Efter Bagheera Fjällmaraton Sälen – Runners high och bloggkändisskap…!

Det känns faktiskt både oväntat och ganska märkligt.
Men det enda jag har tänkt på efter lördagens lopp är hur jäkla sugen jag är på att springa! Att hitta nya utmaningar. Inte om ett halvår, utan NU! Jag som aldrig brukar planera eller springa särskilt många lopp/tävlingar. Vad hände där, liksom?

Som flera av mina Sälen-bloggvänner har beskrivit;
Jag är nog inne i någon typ av rosa löparbubbla just nu. Alla lopp låter häftiga. Jag tittar både på asfaltsmaror (?!), terränghalvmaror, Borås 6 timmars och lopp med tusentals trappsteg… (Gbg Trappathon)
Hur galet är det inte att hjärnan försöker ”lura in” en på massa nya äventyr? Fast ändå häftigt, på samma gång!

Vad som blir verklighet och inte, vågar jag inte svara på.
Just nu känns det rätt tomt, som det ofta gör efter att man avklarat ett stort mål. Jag behöver nog landa lite, innan jag bestämmer mig för vad nästa stora mål blir. Även om:

  1. Vi redan på tävlingsdagens kväll (!) satt och spånade på nya mål… Haha!)
  2. Spontana, ogenomtänkta saker också kan blir helt fantastisk… (Hint, hint! Bildresultat för pil höger Halvmara i fjällen)! 😉

Alltså, shit! Vad jag längtar tillbaka!
Vackra, vackra sälenfjällen! ❤

img_1745

Förresten. Jag glömde skriva en sak om loppet.
Efter bara ca 500 meter sprang det förbi en lång kille i grön vindjacka, som ropade.
”- Hej! Det är du som bloggar, va?”
Eh…? Japp, det är jag det. Haha! (Vem var du…?) *nyfiken*
Strax därefter det var det en tjej som vände sig om och sa:
”- Hej! Jag kände igen dig!”  (Jag kände inte igen henne… Piiinsamt!  Men tror det var en instagrammare, som jag följer..?)

Det känns verkligen jättekonstigt att främmande människor känner igen en.
Det innebär ju att det faktiskt finns de som läser min blogg. Jag blir alltid lika förvånad och smått generad, även om det låter konstigt. På något sätt borde man ju liksom förstå att det man skriver inte hamnar i ett svart, osynligt hål… 😛

Sista passet innan Fjällmaraton!

Nu är det såpass nära att nojigheten har knackat på dörren!
Det är fjärilar i magen och funderingar i huvudet, om jag verkligen fixar maxtiden. Jag har knappt vågat pussa barnen godnatt senaste dagarna. Det blir en sådan där halvhjärtad puss, lite vid sidan om munnen (om jag lyckas lura dem och parera ett par cm…) Haha!

Det blir inte bättre av att läsa om Linnéas magproblem och Idas hosta + nysningar
Vi måste ju komma till start nu, efter allt planerande! Jag är ju inte ens en ”sådan” som planerar… Tänk på det. 😉

Igår kördes sista passet inför Sälen.
200 meters intervaller. Dock inte på maxkapacitet – utan mer tröskeltempo för att hålla liv i kroppen. Och det kändes faktiskt riktigt bra. *peppar peppar* Den senaste tiden extreeema seghet var som bortblåst. T.o.m. uppvärmningen kändes väldigt (!) lätt, men jag ville ändå inte höja tempot på den, för att verkligen behålla en temposkillnad mellan uppvärmning och intervaller.

Planen var 8 stycken, men det blev faktiskt tio. Det var t.o.m. nära att det blev tolv, men jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Det skulle ju inte vara ett ”maxpass” – Remember! Dessutom kom tankarna:
”Snart skadar jag mig, bara för att jag utmanar ödet…”

Benen kändes pigga och andningen lätt. Skönt att gå in i helgen med den känslan! (Med det inte sagt att det är någon garanti…) *vill inte jinxa något*

Nu blir det hem och packa. Har inte börjat. Jag tycker det är rätt skönt att packa allt på en och samma gång. Annars hinner jag ju glömma vad det var jag la ner, kvällen innan. Är man 36 år, så är man… 😛

Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 3!

Läs också: Fjällvandring Jotunheimen Dag 1 & 2! 

