Efter Bagheera Fjällmaraton Sälen – Runners high och bloggkändisskap…!

Det känns faktiskt både oväntat och ganska märkligt.
Men det enda jag har tänkt på efter lördagens lopp är hur jäkla sugen jag är på att springa! Att hitta nya utmaningar. Inte om ett halvår, utan NU! Jag som aldrig brukar planera eller springa särskilt många lopp/tävlingar. Vad hände där, liksom?

Som flera av mina Sälen-bloggvänner har beskrivit;
Jag är nog inne i någon typ av rosa löparbubbla just nu. Alla lopp låter häftiga. Jag tittar både på asfaltsmaror (?!), terränghalvmaror, Borås 6 timmars och lopp med tusentals trappsteg… (Gbg Trappathon)
Hur galet är det inte att hjärnan försöker ”lura in” en på massa nya äventyr? Fast ändå häftigt, på samma gång!

Vad som blir verklighet och inte, vågar jag inte svara på.
Just nu känns det rätt tomt, som det ofta gör efter att man avklarat ett stort mål. Jag behöver nog landa lite, innan jag bestämmer mig för vad nästa stora mål blir. Även om:

  1. Vi redan på tävlingsdagens kväll (!) satt och spånade på nya mål… Haha!)
  2. Spontana, ogenomtänkta saker också kan blir helt fantastisk… (Hint, hint! Bildresultat för pil höger Halvmara i fjällen)! 😉

Alltså, shit! Vad jag längtar tillbaka!
Vackra, vackra sälenfjällen! ❤

img_1745

Förresten. Jag glömde skriva en sak om loppet.
Efter bara ca 500 meter sprang det förbi en lång kille i grön vindjacka, som ropade.
”- Hej! Det är du som bloggar, va?”
Eh…? Japp, det är jag det. Haha! (Vem var du…?) *nyfiken*
Strax därefter det var det en tjej som vände sig om och sa:
”- Hej! Jag kände igen dig!”  (Jag kände inte igen henne… Piiinsamt!  Men tror det var en instagrammare, som jag följer..?)

Det känns verkligen jättekonstigt att främmande människor känner igen en.
Det innebär ju att det faktiskt finns de som läser min blogg. Jag blir alltid lika förvånad och smått generad, även om det låter konstigt. På något sätt borde man ju liksom förstå att det man skriver inte hamnar i ett svart, osynligt hål… 😛

Race rapport! Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 3

Läs även: Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 1
Läs även: Race Rapport Bagheera Fjällmaraton Sälen – Del 2

Storfjällsgraven, var det ja…
Ungefär 3 km slingrade den sig och bestod av sten, sten och lite mer…tja…sten! Jag försökte springa precis efter att jag hade lämnat mat/vätskestationen, men gick ge upp ganska snabbt. Inte nog med att det var mycket sten. Alla stenar var inte stabila att kliva på heller, utan vippade rätt bra. Jag hade inte lust att ramla och slå i huvudet, eller bryta ett ben.

Jag försökte bara ta mig fram så snabbt det gick.
Här vet jag att flera av mina bloggvänner var frustrerade och svor över alla klippblock. Men helt ärligt; jag upplevde det aldrig som särskilt störande. Visst, jag kunde ju inte alls springa i det tempo som jag ville, men det kunde ju ingen annan heller… 🙂
Eller ja, nästan ingen annan. Det for förbi flera maratonlöpare när jag traskade på här. Jag hejade på dem och var galet imponerad över deras sätt att bemästra det tekniska underlaget! Wow!

Det började plötsligt kännas lite ”tomt” och jag såg mig omkring.
De personer jag hade haft runt mig vid mat/vätskestationen var plötsligt borta. (I efterhand inser jag att jag tog mig fram rätt fort bland stenarna. I alla fall jämfört med många halvmara-löpare).
Men när maratonlöpare efter maratonlöpare passerade mig, började jag noja.. Hade jag glömt att svänga av någonstans? Var jag inne på fel bana – Maratonbanan? Skulle jag tvingas springa en sisådär 30-35 km istället för 21 km…?

img_1749

Plötsligt tog stenpartiet slut och en betydligt mer springvänlig stig uppenbarade sig.
Definitivt ”my cup of tea”! Packad jord, blandat med lite lera på sina ställen. Svagt uppför, men jag kände knappt att det lutade, utan tassade på så gott det gick. En lätt huvudvärk hade börjat göra sig till känna, trots att jag tyckte att jag hade skött vätska och saltintag.

