Påsk-långpass! Varning för trailporr!

En påskhelg som inte alls blev som vi hade tänkt oss. 
Fast ändå precis som vi hade tänkt oss. Vad jag menar? Vi hade planerat en lugn helg och jodå, det fick vi verkligen.
De två yngsta barnen däckade huvudvärk, feber och magont.  Vi hade planerat påskdagsmiddag med vänner, men även den blev avbokad (såklart). Idag är barnen lite piggare igen, tack och lov, men nu har helgen varit så lugn att jag blir rastlös istället. Aldrig är man nöjd… Haha!

För att få lite frisk luft laddade jag med ett långpass.
Under förra helgens terrängpass var ju benen obeskrivligt tunga. Framsteg: De var pigga nu! Istället var flåset inte alls med. Varför kan inte kroppen samarbeta med sig själv…? Please tell me why?
Men återigen; Jag antar att jag måste ta på mig klokhatten och inse att jag måste ta hänsyn till mitt ganska långa löparuppehåll. Inte konstigt att det inte känns på topp. Det är bara det att det är vår och jag vill så mycket!

Jag släppte därför kraven helt och njöt av omgivningarna!
Valet föll på ett av mina favvospår här hemma – Vildmarksleden. Den är tyvärr lite för kort (i mina ögon)  – 10 km. Minst det dubbla hade varit trevligt, tycker en långsam trailsnigel som jag. Samtidigt som jag inser att många löpare (och vandrare) tycker att den är precis lagom.
Jag kan ju faktiskt springa den två varv, men det blir liksom inte riktigt samma sak. 🙂

img_9166

Den var dock oväntat torr!
(Skriver jag under just den här bilden…?!)  Visst, det var (uppenbarligen) lite blöt och lerigt på några ställen, men jag har föreställt mig något helt annat. Dels pga att den leden brukar vara rejält blöt (i alla fall från och till). Och dels med tanke på allt smältvatten efter vintern. Men ok, jag klagar inte.
När jag kollade under magen på Love, efter rundan, insåg jag att det måste varit lerigt ändå… 😉

Med lite egna stig-komponeringar blev det ytterligare ett par km.
Passet landade på totalt 13,2 km. Det är det längsta jag har sprungit sedan början på Januari (precis innan höften började krångla). Det känns så himla skönt och jag är oerhört tacksam över att jag kan springa igen! Även om jag fortfarande är ganska försiktig med vad (och hur mycket) jag vågar och inte vågar göra.

Love kör en: ”I´m the king of the world!!!” 

Ja, men höften då? Jag känner av den lite grann fortfarande.
Med betoning på lite. Oftast känner jag av den i början och i slutet på passen. I början för att den inte är uppvärmd och i slutet, för att jag blir trött och tekniken fallerar (och för att även höftmuskleraturen blir trött antar jag).
Under det här passet kände jag ingenting, under ca 8-9 km där i ”mitten”, så helt klart flera steg i rätt riktning!

PS. Är det någon av er som jag ”känner” (i alla fall lite grann) som skulle vara sugna på att svänga förbi Alinge-texas (Alingsås) i sommar. På en genomresa eller så; hojta! Vi kör en trailrunda i snigeltempo! Ok? 🙂

Hoppfull!

För att hinna knö in lite träning igår, stack jag tidigare från jobbet.
Jag måste ju erkänna att jag var nervös. Första löprundan efter mitt andra naprapatbesök, pga lite krasslighet i helgen.

Ungefär som vid tidigare försök ömmar det lite när jag ger mig ut. Jag gissar att kroppen inte är uppvärmd helt enkelt. Tidigare har ju det onda blivit värre efter ca 3 km. Den här gången slutade det nästan göra ont någonstans vid 2,5 km (?!) och jag sprang mer eller mindre helt smärtfritt fram till ca 4,5-5 km. Sista dryga km kändes det lite i höften igen, men inte alls lika mycket som tidigare.

Alltså. Jag vågar knappt hoppas…
Är så himla rädd att jinxa det och att det ska göra ont igen nästa gång jag ger mig ut. 😦 Nu efteråt har det inte heller gjort särskilt ont. YEAY! Men höften känns stel på något märkligt sätt.
Fast stelt är bättre än ont. Ett steg i rätt riktning. Håll tummarna är ni snälla! Och njut lite av bilderna från senaste rundan. 🙂

img_8665

img_8667

Återbesök & pinsamheter!

Återbesök hos naprapaten – second try.
Jag kände mig rätt nerstämd, efter veckans försök till löpning. Medans jag babblade på om molande värk, muskelsvaghet i framsida lår och nojandet över att jag troligtvis hade en spricka i bäckenet , lyssnade han. Och log.

”- Jag skulle inte sagt att du kunde springa, om jag inte var säker på att du kan springa”.
Eh… ok. Jag förstod knappt hälften av informationen som efterföljde, men tydligen är bäckenleden en väldigt komplex led med massa nervpunkter.