Vi vaknade upp till en vacker morgon, tredje dagen.
Detta var nog den natten jag sov som bäst. Solen värme skönt när vi satte oss utanför tältet och vi käkade (återigen) havregrynsgröt till frukost. Märkligt hur gröt utan mjölk, kan smaka bra på fjället? Jag hade ju aldrig ätit det hemma.

Tältplats vid Russvattnet och toppen Gloptinden i  bakgrunden.

img_1347

Fjällfrukost – Gröt med massor av russin & kaffe!
På bilden bara första laddningen; ofta åkte det i en hel näve russin till… Hehe!

img_1346

Efter att vi hade diskat och packat ihop allt började det alltså med lite ”offtrail”.
På grund av de borttappade ledmarkeringarna. Vi visste dock att leden skulle gå ner mot Russvattnet en bit längre fram. Följde vi bara sjön skulle vi komma på leden igen.

Vi passerade flera små (privata) stugor och kunde inte låta bli att tänka; hur tusan ”hanterar” man en stuga så här högt i fjällen? Underhållsmässigt? Hur kommer man dit? Vandrar, eller båt…? Och hur får man i så fall dit båten? Hur bygger man stugan…?

Nytt vattenfall och ny fors på ingående efter ca 4-5 km. 
Enligt kartan var det en bro med ett ”S” jämte. Hm? Ett ”S”…
Vad kan det betyda? tänkte jag och vände på kartan, för att se beskrivningarna. ”S” betydde tydligen Sommarutlagd bro. Eh… ok? Är det bra eller dåligt? Det lät ju sådär, men tänkte ändå att jag kanske kunde bli positivt överraskad.

Sonen kollar närmre på vattenfallet och mamma nojar att han eventuellt går för nära kanten!
(Men försöker att inte förvandlas till tjatig hönsmamma. Sambon hade koll. Tror jag…)
img_1321

Den sommarutlagda bron…
Alltså, bro och bro? (Ser ni den?) Ett ca 3 dm smalt galler med en lång och två (för) korta (?!) träplankor över gallret. Ditlagda med en stor sten i varsin ände, för att hålla den på plats. Jahopp.
”Det är bara en bro, det är bara en bro, det är bara en bro-ish”! Kind of…?

img_1354

Den där panikångesten byggdes upp i kroppen igen.
Jag kände att jag måste ta mig över nu, direkt! Om jag står kvar här och benen börjar skaka mer (för de skulle de göra), kommer jag aldrig att komma över!  Gå, bara gå, Malin!
Ni får inget foto på det här, för sambon hann inte med att föreviga mitt pinsamma bro-ögonblick, den här gången. Ni får tro på mitt ord, helt enkelt.

På andra sidan förevigade jag en vacker blomma, för att lugna nerverna lite. Och sedan käkade vi lite mellanmål. Äppel- och kanelsoppa. Sött och gott! Och så lite jägarsnus på det. Man blir hungrig av att vara rädd. 😛

img_1348

Här hade vi den sista vyn av bergsmassivet söder om Russvattnet, som följt oss hela vägen. När vi rundade Gloptinden (längs ner till höger på fotot nedan) och gick in i Nedre Russaglopet, försvann den här vyn till stor del. Den är saknad. Ja, fortfarande. Åh, vad jag älskade den. Fullkomligt fantastisk!!

img_1349

Vi traskade på längs sista delen av vattnet och efter ytterligare 3 km (strax efter vi hade lämnat Russvattnet sydligaste spets bakom oss), stannade vi för att käka middag. Herregud, det känns som att det enda man gjorde var att äta och gå. (Och helt osant var det ju inte. Haha!)

Den här gången var maten lite speciell, för efter att ha ätit köpmat de tidigare dagarna, skulle vi testa hemmatorkad mat, som vi lagt i blöt tidigare på dagen. Fullkornsris, kantareller och kassler. Alltså… Så…himla…gott!! När vi vandrar nästa gång, måste vi torka mer egen mat. De man köper är helt ok, men det här var ju som att äta ”vanlig” mat.

img_1322

Mätta och belåtna och (o)lyckligt ovetandes begav vi oss vidare mot passagen, ner mot Gjendesjön.
Lätt uppförslut hela vägen upp genom Nedre Russglopet. Här började mina ben bli rejält sega. Jag som förra året, utan problem, kunde gå 15-25 km per dag, tyckte (uppenbarligen) att en mil i de här bergen var fullt tillräckligt. Fler höjdmeter, så det var väl kanske inte så konstigt.

