Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

img_2428

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

Annonser

Nästa äventyr – Österlen Lyser, halvmaraton!

God morgon! Vad tror ni om att springa på skånska Österlen i November? 
Det är lite som att be om det, va…? Risken att det kommer regna och blåsa storm, känns rätt överhängande. Eller kanske t.o.m. snööö…
Trots det sa det ”klicke-li-klick” på tangentbordet för någon vecka sedan, efter lite facebookchattande. Nästa (inplanerade) äventyr blir alltså en halvmara på skånska landsbygden. Tänk att man är så lättövertalad…?! 😛

Starten går inte förrän efter mörkrets inbrott, så pannlampan ska definitivt få nya, fräscha batterier innan dess!
Loppet då, undrar du kanske? Det blir Österlenmaran,som är en del av Österlen Lyser.

Märkligt nog ser jag verkligen fram emot det här loppet, trots riskerna ovan och det faktum att jag fortfarande är rätt mörkrädd (hur tänkte jag här egentligen?) Eller tja… Fast kanske inte så märkligt ändå, när jag tänker efter:

  1. Jag får springa! Bara det! Det är inte så bara.
  2. Jag får träffa (nästan) alla tjejerna från Sälen-äventyret igen. YAY! (Men vi kommer sakna dig, Ida!) 😦
  3. Att tillsammans får vi uppleva en halvmara full med marschaller, lyktor och eldar längs vägen, känns som en fantastiskt häftig upplevelse!

Är det någon annan som befinner sig i närheten och som är sugen på att hänga på – Bara gör´t så ses vi! 

osterlenlyster

Foto: Funbeat.se

Sista passet innan Fjällmaraton!

Nu är det såpass nära att nojigheten har knackat på dörren!
Det är fjärilar i magen och funderingar i huvudet, om jag verkligen fixar maxtiden. Jag har knappt vågat pussa barnen godnatt senaste dagarna. Det blir en sådan där halvhjärtad puss, lite vid sidan om munnen (om jag lyckas lura dem och parera ett par cm…) Haha!

Det blir inte bättre av att läsa om Linnéas magproblem och Idas hosta + nysningar
Vi måste ju komma till start nu, efter allt planerande! Jag är ju inte ens en ”sådan” som planerar… Tänk på det. 😉

Igår kördes sista passet inför Sälen.
200 meters intervaller. Dock inte på maxkapacitet – utan mer tröskeltempo för att hålla liv i kroppen. Och det kändes faktiskt riktigt bra. *peppar peppar* Den senaste tiden extreeema seghet var som bortblåst. T.o.m. uppvärmningen kändes väldigt (!) lätt, men jag ville ändå inte höja tempot på den, för att verkligen behålla en temposkillnad mellan uppvärmning och intervaller.

Planen var 8 stycken, men det blev faktiskt tio. Det var t.o.m. nära att det blev tolv, men jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Det skulle ju inte vara ett ”maxpass” – Remember! Dessutom kom tankarna:
”Snart skadar jag mig, bara för att jag utmanar ödet…”

Benen kändes pigga och andningen lätt. Skönt att gå in i helgen med den känslan! (Med det inte sagt att det är någon garanti…) *vill inte jinxa något*

Nu blir det hem och packa. Har inte börjat. Jag tycker det är rätt skönt att packa allt på en och samma gång. Annars hinner jag ju glömma vad det var jag la ner, kvällen innan. Är man 36 år, så är man… 😛

Sälen Fjällmaraton – Tankar inför…!

Det är 154 dagar kvar. Ett-hundra-femtio-fyra.
Det är ju nästan ingenting…?! Här har jag suttit och tänkt att jag har allt tid i världen att träna inför fjäll(halv)maran. När man sedan sätter siffran på pränt blir det så…nära. Så verkligt.

”Hur svårt kan det vara?”

Jag har, om jag ska vara ärlig (och det ska man ju), lite delade känslor kring det här.
En del av mig tycker att de ska bli såå himla kul! En spännande utmaning, med fantastiskt sällskap. 🙂
Och även om det är en kuperad halvmara, så tänker jag att naturupplevelsen på något sätt kommer ”förminska” det jobbiga i det hela. Jag tänker (som även Ida var inne på): ”Hur svårt kan det vara”…?

IMG_5509

Nu när jag har låtit positiv (eller arrogant – your pick)… 😉  måste jag även erkänna att en del av mig är rätt nervös och rädd.  Visst, det värsta som kan hända är ju att man inte klarar det, tänker ni. Men jag minns så väl känslan av det enda (av rätt få lopp, hittills) där jag inte tog mig i mål. Besvikelse var bara förnamnet…! Det är snart tre år sedan och ändå har känslan etsat sig fast.

Hjärnspöken!

Det är nog därför hjärnspökena finns där nu också.
Tänk om alla springer ifrån mig? Tänk om mjölksyran kommer efter ett par km och sedan inte försvinner? Tänk om min kropp ”lägger ner”? Tänk om mitt (annars relativt starka pannben) blir svagt? Så många hjärnspöken…
Jag inser att jag måste hitta ett positivt mantra. Hitta styrkan i mig själv och tro på att jag kan!!
Har ni några bästa-tips vad gäller mental träning? 

Hitta perspektiv!

När jag sedan läser om Mias inställning till Trans Pyrenéerna – 898 km (!) – 55.000+ höjdmeter (?!) – 400 timmar (!!!) blir jag ödmjuk till min egen uppgift.
Om hon tänker ”Hur svårt kan det vara”, vad gäller hennes (i mina ögon) nästintill overkliga utmaning, hur kan jag då noja mig över 21 ”ynka” km…? 😛