Holleden – We meet again!

Jag testar ofta nya rundor i och runt stan.
Det är så inspirerande och mentalt roligt att springa där man aldrig har sprungit innan. Sedan finns de där pärlorna som man återvänder till.  När man på sätt och vis har tagit dem för givet ett tag och sedan kommer på att man saknar dem. En av mina smultronställen i närheten är Holleden!

Det kändes väldigt skönt att få lite mental avslappning, efter helgen som varit.
Förmodligen var jag lite väl springsugen för den första km blev den snabbaste. Och tog lite grann ”musten ur mig”. Det var ju inte alls tanken. Jag hade planerat ett lite längre pass. Hade med min vätskerygga, med lite nerpackad färdkost.

Det fick bli som det blev helt enkelt.
Jag tassade vidare och njöt av omgivningarna. Fast på de (tack och lov) korta sträckorna som gick längs öppna ängar och åkrar blåste det rejält!! Vad hände med försommarvädret? Motvind gjorde inte direkt mina ben piggare…

Love var springsugen som vanligt. Hon är sällan något annat…! Haha! Däremot mötte vi hundar tre gånger under rundan. Att behöva sitta stilla, använda nosen och sedan gå lugnt förbi var tydligen OERHÖRT jobbigt. Elak matte hon har! 😉

Trots alla rundor i området har jag missat detta.
I utkanten av en grusgrop finns en turkosfärgad ”damm”. Inte för att jag på något sätt är för naturexploatering (!) men det här var riktigt vackert! Och oväntat. Vad är det som gör vattnet turkost egentligen?? Någon mineral? Jag har sett fenomenet tidigare, hos Sara och var lika fascinerad då.

Det märktes att jag både ätit och sovit dåligt senaste dagarna.
Kroppen var inte alls (!) med på noterna. Någonstans vid 5,5 km funderade jag på allvar att ta mig tillbaka till bilen. Men lyckades intala mig själv att ”bara” ta en liten avstickare till. Som egentligen inte hörde till den utmärkta leden. Är man här X gånger per år hittar man lite andra små, härliga stigar. *fördel*

Och de fantastiska liljekonvaljerna är på gång! Älskar doften! 🙂

Jag tryckte i mig en jordnötcreme och vätska.
I hopp om att det skulle kännas bättre. Jo, det blev kanske aningens bättre, men långt i från bra. Det kändes fortsatt segt och tungt! Men jag kunde åtminstone tassa fram lite mer obehindrat efter energiintaget. Och jag lät inte som en blåsbälg HELA tiden. 😉

Delvis beror det nog säkert på all jäkla pollen.
Jag har testat med receptfritt för första gången i år och det kanske var därför det kändes så bra under ett par pass för 1,5 vecka sen (?) Den här veckan har jag verkligen fuskat (glömt bort att ta den). Bara på´t igen, helt enkelt.

En annan sak jag tog mig tid till idag.
Ta reda på vad den här sten-cirkeln är för något. Jag har ju sprungit förbi den massa gånger, men just här hade jag en svacka så passade på att läsa på den lilla info-skylten. En grav alltså!

Jag vände mig genast om mot cirkeln och bad (högt) om ursäkt, för att jag sekunden innan hade sprungit rätt igenom den. Det låter kanske löjligt, men det sitter inbyggt sen barnsben att man inte går PÅ gravar… Tur att ingen gick förbi.
Vem tusan pratar hon med…??” Hehe!

Slutligen lyckades jag skrapa ihop dryga milen.
Inte alls det långpasset jag hade tänkt mig. Fast med tanke på att jag hade lust att ge upp vid 5,5 km så vann pannbenet åtmistone. Det blev ju NÄSTAN det dubbla. Så en liten ”YEAY” på den!

Så… Vad har ni gjort idag?
Tränat, vilat, njutit? 🙂

Holleden – ”by fall”.

