Fjällvandring i Jotunheimen – Dag 1 & 2

Det kommer, på riktigt, bli svårt att skriva om och beskriva vår vandring!
Hur ska jag kunna återge vyerna, känslan, mäktigheten….? Jag får helt enkelt försöka, både i skrift och med hjälp av fotografier. Även om de inte heller fångar de spektakulära vyerna, på ett rättvist sätt.

Äldsta sonen (12 år nu till hösten) skulle med, för första gången.
Jag vet inte vem som var mest pirrig; jag eller han. Första dagen inledde vi med en ”grav-pizza” på Gjende Fjällstation. Såå fantastiskt god (och dyr, så tur att den var värd pengarna!) och det godaste vi skulle äta under kommande vecka.

Den preliminära planen var att ta oss till Glittertind och köra topptur.
Alternativt går på leden söder om densamma och testa en toppbestigning på Galdöpiggen. Det blev inget utav det, tyvärr. Eller kanske tack och lov (sett så här i efterhand)? Redan första dagen insåg vi (läs jag) att det här var helt annan typ av fjäll än i Grövelsjön.
Bara första 1,5 km avklarade vi ca 350-400 höjdmeter. Det gick i princip rakt upp…?! Herrejösses, vad mjölksyra vi drog på oss alla tre, trots att vi gick långsamt uppför – i typ 1 km/h!

Utsikt ca 1 timme efter start…

Väl uppe frågade vi sonen vad han tyckte.
Han var fortfarande relativt pigg och uppskattade att senaste km hade tagit typ 10 minuter… (Haha!) Vi imponerades av första vattenfallet (som senare skulle uppfattas som ganska litet) och bytte genast kranvattnet från fjällstationen, emot färskt, iskallt (!) smältvatten. Gott! Redan här kontaterade sonen smått förskräckt:
”- Mamma, hur ska vi kunna dricka kranvatten igen, när vi kommer hem…?!

Efter ungefär 2 timmars vandrande, blev leden lite mer flack.
Den passerades dock nära någon brant, där jag fick lite smått höjdskräck (If I only knew then…) och kravlade förbi, lutandes åt vänster, så långt ifrån kanten jag bara kunde! Oerhört vacker syn, I´m sure… 😀

Vi anpassade tempo och total vandringstid efter sonen och valde efter 5 timmars vandring att slå läger. Strax intill en liten fors med utsikt över den östra delen av Russvattnet, som kunde ses lååångt där nere och Bessfjället snett bakom oss. Vi hade t.o.m. grannar den här natten. Smått oväntat faktiskt, med tanke på hur lite folk som vi såg i omlopp just de här timmarna.

Grannarnas röda tält.

Love stortrivdes och satt och spanade ut över domänerna!
(PS. Vaktade oss från de lösgående zombie-fåren, med huggtänder (?) som gick en bra bit ovanför oss, på bergskanten). 😛

Första natten sov jag, ärligt talat, sådär.
Vilket jag alltid gör första natten bortal; även om jag sover i en förstaklassig, fluffig hotellsäng. Att då ligga på ett liggunderlag och småfrysa (trots underställ och tresäsongs-sovsäck!) gör kanske inte att chansen till en god natts sömn ökar…?
Trots allt lyckades jag nog skrapa ihop ca 5-6 timmars sömn och vaknade hyfsat utvilad, om dock något stel. Den här utsikten från sovrumsfönstret, gör det såå värt det!

Stugorna nere vid Russvattnet och i bakgrunden Russfjellet.

Efter lite frukost (havregrynsgröt utan mjölk, men med maaassor av russin!) packade vi ihop våra saker och begav oss ner sista km mot Russvattnets östra kant. Här skulle finns en bro, enligt kartan. Jag visste väl att jag inte är 100 % förtjust i broar. När jag kom närmre och fick syn på den här, med öppna sidor, fick jag lite mer panik än väntat…
Försökte ändå kontrollera känslorna så gott det gick (jag var ju tvungen att ta mig över!), så jag tog ett djupt andetag och bara gick.

”Inte stanna, inte stanna, inte stanna!
” tänkte jag.
Knappt halvvägs över bron, började den att svaja och paniken tilltog. Fortsatte fokusera på att bara sätta en fot framför den andra, för jag visste att om jag stannade skulle jag bli stående. Började hyperventilera och gråta i slutet på bron och när jag äntligen (!) var över på andra sidan, var jag tvungen att ta ett par minuter för att återhämta mig och lugna ner andningen.

img_1345

Även här måste jag ju erkänna att vyn som mötte mig/oss på andra sidan, gjorde hela bro-upplevelsen värt det!
Mannen som ni ser vid änden på bron (på förra fotot) kom fram och sa att han tyckte jag hade varit väldigt modigt, som bara hade tvekat en gång och sedan gått över, trots att jag uppenbarligen tyckte det var extremt jobbigt. Några cm växte jag ju, när jag fick höra något så värmande från en utomstående.

Grus/sandstrand och vy som nästan gjorde det inbjudande att bada.
Men glaciärvatten är inte särskilt varmt…

Väl över följde vi leden som gick på norra sidan av Russvattnet.
Första 2 km gick längs med vattnet och här fick vi stifta bekantskap med något konstigt kryp som såg ut halvt som en älgfluga, halvt som en långbent (?!) alienfluga. De fanns i tusentals… Nu gjorde de inget (bet eller så), men vad hände med ”inga flygfän över trädgränsen”?? Uscha, obehagliga var de i alla fall, när de var så många.