Vyn tillbaka ner mot russvattnet.
Det ser ut som en liten kulle på fotot – toppen på 1312 möh. 

img_1350

Vyn åt andra hållet… Här började vi (framför allt jag) fundera.
”Vänta nu! Vi har ju berg på alla sidor runtomkring oss. Vart ska vi, egentligen?”
Men äh, det löser sig nog. Det är ju en markerad led och ser inte särskilt ”farlig” ut på kartan. Det går nog stegvis över topparna, med lite vandring längsmed berget/bergen.

Här tar alla fotobevis slut. Ni får lita på mig.
Och tänk på att det här är skrivet ur en höjdrädd persons synvinkel (vilket troligen gör upplevelsen värre än vad den är för någon som är van och/eller är icke höjdrädd). Höjden som är mitt i fotot – Där skulle vi över. Eller ja ok. Toppen till vänster om den i mitten (den något lägre).

Halvvägs upp hade jag panik och då var det fortfarande relativt lättvandrat (ur en icke höjdrädd person ögon). Satte mig där det planade ut lite grann, vände mig om i ett försökt att LÄRA mig hantera höjd. Funkade väl…tja, sådär. Men ändå kanske lite(?)
”Det är bara en sten, det är bara en sten, det är bara en väääldigt stor sten!” tänkte jag, innan jag försökte ta några djupa andetag (mitt i allt hyperventilerande) och fortsätta framåt. Hela tiden fokus framåt! Inte vända sig om, mitt i värsta branten.

img_1351

Om jag tyckte att första halvan upp var jobbig, då fick jag veta att jag levde när vi närmade oss toppen. Vi följde de där röda T:en och de ledde oss rakt upp (!) för en klippig brant. Typ 90 grader. (Nä, såklart inte, men brant som tusan!) T.o.m. sambon (som då inte har höjdskräck) tyckte att leden var lite väl tuff, den sista biten upp.
Här stirrade jag stint in i de svarta stenblocken framför mig! Jag kunde inte ens vrida på huvudet lite grann, med risk att se hur brant det var nedanför mig. Jag fick hela tiden ropa till sambon, som fick guida mig ”lite höger, lite vänster, rakt upp nu” osv.

”STIRRA RAKT IN I BERGET, MALIN! Fokus framåt, framåt. Ett litet kliv i taget. Inte glömma andas. Aaaaandas! Annars får du syrebrist och ramlar baklänges.”

Det var så många tankar och scenarier som spelades upp i mitt huvud på vägen upp, att jag har svårt att beskriva det. Toppen här var 1452 möh och även om det är högt (men lågt i Jotunheimen) var det egentligen inte höjden i sig som, skrämde mig. Utan mer antalet höjdmeter på en kort sträcka – dvs hur brant det var!
En liknande topptur gjorde vi förra året i Grövelsjön (Ca 1420 möh) och då upplevde jag inte alls den här ångesten!

När jag äntligen (!) kom upp trillade jag ihop i en hög.
Sambon fick hjälpa mig att knäppa upp och dra av ryggsäcken. I nästa sekund vred jag över till mage och var såå nära att kräkas av ren, mental utmattning…! Äldsta sonen hade varit hur cool som helst under klättringen och Love hade kämpat på med sin fyrhjulsdrift uppför klipporna. Jag är imponerad!

Men ok. Utsikten var fin. I´ll give you that…

img_1332
Uppe på toppen var det platt och fint! Och kallt. 
Där ville jag vara kvar för alltid. Platt är perfekt! Och kallt kan jag leva med. Nu var jag så nojig, att jag knappt vågade gå framåt. Mest med rädsla för att det på andra sidan, skulle vara (minst) lika brant nedför. Nedför är värre än uppför! Då kommer jag ju aldrig komma ner – Åt något håll! Hur gör man då??
”Kan de hämta en med helikopter häruppe, tro…?” (Hade så mycket konstiga tankar där och då).

img_1352

Man kan nog inte säga att det var direkt flackt på andra sidan (heller).
Trots det, upplevde jag det som himmelriket! Allt efter den där helvetes-toppen, jämfördes med just den. Så nu fanns det knappt något som var brant. (Jo, förresten. Här gav jag faktiskt upp alla, eventuella planer på att gå över Besseggen! Och de hade faktiskt funnits där, om än något luddiga…Hur hade jag tänkt?!) 😮 😉

Jag traskade (fortfarande på rejält darrande ben, efter pärsen innan) nedför berget och njöt av vyn!
Den (enda?) fördelen med toppbestigningar är utsikten. Och kanske andrenalinkicken och glädjen av att man fortfarande lever? Haha!