Första långpasset på länge.
Och ändå inte särskilt långt. Fast det var ju troligtvis ganska bra. Från noll till hundra, är väl inte att rekommendera för någon. 🙂

IMG_0686.JPG

Holleden har jag ju sprungit tidigare.
Vid att par tillfällen faktiskt. På vår och sommar är den magiskt vacker (även om det finns vissa transportsträckor, som kanske inte är lika fina). Nu på höst/vintern är den lite mer…eh… vad ska man säga. Naken? 😛

IMG_0639

Och ganska mycket blötare..!
På några sträckor var det som att springa i en liten å. Men ja, det går ju det med. Jag hade på känn innan att det skulle vara blött och lerigt, så jag valde mina Speedcross. De har stått oanvända rätt länge nu, eftersom jag sprungit med mer lågdropade skor. Särskilt när det kommer till terrängskorna.

Jösses, det är verkligen en vanesak. Jag har inte perfekt löpsteg på något sätt och tror inte ens att jag landar ”rätt” för att springa i skor med 3 mm drop. Men nu kändes speedcrossen (med sina 11 mm) som styltor. Fast styltor med oerhört bra grepp! Så tack ändå, skorna. 🙂

IMG_0640.JPG

Min älskade traildog Love har en negativ sida.
Hon är för osäker när hon möter andra hundar. Reser ragg och tänker att offense är bästa defense… Helt plötsligt när jag tittar upp därute i skogen, står en rätt stor Beagle framför oss. Alltså inte stor som i hög, men stor som i muskulös. Eh… Jaha?! Vad gör jag nu??

.
Tur i oturen att hon inte är kopplad, för då är hon LITE mer avslappnad.
De hälsade, men sen vägrade Beaglen fortsätta åt ”sitt” håll. Försökte schasa iväg honom (och hans GPS-halsband) flera gånger, men han tyckte min bitch var mycket mer intressant. VAD GÖR MAN?? Jag hade ju inte lust att få halva jaktstyrkan (som jag hade sett tidigare på rundan) efter mig…!  Att en hund med så korta ben, kan vara så satans snabb. Haha! Efter en dryg km fick han nog upp ett spår och försvann i skogen. *pustade ut*

IMG_0688.JPG

Kroppen kändes oväntat tung.
Nog har långpassen varit få, men det kändes flåsigt ifrån början, trots lågt tempo. Värst var det någonstans på mitten då jag var tvungen att ta ett par minuters paus, för att få kroppen att gå ner i varv, innan jag kunde fortsätta.

.
Jag hade i alla fall tillräckligt med krafter att den här gången ta den ”Svåra vägen” uppför berget. Sist fegade jag ju och körde den lättare grusvägen. Visst, det var uppför. 155 meter uppför på knappa halvkilometern. Intensivt! Men häftig natur. Tallskog och vitmossa, nästan lite Värmlandskänsla över det.

IMG_0687.JPG

Dryga 14 km lyckades jag skrapa ihop, men den här dagen får jag vara nöjd med det.
Jag kom på mig själv att tänka: ”Hade jag haft den här dagsformen på tävling, hade jag upplevt Lerum Vildmark all over again. Tur att jag var ute på egen hand och kunde snigla mig fram i eget tempo då…. 😉

Hol-leden Del III – The easy way or the hard way?

Undra om jag någonsin kommer bli en ”sån” som planerar sin träning?
På min nivå behöver man knappt göra det heller, inbillar jag mig. Jag springer ju knappt några lopp längre, så tiderna är ju mer eller mindre skitsamma. Får kroppen springa är den nöjd. Punkt. 🙂
Igår blev det långpass. Känns lite märkligt att springa långt sådär mitt i veckan, men det är ju semesterlyx, för snart finns bara möjligheten att göra det på helgen igen.

