) luften bakom mig och sprang på löpbandet istället. Det var i princip tomt, bara en handfull som tränade. Men luftkonditionering som gick på fullt ös. Sköööönt!
Märkligt nog (!) hjälpte det föga.
Värmde upp och hann köra 2 stycken ”tusingar” i 5.45-tempo, sedan la kroppen ner ändå. Vänta nu…? Varför? Resterande del av passet blev fartlek (för att det inte skulle vara så tråkigt på bandet). Totalt skrapade jag ihop 8 km med seg kropp. Kanske tar kroppen ”stryk” i värmen, även om själva träningspasset inte genomförs utomhus?
.

wpid-img_20140624_191212.jpg

Löppass vid tidsbrist

Ibland får man köra de där korta passen.
När tiden inte räcker till. Och när man inte vill köra tuffa, korta intervaller funkar fartlek utmärkt. En halvtimme som innehöll upp- och nedvarvning och däremellan lite; ”över-, på- och under tröskeln”-känsla. Öka en liten bit, sedan ”vanligt” distanstempo en liten bit, sedan jogg, sedan ökning igen osv. Helt kravlöst, helt utan klocka/tider.

Kändes som att kroppen var helt ok igen. Inte alls lika seg om i lördags. Ett steg i rätt riktning, även om detta inte var något långpass.  En halvtimme är ju bättre än inget! 🙂

wpid-IMG_20130626_194018.jpg

Premiär-runda i mina nya skor!

Ett par nyinköpta skor; Pearl Izumi EM Trail M2.
Jag har ju tidigare ett par Salomon Speedcross för riktigt blöt och lerig terräng. Ett par Trailroc som har riktigt bra fäste på de flesta underlag, men som bara har 3 mm drop. Jag villa ha/behöver ett par liknande skor, som är lite högre bak. Jag kan inte springa för långa rundor (än) med Trailroc:en, för då klagar mina hälsenor.

Dessa nya sötingar fyller ett syfte inför framtiden nämligen, men jag återkommer till det! 😉 Första passet med dessa blev ”bara” lite dryga 5 km, men de kändes RIKTIGT sköna på foten! Svårt att säga efter ett första (och så kort) pass, men det K.A.N. vara kärlek… 😉

Det blev en blandning av struktur och ICKE struktur idag.
2×15 minuter med progressiv fart. Jag började varje femton-minutare på ca 6.30-6,40-tempo och höjde tempot ett snäpp efter varje en eller två minutare, så avslutningen på kvarten låg på ca 5,10-tempo. Sedan två minuters gåvila och sedan en likadan progressiv kvart igen.

På ett sätt jobbigt för pannbenet att hela tiden ÖKA tempot, men samtidigt ganska ”lätt” då det hela tiden hände något. Att efter 1-2 minuter var det ett nytt tempo, så på något sätt lurade man hjärnan att tänka ”Håll detta tempot i bara 1-2 minuter, sedan får du göra något annat”.
Att det var HÖGRE tempo som väntade, visste ju inte hjärnan just då. På sätt och vis… 😛
.

image