Hur tänkte jag…?!

Ni vet jag och planering…
I 9 fall av 10 går jag enbart på känsla. Det vet ni säkert, om ni hängt här ett tag. Att hitta det som funkar för en själv; det är det som är det viktiga. Vissa gillar planering och struktur i träningen. Hade jag planerat min träning, hade jag tappat bort träningsglädjen på vägen. Jag behöver gå på känsla.

Idag hade jag (preliminär)bokat yoga. 
Men när jag klev in genom dörrarna till gymmet kände jag:
”Nä, jag känner inte för att köra yoga idag!”
I receptionen frågade jag därför om det var ok att jag bokade om till något mer fartfyllt. Som 30 minuter ”Les Mills Sprint” (Högintensiva intervaller på spinningcykel). Och det gick bra, sa hon.

Mjölksyraträning!

Uppvärmningen kändes…jag vet inte…inte riktigt som en uppvärmning.
Eller så var jag lite disträ…?  Efter den började vi med 40 sekunders intervaller med tyngsta möjliga motstånd. Efter det lades det till 15 sekunders maxsprint på samma motstånd (om man orkade, annars fick man lätta på motståndet lite). Lååånga 15 sekunder!
Detta (40 + 15 sek) kördes 4 gånger med kort (!) vila emellan. Jösses, mjölksyra överallt i kroppen!!

Efter den sista av dessa kombinerade intervaller mådde jag riktigt illa! 
Den där ”jag kommer spy”-känslan, som jag annars bara får när jag kör riktigt tuffa löparpass (eller på löpartävlingar). Aldrig (tidigare) när jag kör(t) spinning, men jodå, tydligen går det också. 😛

Den första, längre intervallen efter ”mittvilan” fick jag fuska mig igenom.
Sorry… Men jag HADE spytt annars. När mjölksyran lagt sig lite, kunde jag i alla fall avsluta passet. Jösses vad jag svettades! Det kändes inte som att det droppade av mig, utan rann…?!

Yoga byttes mot hårdintensiva intervaller alltså. Bra byte? Ja, det tycker jag. Efteråt… 😉

Lite röd…

Les Mills Sprint – Upplevelsen…!

Förväntansfull och lite nervös.
De känslorna hade jag när jag traskade in på passet: ”Les Mills Sprint”. Premiär för mig och (nåja, nästan premiär för) konceptet på mitt gym. Spinningcykeln i sig är jag bekväm med och intervaller är… Tja, intervaller. Tuffa!
Jag insåg att det skulle bli ett jobbigt pass, men jag underskattade nog hur jobbigt. Hade nämligen (pga att detta passet ”bara” var 30 minuter) även tänkt att gå på ett Grit Plyo pass efteråt…

Korta versionen:
Change of plans!

Långa versionen:
Stegrande uppvärmning. Ju högre puls i slutet av uppvärmningen, desto bättre förutsättning inför intervallblocken.

Block 1:
30 sek sprint (högsta, möjliga kadens), 40 sek power (mer motstånd), 45 sek strenght (MAXIMALT motstånd) – Direkt efter varandra! Sedan 60 sek setvila  x 4 varv.
(Fyra varv…? Det låter ju som ingenting på pappret… Men herregud!)

Block 2:  
15 sek maxsprint, 7 sek vila X 4 gånger.  X 4 varv…!
(Hur kan 7 sekunder kännas som typ 2….???)

Mjölksyra, tunnelseende och lock för öronen?!
Jag trodde nästan att jag skulle svimma av någonstans vid näst sista intervallen. Så det där Grit Plyo efteråt? I really don´t think so…!!
Jag jämförde den här upplevelsen lite som att föda barn. Där och då tänkte jag:
”Vad i h***ete gör jag här?!”
Efteråt, när kroppen fått landa lite: ”Det var heeelt fantastiskt…!” Denial…? 😉

Lucka 6 – Nära döden upplevelse…

Okej, det lär väldigt dramatiskt.
Riktigt så illa var det nog inte. Men nästan. Jag har varit på ett Grit-pass EN gång tidigare – i Mars månad.
Bloggrubriken då var ”Oh My God” och jodå, den var nog rätt passande. Det är nio (!) månader sen jag var på passet och det kanske var så lång tid jag behövde för att förtränga hur jobbigt det var..? Haha! 😉

”Hur röd kan man bli i fejset”?

Tja, rätt så röd skulle jag säga…!! Skillnaden, om jag ska jämföra med det jag minns och har skrivit från förra passet, är att jag inte blev illamående den här gången. Ett bra tecken, väl?
Däremot var det betydligt mer spänst och hopp den här gången. Alltså benövningar, med hopp och med extra vikter = MJÖLKSYRA! Tunga, tunga ben, som brände. Så…himla…mycket…?!  Alltså, fy tusan vad det brände!!

Ursäkta alla utropstecken här nu, men känns som att jag jag behöver förstärka orden.
Jag hatade mig själv för att jag bokade in mig på passet 10 minuter innan det började = Ingen möjlighet att ångra sig.
Jag hatade mig själv under tiden, för det enda  jag ville göra var att lägga mig ner och AAAANDAS. (Ni vet känslan när det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen).

Samtidigt älskade jag det.
Väldigt konstig känsla. Troligtvis kommer jag boka in fler pass inom en snar framtid och jag kommer hata mig själv för det. Och älska det. 😛

Just det. Var kommer lucka 6 in i det hela…?
Vi körde säkert 6 varv av någon övning (tappade räkningen). Eventuellt även 10 set x 6 reps. Och jag ville nog dö typ 6 gånger under den där halvtimmen. Räknas det?

Grit Strength – Oh…My…God!

Jag kan inte komma ihåg hur länge jag har varit sugen på att testa det?
Lääänge… Men trots det har jag aldrig fått tummen ur. Har varit bokad ett par gånger, men har på något märkligt sätt alltid lyckats hitta något annat som passade liiite ”bättre” (väl) just där och då. Igår blev det äntligen av! Mitt första Grit Strength-pass!

Högintensiv styrketräning med vikter, var ungefär de jag visste.
Och nog var det högintensivt alltid..! Body Pump släng dig i väggen!!
Jag är ju relativt van att köra tung styrketräning i gymmet och brukar känns mig ganska stark. Men att köra det i det här tempot…. Waaah?!

Instruktören var bra!
Peppande men ändå tydlig med att det var viktigare med rätt teknik i DITT EGET tempo, än att hänga med ”alla andras” tempo. Jag försökte verkligen hitta ett eget, jämnt tempo men trots det kände jag hur illamåendet kom och gick. Mest kom, faktiskt…

Knäböj, knäböj med skivstång, knäböj med explosiva upphopp, knäböj med roterande hopp med viktplatta i famnen.
Utfall, utfall med skivstång, sidoutfall. Hjälp mina beeeeen…??!! 😮

Och så frivändningar och hundratals (kändes det som) armhävningar på det. Jag som är galet svag i armhävningar…! (Just för att jag aldrig gör dem).

Känslan efteråt?
Helt ärligt…  (och ärlig ska man ju vara); Jag kunde inte bestämma mig för om jag älskade det eller om jag hatade det. Lite som med tunga benpass i gymmet och/eller tuffa intervaller – Hatkärlek liksom! Men det lär garanterat bli fler bokningar, så det är väl ett bra tecken? 🙂