Det här med stress – Att längta, men inte orka!

Efter att vardagen drog igång igen efter semestern i Augusti, upplever jag att tempot i kroppen har ökat.
Eller i kroppen förresten; tempot i hjärnan, är nog en bättre beskrivning. Och det har liksom ökat successivt, så att jag nästan inte har reflekterat över det. Inte förrän nu.
Vi är mitt i en extrem högsäsong på jobbet och nu när den har pågått i 2 månader (och når sin kulmen typ nu) har jag börjat känna mig smått dränerad. Lägger jag till mörkare morgnar, dålig sömn, privata orosmoln och allmän deppig-/trötthet. Det gör att jag känner att:
Jag…måste…nog… bromsa…snart…!
Tänka efter om det här (och det där) är något jag verkligen vill? Har jag tid och energi till detta? Och lära mig att säga nej, när jag vill säga nej.

Träningen ska ge energi!

Jag som (nästan) alltid brukar längta efter att ge mig ut på en löprunda, har istället känt:
”Nej, jag orkar inte…” Och då menar jag inte ”orkar inte” som i latmask, utan mer ”orkar inte” som i jag har ingen som helst ork…
När jag ändå har tvingat mig själv (vilket jag egentligen inte vill) har det känts bra och skönt precis under tiden och efteråt! Bara för att sedan lämna mig, kanske inte tröttare, men i alla fall lika trött igen.

Jag vill ju att träningen ska GE mig energi!
Att den ska göra att jag orkar mer. Hjärtat längtar ju efter att (just) längta, men resten av kroppen orkar inte längta. Bara utföra det som krävs just där och då.

Samtidigt är frågan om jag verkligen kommer vara/ bli piggare om jag ”bara” låter bli att träna?
Snart lugnar det nog ner sig på jobbet i alla fall. I övrigt behöver jag nog hitta lite mer balans i livet. Och jag verkar (tyvärr) inte ensam om det.

Läs Claras inlägg: Stresshantering.
Och Idas inlägg inom samma ämne: Stressad.

Jag som ville TOKNJUTA av löppassen nu i höst, har inte fått till så många rundor…

IMG_0257

Bloggare, Sociala medier & Ansvar?

Vårt ansvar i sociala medier – Frågan har tagits upp förr. 

Och jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter att ta upp ämnet. Jessica skrev ett oerhört läsvärt inlägg för någon vecka sedan – ”Let start a riot” där hon menar: Innan vi postar ett inlägg eller en bild bör vi verkligen tänka igenom: Vad ger det för avtryck?

”Vi som jobbar med att förmedla träning och hälsa har ett gigantiskt ansvar att se till att vi förmedlar den där balansen. Påklätt och avklätt. Inspirerande och sunt.”

IMG_6487
Även Helena skrev om ämnet och ställde frågan till sig själv: Vilka signaler  sänder man ut?  Jag tror att hon är inne på ett väldigt viktig del, när hon skriver följande:

”Vet vi egentligen vad en harmlös påhejande kommentar som ”-Vad duktig du är!” till en person som inte äter på en vecka för att ”boosta” kroppen ger för bränsle och sänder ut för signaler till andra?”

Jag kommenterar själv aldrig med uttrycket: ”Vad duktig du är!”

Jag avskyr ordet. Ja, på riktigt. ”Duktig” borde tas bort ur ordlistan!! Dessutom ligger det en så konstig värdering  i ordet.
Som om personen skulle värderas på ett positivt sätt; men enbart om h*n klarar av att springa 1 mil, eller om h*n får till 7 träningspass på en vecka, eller om h*n klarar av att hoppa över frukosten i två veckor?
Som om det du gör skulle vara det viktiga,  istället för den du är…!?

IMG_6400

Ämnet är, som sagt, både viktigt och aktuellt. Även Karin nämnde det, när hon gjorde ett inlägg om ursprunget till sitt bloggnamn.

”Det finns många hälso- och träningsprofiler av idag som sprider ett, enligt mig, ohälsosamt budskap i sina kanaler.”

Jag har stött på bloggare som anser sig ha rätt att skriva om vad de vill. 
Vill de skriva om viktnedgång och extrem träning  eller extrem kost, så får de göra det för att det är deras blogg.
Att man anser det vara ok att rättfärdiga ett skevt synsätt, som dessutom (i värsta fall)  uppfattas som normalt av ens läsare,  är i mina ögon helt galet!

img_8531

Min egen syn på träning och hälsa är:  Gör det du vill och ät det du vill. Ibland!