Sedan började det uppför igen.
Nästkommende 3 km gick snett uppför, mot bergskammen Austre Hestlagerhoe. Ungeför mitt på höjden stannade vi bakom en stor sten, för att äta lite lunch. Det blåste en hel del och vi fick lite vindskydd, men i övrigt var ändå helt ok vandringsväder – Halvklart/mulet och ca +10 grader.

img_1326

De lösgående fåren var inte särskilt skygga, vad gällde människor.
Däremot var tackan rejält skeptisk mot Love! Hon fick ett småilsket: ”Don´t you touch my kids!”-mammaface, när sambon kom gående sist i ledet, med Love. (Kopplad såklart).

Utsikten från lunchplatsen, bakom stenen… Alltså, man dog ju nästan en smula!

img_1302

Efter lunchen hann vi inte gå särskilt långt förrän…
Jag fick syn på nästa bro, över Tjönnholåe! Jämfört med den här kändes ju första bron som en petitess! Dels var det en kort, brant passage (precis vid kanten ner mot forsen) som man var tvungen att ta sig nedför först. Där fastnade jag… (Se foto nedan – Fastfrusen, lutande Malin). Sonen stod och försökte peppa mig (och var själv helt orädd… *avis*)

Efter ett par minuter ”räddade” sambon mig genom att bära ner min rygga, så jag kunde balansera ner enbart med min egen vikt! Fortfarande på rejält skakiga ben, men det gick i alla fall.
Väl där nere, insåg jag att jag skulle vara för rädd för att gå tillbaka uppför kanten/branten igen, så det var ju bara över bron som gällde. Det bättre, av två sämre val, liksom.

img_1300

Och jodå, över kom jag även här.
Det mest läskiga här (förutom att den var ännu mer svajig) var att underdelen på bron, hängde en halvmeter ut från bergskanten. Man fick alltså ta ett stort kliv för att över huvud taget komma ut på bron…?! (Kan också ses på fotot nedan).
Väl därpå, var mantrat den här gången:
Ok, skärp dig! Det är bara en bro, det är bara en bro, det är bara en bro!” och så blev jag nästan lite arg på mig själv, för att jag var så fjantig. Gick med bestämda (och skakiga ben) utan att stanna!

img_1344

Strax efter den bron tappade vi bort ledmarkeringarna (som dittills hade varit tydliga).
Förmodligen var det för att vi omedvetet följde en upptrampad stig, där andra människor/djur hade gått för att ta sig ner till nästa bro, som vi såg lååångt därnere vid vattnet. Ledmarkeringarna gick istället fortsatt uppför och delade sig inte förrän nästan ända uppe vid toppen. Det kändes lite ”overkill” att gå en massa extra höjdmeter uppför, när man efter ett tag ändå skulle gå alla höjdmeter NER igen.

img_1323
Väl framme vid den stora (!) forsen Blåtjönnåe, fick vi se att bron över var nerplockad.
Den gamla, that is. En ny, jättestabil bro hade istället byggts längst ner (YAY!) och ingen var gladare än jag. Haha! Det lilla som var kvar av den gamla såg rejält svajig ut… Och med tanke på forsens bredd, vete tusan om jag hade fixat att ta mig över. (Vad tusan är det med mig och en (hittills okänd) fobi för broar??) 😛

Superglad Malin! Rejäla stockar och icke-svajande träbroar is da shit! 

img_1303

Efter ca en mils vandring blev andra nattens tältplats strax efter, på andra sidan, vid Blåtjönnodden.
Återigen var det  svårt att riktigt ta in vyerna! Alltså, ordet ”magiskt” kändes som en underdrift! Bergsmassivet på andra sidan Russvattnet låg på ca 1900-2035 möh.  Och de extremt turkosa vattnet! SÅ…HIMLA…MÄKTIGT! Snacka om att verkligen känna sig liten på jorden. 

Nästan lite av ett religiöst ögonblick.

I nästa blogginlägg (dag 3) kommer jag bjuda på mer mjölksyra, egentorkad mat-upplevelse och dödångest.
Ni vill inte missa det! Men jag önskar (nog) att jag hade gjort det…

 

Planering – Min första fjällvandring!

Ni är flera som frågat vart vi ska fjällvandra.
Efter lite diskussioner med vännerna blev det Grövelsjön. Toppar på ca 1000-1300 meters höjd, men det kommer nog att kännas tillräckligt i benen ändå, gissar jag. Och tanken är att vi ska vandra lite både på svenska och på norska sidan. Hundpass till Love är på G. 🙂

Förutom det här tråkiga käng-traskandet, börjar jag bli nervös.
Tiden går så galet snabbt. Vi har inte ens införskaffat allting vi ska ha med oss?! Det börjar bli bråttom! Och trots massa bra tips från vänner och bekanta, känner jag mig som en ”oskuld”. På riktigt! (Tur att våra vänner har lite mer erfarenhet).

grövelsjön
Foto: Kiljano.com

.
Hade jag fått köra dagsturer i löparrygga och terrängdojor, i lugnt tempo, för att sedan kunna ta  mig tillbaka till en fjällstation/stuga hade jag varit lite mer i min komfortzon. Nu ska vi förvisso ”bara” (…) gå, men utrustningen är ny för mig.
Att bära 20 kg packning är helt nytt för mig. (Hur kommer det att kännas?) Och att vi ska bo i tält hela veckan; hur kommer jag fixa det? Kommer jag känna mig utvilad? Tidigare har jag sovit i vindskydd. En natt…

Jag är waaaaayyyy out of my comfortzon, men samtidigt ska det bli jäkligt spännande och se hur jag agerar och reagerar på olika saker. Både mentalt och fysiskt. Den som lever får se… Och den som hänger här, kommer få läsa. 😉

grövelsjön2

På tal om äventyr och utmaningar.
Läs Annelies intressanta funderingar kring dessa två begrepp.
.