Halvvägs nedför bergskanten hittade vi ett flackare parti och valde att slå upp tältet.
Precis då visade sig den vackraste regnbåge jag någonsin har sett! Den började uppifrån toppen, där vi nyss kom ifrån och fortsatte rakt ner i Gjendesjön! Det var nästan så jag började tro på tecken från ovan…!

Om jag sov bra? Man skulle ju kunna tro det.
Jag var ju egentligen helt slut, men lyckades ändå inte få någon direkt djupsömn den natten. Hela kroppen var kanske fortfarande i ”flightmode”…?

I nästa (och sista) inlägget från vår Jotunheimenvandring, kommer ni får läsa om våra två sista dagar; bl.a. innehållande våffellycka och en lugn (…?!) stig tillbaka längs sjön.

img_1261

4 tankar efter vandringen i Jotunheimen! 

Efter att ha kört bil i 7,5 timme (!) kom vi hem igår natt.
Den kanske något märkliga ankomsttiden berodde på att vi, med kort varsel, valde att sticka en halv dag tidigare. Det var åskoväder på ingång, så vi valde att inte packa upp tältet för en sista (regnig, åskig) natt nära fjällstationen.

  • Jag är så himla trött! Mör i hela kroppen i allmänhet och vaderna i synnerhet! AJ!
    Blicken på fotot nedan fångar nog min känsla i kroppen just nu. Vilar, vilar och vilar lite till.
  • Vandring och tältning i all ära, men det är såå skönt att få sova i sin egna säng!
  • De norska bergen är inte att leka med!!  Fjällen i Grövelsjön upplevs, såhär i efterhand, som små kullar…
    Läs även: Fjällvandring Grövelsjön  Del 1 och Fjällvandring Grövelsjön Del 2).
  • Uppskattningsvis ca 2600 höjdmeter och 40 km på fyra (aktiva) dagar. (En dag sov vi en andra natt på samma plats och tog det lite lugnare). All vandring med ca 16 km extra packning på ryggen. Det är nästan så jag lääängtar till halvmaran i fjällen, där jag bara behöver bära min egen vikt…! Haha! 🙂

Jag lovar att återkomma med fler inlägg om själva vandringen,  så snart så möjligt.
Håller på att fixa med bilder och text, men även hjärnan är lite mör och orden osammanhängande, just nu.

img_1287

Fjällvandring Grövelsjön – Del 1

På riktigt! Jag vet inte vad jag ska börja…?!
Så många upplevelser och nya intryck att det bara snurrar i huvudet.
VARNING! Långt inlägg (trots att jag delar upp det i två delar). 🙂 Såg förresten att Emmi hade lagt ut ett toppenbra inlägg: ”Tips inför fjällvandring”!

Dag 1:
Färdigpackad och förberedd (nåja, så mycket jag kunde bli) begav vi oss ut. Uppför. Och lite mer uppför… Att gå uppför backar kan vara nog så jobbigt, utan 15 kg packning. Men det kändes oväntat bra ändå, måste jag säga. Med en massa nya intryck glömde man nästan av att det var tungt. Redan halvvägs upp passerade vi gränsen och kom in i norge. Snö i augusti känns jättemärkligt. Vi var ju inte såå högt upp. (Eller?)

IMG_5507

Ett par timmar senare tänkte vi stanna och ta första varma koppen.
Passerade första snön och tyckte det skulle vara lite mysigt att fika där i kanten. Men i samma sekund började det regna, så vi bestämde oss för att fortsätta lite till i hopp om att regnet skulle avta.

IMG_5508

Det gjorde det inte…
Det fortsatte att regna och när vi kom ut på andra sidan, började det dessutom blåsa. Vi behövde få i oss energi, så det var bara att sätta sig på det minst blåsiga stället. På med ett extra lager för att hålla sig varm. Jag började fundera över vad tusan jag hade gett mig in på…?!
Lite varm dryck här var inte alls dumt! Men hackade nästan tänder ett tag och funderade allvarligt på om jag hade tagit med mig för lite kläder. Tänk om det skulle vara sånt här väder i 6 dagar – Regn och ca +5 grader?!