Har kroppen varit begränsad under en längre tid, är det tydligen inte konstigt att den fortfarande protesterar efter en enda behandling. (Fast det känns som jag har haft ont i evigheter! ”My bad”, som inte gick och kollade upp det med en gång).

IMG_1980

Betydligt färre låsningar den här gången, men ändå en del ”rasslande” i rygg, bäcken och höger fot. Sedan skulle han ge sig på min nacke! Han hade svårt att hålla sig för skratt, när han såg paniken i mina ögon och hörde (ännu mer babbel, den här gången) om exorcisten…!

Men jodå, jag överlevde.  Fast jag råkade prutta till lite mitt i en korrigering, av ren rädsla. (PINSAMT!!!)
När han sedan var klar med nacken, frågade han om jag kunde vicka på mina tår. Naprapat-humor gissar jag. Jättekul, verkligen…
Fast jo, lite kul. Jag behövde nog det, mitt i all nervositet. Haha! 😛

Höften – Naprapaten – Domen!

Naprapatbesöket – Kanske ni undrar?
Jodå, jag kom iväg. Däremot har jag inte haft tid (eller ork) att blogga de senaste dagarna.

Jag tycker alltid det är lite obehagligt att gå till en naprapat.
Även om det, i det här fallet, (äntligen) var min ”gamla”, som jag har förtroende för. Inte det att det gör ont, utan mer det obehagliga ljudet…

Först beskrev jag problemen; Vad som triggat smärta och vad som har funkat, fast det (enligt mig) borde har gjort ont.
Jag fick stå med ryggen mot honom. Vrida, böja och vända mig åt alla håll, samtidigt som han ”hm:ade” och ”mm-ade” bakom ryggen.
”- Det sitter helt klart i bäckenleden”, sa han.

balans

Efter det visuella blev det behandling av triggerpunkter i höften (AJ, vad det gör ont!) och sedan massage för att mjuka upp runt bäcken och ländrygg.
Tre (!) låsningar i på baksida / ryggen och även låsning i höger vrist. En delvis låst baksida som gjort att höftböjaren har fått överkompensera och blivit överansträngd, fick jag förklarat för mig.

”- Inte konstigt att du hade problem med höger vaden förra året heller”, sa han samtidigt som det smattrade till ordentligt i min (uppenbarligen) stela höger vrist…

Och det bästa av allt!
”- Du får inte träna idag och inte springa imorgon. Och du kommer känna av höften ett par dagar. Men framåt torsdag-fredag kan du testa ett löppass och sedan även till helgen. Utmana kroppen lite, så ses vi om en dryg vecka”.

Utmana kroppen? Springa?! YEAY! Ni hör ju. Och som löpare (som han också är) förstår han nog glädjen sådär lite extra mycket – När kunden hör detta och plötsligt får de där tindrande, lyckliga, löpsucktande ögonen. Haha! 😛

Men jag vågar ändå inte hoppas. Inte än… Lite nojig är man ju, trots allt.
Vi får helt enkelt se hur det känns under veckan nu.

Bananpannkaka, vårkänslor och frustration…!

  • Dagens härligaste:
    Det var ljust när jag åkte från jobbet. Alltså känslan på den. Det är nästan som en energiinjektion på direkten. Egentligen gör det väl inte så stor skillnad med de där minuterna, rent fysiskt. Men MENTALT. Så himla skönt!
  • Dagens bryt:
    Lite som ”mental fredag” på jobbet, fast en dag för tidigt. (På fredagar är nivån på skämt och samtalsämnen oftast som lägst…) Mina närmaste kollegor har lika sjuk humor som jag. (Tack och lov)!  Kunde…inte…sluta…skratta…!
  • Dagens Mums:
    Två stora bananpannkakor. 2 bananer, 3 ägg, mandelsmör (jordnötssmöret var slut). Topping: Keso och blåbär!
  • Dagens frustration:
    Inse att naturen redan andas vårvinter. Ingen snö, flera plusgrader och ljust. Och i samma andetag inse att jag inte kan springa och njuta av det till 100 %…
  • Dagens bästa:
    Gick tidigare från jobbet och hämtade lill-killen. Fick en bamsekram och vi åkte hem och myste i soffan. Tanken var faktiskt att träna idag, men efter gårdagens Les Mills Sprint pass (Som var minst lika jobbigt som förra veckan… *pust*), kändes vila och familjetid som ett bättre val! ❤

*********************************************************************************************
EDIT:

  • Dagens Roligaste: 
    Se sambon försöka röra sig. Påminner lite om rörelsemönstret på en 85-årig farbror.
    Varför? Han spelade innebandy igår, för första gången på en sisådär 7-8 år. Och han närmar sig fyrtio-strecket.
    = Delvis ålderskris ? – Delvis ”jag vill dra av en hälsena”-längtan…? 😛

img_8405