Jag kom dessutom i kapp/passerade en tjej som gick och frågade om hon visste om jag/vi fortfarande befann oss på halvmarabanan. Det gjorde vi, sa hon. Skönt! Det kändes lite märkligt att nästan vara helt själv. Som att köra ett träningspass på fjället..
Strax efter (vid ca 13,8 km) kom nästa mat/vätskekontroll. Även här frågade jag efter saltgurka, men det fanns fortfarande ingen. Visst tusan hade det stått att de skulle ha saltgurka på några stationer…?

Jag frågade funktionärerna om jag redan hade passerat storfjället?
Och det hade jag, sa de.
”- Men då har jag ju missat ett fjäll!” utbrast jag. De tittade konstigt på mig och jag fick förklara att jag inte hade missat det rent fysiskt, utan mentalt. Att jag inte förstått att storfjället var storfjället. (Utan istället trott att det var Sälfjället).

Smått förvirrad, kände jag ju mig nästan snuvad på en fjälltopp. Haha!
Framför mig låg nu hemfjället – den sista (!) toppen. I brist på saltgurka gick jag ”all in” och tog salt, en mugg blåbärssoppa, en mugg vatten, godis och en kopp kaffe.
Inte heller 100 % klokt, visade det sig. Too much, too fast! När jag lämnade stationen, blev jag illamående och var väldigt nära att kräkas. Som tur var lyckades jag hejda det hela och illamåendet gick över ganska snabbt.

img_1728

Hemfjället var inte alls lika brant som de tidigare topparna.
Däremot började det blåsa ordentligt här! Något jag inte alls hade känt av innan. Fast jag frös ändå inte, så vindjackan förblev kvar i ryggan. Uppför, uppför, uppför. Jag knappade in på och sprang förbi två tjejer, som legat en bit framför mig. Vilken energi man får av att springa förbi andra! Jag är inte van vid den känslan… 😉

På väg uppför toppen försökte jag verkligen njuta lite extra av utsikten!
Det skulle snart vara över. Jag var ju inte ens sådär ”jag är så trött att jag inte vill mer”-trött, som jag ofta är i slutet på tävlingslopp. Jag var totalt inne i ett runners high och kände mig fortfarande (!) jäkligt pigg. Då kan ju inte över redan?!

Vid sista mat/vätskestationen, där… först DÄR hade de saltgurka!
– Jaaa! Saltgurka!” utbrast jag högt och kastade mig över dem. Funktionären tittade lite konstigt på mig. Om hon bara hade vetat hur många km jag hade gått och drömt om saltgurka… *Skratt*
När jag vände mig om, möttes jag av den här synen. En liten fjällsjö, med massor av stenpyramider! Riktigt cool syn!

Jag svepte ner en massa gurka med vanligt vatten och begav mig.
Sista sträckan, sista km ner mot mål. Det var lättsprunget. Platt, grusväg/stig och spång. Och i princip bara nedför. Jag ääälskar nedför!
Sista 2 km var nedför en brant slalombacke. Där kändes det rätt rejält i knän och lår, men jag var (fortfarande) hög på löpning och struntade i den smått huggande känslan. Nu kör jag! Jag måste köra 110 % nedför. Jag är ju inte särskilt trött…?!

Jag passerade nog ett tiotal personer nedför sista backen.
Det var många som hade problem med att springa nedför. Jag såg till och med någon som var tvungen att gå baklänges, för att det gjorde för ont att gå/springa framlänges.
Själv fortsatte jag att dra på nedför! Älskade känslan, även om mina knä och lår protesterade! Nedförslöpning ÄR min grej! Har alltid tyckt om det.

Halvvägs nedför backen passerade jag dessutom Jenny.
”- Hur är det? Är du skadad?” ropade jag till henne, när jag passerade, då jag såg att hon gick nedför. Hon svarade att hon inte var det. Att det bara var jobbigt.
Sista biten in mot mål, där banan var snitslad i en serpentinväg, såg jag i ögonvrån att Jenny hade börjat springa igen. Inte ens chans att jag släpper förbi henne nu! (Någonstans därinne finns nog en tävlingsmänniska… Haha!) Drog på ytterligare lite till och nu – Nu började jag känna av mjölksyran ordentligt!

100 meter innan mål var banan dragen genom ett gegghål.
Inte för att mina skor var superrena/torra sedan innan (…) men varför lägga till det, så där på upploppet? 😛 Försökte spurta in i mål, men nu var kroppen trött. För första gången på hela loppet!  Hörde mitt namn och ort ropas ut av speakern. Jag klarade det. Jag har klarat det!

En…så…fantastisk…känsla!! ❤
Hur tusan ska jag toppa den här tävlingsupplevelsen, liksom?

img_1753

 

Bagheera Fjällmaraton Sälen!