IMG_5540

Efter stoppet kom vi fram till en bäck.
Eller ja, enligt kartan såg det ut som en mindre bäck. I verkligheten; en ca 6-7 meter bred fors… Inte en spång/bro så långt ögat nådde! (Här kom första svordomarna – som blev lite av en röd tråd under vandringen. Haha!) Efter mycket traskande upp och ner längs den, för att hitta ett bättre ställe att passera, insåg vi; Upp med brallor, strumpor och skor. På med sandaler. Och ut i det strida, ISKALLA (!) vattnet! Tusan, vad ont det gjorde i fötterna?!

Väl på andra sidan såg jag att mina fötter och vader var illröda och blodådrorna som gick ner i foten var enorma (!) och jätteblå/lila. Snacka om effektiv blodförsörjning. Då vet jag ju att den funkar i alla fall. Efter lite muttrande och smått panik från min sida (hala stenar och jag är ingen bra kombo) fick jag höra: Vadning hör till fjällivet. Jahopp… 😛

IMG_5542

Väl över på andra sidan möttes vi av en myr.
Bra träning (om inte annat)…! Men här började energin tryta (igen) och jag frös och muttrade nog mest och önskade att vi snart var framme vid planerad tältplats. Lagom till vi kom fram sprack det upp en hel del och livet kändes genast lite lättare. Däremot tog det en stund innan jag tinade upp. Sov med underställ, dubbla sockar OCH fleecetröja den natten, trots en sovsäck med komforttemperatur +2 grader.
Första dagens sträcka – Ca 14 km.

IMG_5487

Lika kall som jag var när jag somnade;
Lika varm och svettig var jag när vi vaknade! Solen lyste rakt på tältet och graderna steg rätt fort. En magisk morgon! Först frukost. Efter det packade vi ihop tälten och sedan bar det av mot första toppen – Forborgen. Väl uppe (återigen mycket uppför = Svettigt!) hade man fantastisk utsikt! Ändå var Forborgen inte en särskilt hög topp. (Dryga 1000 möh om jag inte minns fel).

IMG_5510

Särskilt inte när vi hade Elgåhogna i ståtligt majestät snett framför oss.
Vi hade tidigare haft funderingar på att ta en topptur upp på ”henne” (visst låter det som en hon?) men planerna ändrades och fokus låg på en topp, längre fram på vandringen. Efter ytterligare lite mat uppe på Forborgen gav vi oss av igen. Nedför den här gången. Men oj, vilka steniga leder?! (Det syns visst inte särskilt mycket  på fotona).

IMG_5512
Med nästan klarblå himmel, såg man hur långt som helst!
Hade lätt kunna tillbringa ett bra tag där, på toppen. Det gick liksom inte att insupa vyerna, så mycket som man VILLE göra. Fotona ger det inte heller rättvisa! Det var nästan obegripligt vackert och det hade varit löjligt enkelt att bara stå och stirra i timmar…! 🙂

IMG_5511

När vi hade kommit ner en höjdmeter eller två (…) möttes vi av riktigt häftig natur!
Det var som att vandra runt i en liten, japanskt trädgård, med små bonsai-träd överallt (vilket det såklart inte var – utan låga, knotiga, krokiga fjällbjörkar).
Här stannade vi till en kort stund och jag tejpade lite småömmande delar av mina fötter. Framför allt undersida stortår klagade lite (Inga blåsor, tack och lov). Här stötte vi även på de första (irriterande) myggen, som vi uppenbarligen blivit förskonade ifrån pga första dagens regn och blåst.

IMG_5513

När vi kom ytterligare lite längre ner i dalen var det mygg överallt. Fy f**….?!!
Det är ju inte så att jag inte vet att det finns mygg i fjällen, men allvarligt talat… *ryser* Vi var tyvärr tvungna att stanna och få i oss lite mat ändå. När det kommer till energiintaget finns liksom inget alternativ. Mitt i djävulsdalen, satt vi igång trangia-köket. Vi hade roll-on ”myggan” i väskan, som vi tog fram och det hjälpte litegrann. Vännerna hade ”mygghattar”. Japp. rutinerade, var det. 😉

IMG_5514

Även här i dalen var det mycket sten!
Vi vandrade genom tallskog. Något jag tycker är magiskt vackert här hemma! Men där och då ville jag bara ifrån myggen. Min mage krånglade lite från och till. Bubblade och hade sig. Förmodligen ovan vid torkmat? Fick springa in i skogen och sedan traskade vi vidare. Fort, fort och på ren vilja!
Torkmaten var, för övrigt, oväntat god. Eller också smakar allt lite extra bra på fjället, när man är tokhungrig? Chili con carnen blev favoriten!