Att äta supernyttigt 24/7 och träna 7 dagar i veckan är, enligt mig, inte hälsa. Balans är det magiska ordet! Att springa ett långpass och njuta av naturen, för att senare på dagen äta en jättegod krämig, pastarätt och ett glas vin.
För att nästa dag gå en promenad med barnen och sedan laga mat enligt deras önskemål – Fläskpannkaka eller stuvade makaroner.
För att nästa dag äta en god, matig sallad, riva av några tuffa backerintervaller, mysa med barnen och äta godis framför en bra serie/film på tv.
Och ja… Vissa dagar ”moffar” jag choklad också.

Vad tycker och tänker ni i ämnet? 
Hur tänker ni när ni lägger ut inlägg i bloggen eller bilder på instagram? Vilket avtryck det ger. Tror ni att ni kan stå för det, även om 5-10 år…?

 

Jakten på protein!

Måndag och VAB blev den här veckans startlott.
Jag kände mig hängig och raspig i halsen under gårdagen. På kvällen blev lill-skiten hängig, fick halsont och feber. Idag har han kräkits slem. Jippi-yeay… Nu, ett par timmar senare, är han superpigg och hans mamma INTE lika pigg.

Men ätit har jag. Favorit i repris!
Ni som följer mig på instagram känner igen frukosten. Jag har nog ätit pinjenötter så det sprutat ut genom öronen senaste året. Haha! *
Tills jag, för ett par veckor sedan,  testade Mr cashew. Ny favvo (Ok, kanske mer en DELAD första plats). Inte något perfekt mat-foto, men färgglatt! Och gott! 🙂

På tal om kost. Anna skrev precis ett blogginlägg som jag skriver under på”Så lurade!”
När blev hälsa samma sak som en ständigt jakt på protein och aminosyror, till varje pris? Och framför allt – I den här  jakten; varför ifrågasätter så få det faktum att det är framtagna, artificiella produkter som vi trycker i oss?

Istället för att (exempelvis) äta två ägg till mellanmål, ska vi tydligen äta en proteinkaka (Såg den i en blogg för ett tag sen, men orkade inte ta diskussionen), innehållande glycerin, gelatin, socker OCH sötningsmedel…?!
Men, just det! Den har ju massor av protein…. Eh? *suckar*

Att hitta balansen.

balans
”Vikter är onödigt”, skrev jag. Och vikt  är onödigt också.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag hade antal kg i huvudet när jag började löpträna, för två år sen. Idag är tänket inte alls likadant! Visst, går jag ner i vikt är det en liten bonus, men det viktiga, tycker jag, är att hitta balansen i livet. Jag mår jättebra när jag får träna. Det finns inga kilon i världen som kan ge samma känsla, som endorfinerna och träningsglädjen man känner efter ett pass!

Ska jag vara ärligt vet jag inte när jag vägde mig sist…?!
Vågen vi har hemma är nog från 80-talet. Haha! Men den fungerar (knappt). Igår ställde jag mig på vågen för första gången på (som sagt) ”jag-vet-inte-när”. Av det jag minns sen långt tillbaka, har jag tappat ca 3 kg. Inte något jag har gjort genom att ”banta” eller äta mindre. Det enda jag har gjort på senare tid, är att lägga mina söt/godisdagar på helgen (istället för som innan, ofta mitt i veckan). Samt att jag dricker svart kaffe, istället för cappucino. De är de två förändringar vad gäller kosten som har skett. I övrigt äter jag (”tyvärr”?) lika stora portioner. Jag har smör och grädde i maten (såklart!) osv osv.

Vad jag vill komma fram till är; hitta en balans!
Det handlar oftast om små förändringar. Det är de som gör skillnad i slutändan och som fungerar i det långa loppet. Testa och försök hitta vad som funkar för dig. Sallad och/eller svält funkar aldrig. Att köra på i 120 vad gäller träning, när man är nybörjare, funkar aldrig. Och förbud funkar ALDRIG! Sofia skrev ett mycket bra inlägg häromdagen, som handlade om de vanligaste misstagen man gör. Läs gärna. 🙂
.