Race-rapport efterfrågas, gissar jag. 😉
För er som inte följer mig på instagram eller facebook, vet kanske inte hur det gick? Medans många av er redan har blivit spamade bombade med härlig trailporr.

Jag vet, ärligt talat, inte var jag ska börja.
Min hjärna känns mosig och tom. Hjärtat känns glatt och fullproppat! ❤ Ett lopp jag var osäker på och människor jag aldrig hade träffat tidigare. Så många känslor, så mycket skratt!
Jag lovar att skriva en lååång (sorry i förhand), fullständig race-rapport. Men jag måste sortera intrycken och komma i fas med mig själv först.

Tusen tack för all pepp jag har fått under helgen!

Sista passet innan Fjällmaraton!

Nu är det såpass nära att nojigheten har knackat på dörren!
Det är fjärilar i magen och funderingar i huvudet, om jag verkligen fixar maxtiden. Jag har knappt vågat pussa barnen godnatt senaste dagarna. Det blir en sådan där halvhjärtad puss, lite vid sidan om munnen (om jag lyckas lura dem och parera ett par cm…) Haha!

Det blir inte bättre av att läsa om Linnéas magproblem och Idas hosta + nysningar
Vi måste ju komma till start nu, efter allt planerande! Jag är ju inte ens en ”sådan” som planerar… Tänk på det. 😉

Igår kördes sista passet inför Sälen.
200 meters intervaller. Dock inte på maxkapacitet – utan mer tröskeltempo för att hålla liv i kroppen. Och det kändes faktiskt riktigt bra. *peppar peppar* Den senaste tiden extreeema seghet var som bortblåst. T.o.m. uppvärmningen kändes väldigt (!) lätt, men jag ville ändå inte höja tempot på den, för att verkligen behålla en temposkillnad mellan uppvärmning och intervaller.

Planen var 8 stycken, men det blev faktiskt tio. Det var t.o.m. nära att det blev tolv, men jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Det skulle ju inte vara ett ”maxpass” – Remember! Dessutom kom tankarna:
”Snart skadar jag mig, bara för att jag utmanar ödet…”

Benen kändes pigga och andningen lätt. Skönt att gå in i helgen med den känslan! (Med det inte sagt att det är någon garanti…) *vill inte jinxa något*

Nu blir det hem och packa. Har inte börjat. Jag tycker det är rätt skönt att packa allt på en och samma gång. Annars hinner jag ju glömma vad det var jag la ner, kvällen innan. Är man 36 år, så är man… 😛

Veckans planer!

God morgon alla! Herregud, det är redan onsdag.
Halvvägs in i veckan (nåja, nästan). Och inte halvvägs in i vilken vecka som helst, heller. Utan halvvägs in i Fjällmaraton-veckan!
På lördag är det dags – Bagheera Fjällmaraton i Sälen. Hur gick det till?!  Det var ju alldeles nyss som jag och ett gäng andra bloggtjejer satt och fnittrade över den ”galna” utmaningen, som 21 km fjällöpning skulle innebära. Och nu är det bara några dagar kvar tills det är dags att åka upp. Dagar…?!

Innan dess är tanken att jag ska hinna med följande:

  • Gå till frisören! 
    Egentligen inte alls planerat just inför fjällmara-helgen, men varför inte (försöka) se snygg ut när man springer liksom? Kommer nog vara tillräckligt rödmosig, svettig och snorig. Lite nyfärgat hår kan ju piffa upp resten liksom. 😛
  • Träna!
    Att få till någon typ av kompensationsträning just nu är ju mega-, jättekört. (Vi har pratat om att det både blev för lite back- och långpassträning, samt för mycket mat och vin i sommar…) Däremot tänkte jag få till lite löpning,  alternativt cykel, plus skön Yin yoga senare ikväll. Så att kroppen inte segnar till inför helgen.
  • Vila!
    Torsdag blir förmodligen totalvila. Eller eventuellt ett väldigt lugnt tränings-/promenad-/yogapass. Fredagen blir en dag i bilen. Jag, Ida och Linnéa. My God, något säger mig att vi kommer tjöta hål i huvudet på varandra…(?!) 😀
  • Packa!
    Jag som alltid packar för mycket, har just nu en oroande magkänsla, som säger att jag kommer glömma något… Men skor, kläder, tejp, vaselin och resorb. ”Du får inte glömma resorben!som mitt undermedvetna var så tydligt med, häromnatten. 
    GPS-klocka,  sportglasögon, keps och telefon. Laddare. Tanka bilen. Mig själv… Mycket kan (nog) hända. Haha!

img_1592