Passerade ännu mer blötmark vid ca 16 km.
Jag var trött och ville bara bort från de där jäkla myggen (japp, återkommande tema. Sorry)! 😉 Mycket att nog mentalt här. Jag tänkte att:
Nu orkar jag verkligen inte gå mer!” Men kroppen klarar ju betydligt mer än man tror! Så även nu. De sista 2 km uppför (såklart) gick på rent pannben. Var redigt trött när vi kom fram vid andra dagens tältplats. I nederkant på toppen Stor-stuku. Magisk utsikt! (Här med). Och såå värt de extra km. (Och… helt myggfritt! *yeay*)

IMG_5494

Och lite fjälllyx!
Även om man är ganska noga med antalet gram i ryggsäcken, hade en av kompisarna packat ner ett par öl. Jag är inget större öl-fan normalt sett, men när man sitter i solnedgången på fjället och har gått i dryga 6 timmar. Ååååh, såååå gott!! 🙂

IMG_5541

All in all; Dag två bjöd på det mesta.
Den avslutades i alla fall med den mest underbara solnedgång! Vilket gjorde att både de där jävla myggen och sista, tunga ”extra” km uppför berget var sååå värt det!
Andra dagens sträcka – Dryga 18 km.

IMG_5490

Dag 3:
Som vanligt började den med frukost.
Och hela veckan innebar det havregrynsgröt med maaassa russin! (Havregrynsgröt utan varken ägg i, eller något sött på, går inte. Smakar ju bara trä…?) I slutet började jag t.o.m. tycka att det var gott. Vem vet; mjölkfri (!) havregrynsgröt kanske är nästa hälsodiet? (Remember where you heard it first). 😉

Efter det bar det av på den första ”riktiga” toppturen.
Dvs upp för ett fjälltopp, utan packning. Alla var rätt slitna efter måndagens sträcka. Att det logiska då är att:
Hör ni. Vi kör en lugn dag (?!). Dvs 800 höjdmeter på ca 3 km”.  Eum…? Hur tänkte vi? 😀

IMG_5536

Det var rätt tungt fysiskt. Mjölksyra i benen!
Trots det var det mentalt lätt. Hur det nog går ihop? Kanske delvis pga att jag slapp packningen? Eller att pannbenet satte in och jag bara matade på…? Go känsla, hur som helst! Med en bit kvar till toppen stannade vi och intog lite käk. Lite synd på sätt och vis (även om energin var behövlig!) Men hade vi fortsatt direkt hade nog solen fortfarande lyst när vi nådde toppen.

IMG_5516

Istället möttes vi har storm – Jäklar vad det blåste??!
Förvisso varken regn eller snö (tack och lov)! På fotot ser jag helt förstörd ut… Dels blåste det, så jag nästan trodde att jag skulle blåsa ner! Plus att jag minuten innan kortet togs, hade ett fullständigt bryt. Min höjdskräck höll sig i schack hela vägen upp. Förmodligen för att jag inte tänkte, utan bara fokuserade på att traska upp, upp, upp. Men väl på toppen hann jag börja tänka. Och oavsett vilket håll jag vände mig åt, såg jag bara branta stup/ kanter… (Vad hände med den lite flackare sidan som vi kom upp på?! Den fanns i alla fall inte där och då).

Satte mig ner och vågade först inte ställa mig upp igen. Sedan ställde jag mig upp och höll krampaktigt i sambon! För att strax efter tänka:
”Vad f-n håller jag på med?! Skärp dig! Toppen är typ 50 meter bred!!” Släppte sambon och gick fram liiiite närmare kanten, bara för att utmana mig själv lite grann. Och det gick faktiskt rätt bra. Ner kom jag också – utan att dö. 🙂

Sträcka tredje dagen (topptur) – Ca 7,5 km.

IMG_5517