image

Jag har gett mig ut på Hol-leden två gånger tidigare.
Dock fanns det en liten, liten snutt som jag (av någon ”oförklarlig” anledning) inte har sprungit. En del på mitten av den totalt 14,6 km långa leden. Så tredje gången gillt! Nu blev det hela rundan. Eller ja, nästan… (Kommer till det längre ner).

image

Älskade, underbara trollskog! Den är verkligen magisk!
Man tassar fram och det är nästan så att man förväntar sig att se små vättar och troll ibland mossan och stenarna… 🙂  Ganska teknisk bitvis med lite mer rötter. På ett par ställen hade de lagt ut sand (?!) Troligen för att förbättra vägen/marken just där, men att springa trail på finkorning sandstrand, när det samtidigt är kuperat är ju inte det lättaste… *pust* Men starka ben får man ju, om man ska se det positiva! 😉

image

Efter en stund kom jag fram till följande skylt.
Blev lite full i skratt. Det är tydligen inte bara i verkliga livet som man kommer till vägskäl och behöver välja, utan även ute i skogen. Jag stod och funderade en stund. 9 gånger av 10 hade jag valt den svåra vägen. Jag är ju trots allt ganska envis (och smådum?), men just idag valde jag den lättare skogsvägen. Jag visste sedan tidigare rundor att mosslöpning väntade ett par km fram och varför stånga sig blodig…? Särskilt när man inte var inställd på (eller vad medveten om valet) bergsklättring? 😉 (Vi tar det nästa gång, helt enkelt).

image

Ungefär halvvägs passerar man Bäsjön.
Inte helt badvänlig (med brygga eller strand) men man kan absolut bada där om man vill. Det finns även en rastplats här med möjligheter till grillning. Trevligt stopp om man vandrar eller springer (ännu) längre rundor. Nu var något längre stopp inte något jag hade med i planeringen, så jag tog ett foto och fortsatte sedan in i skogen igen.

image

Efter sjön och en kort bit grusväg kommer man in till ”Ettermaden”.
Läste på en skylt att det betyder (Ungefär) ”ogenomtränglig våtmark”. Just nu var det inte såå farligt blött ändå. Det har ju inte regnat särskilt mycket i sommar. Men sist jag sprang här var det värre. Slafsade rätt bra i skorna då… 😉

image

Senaste tidens ösregn kanske har gjort sitt för naturen?
Blev lite förvånad över att hitta dessa små ”typer” mitt på stigen. Jag trodde alla kantareller hade torkat bort? De få stackarna fick sitta kvar, då jag ändå inte kan springa med svampar i händerna. Haha!

image

När bara sista biten av leden återstod stötte jag på fler nyfikna typer.
Jag är inte helt förtjust i kor (även om jag själv bor på landet) men just små, söta årskalvar är det svårt att vara rädd för. De var mer rädda för mig faktiskt, men ett par små klappar lyckades jag ”fjäska” mig till. 🙂

Jag kan definitivt rekommendera Hol-leden!
Det är lite asfalt/grusväg precis i början och i slutet, samt ett kalhygge (tyvärr…) på mitten, men i övrigt; mycket trevlig natur och mysiga stigar. Svårt att veta om det stämmer, men enligt min klocka är det ca 219 höjdmeter. Relativt mycket uppför första halvan och sedan nedför andra halvan. Och ja just det, den bjuder ju på lite bergklättring och mosse också ”så klart”. 😉

image

Långpass i värmen.

Två felspringningar och två skrämsel-stunder.
Det kan väl sammanfatta gårdagens långpass. De två skogsduvorna som skrämde mig (vid två olika tillfällen) är ju inget konstigt. De blev rädda för mig, lyfte, lät en del och skrämde mig innan jag fattade vad det var. (Nä, jag är nog inte den modigaste traillöperskan…) 😉

Felspringningarna skyller jag på värmen.
Min hjärna blir nog lite ”seg” och smått förvirrad när det är över +20 grader. Fast vad gör ett par km extra, när det ändå är långpass?

image

Det blev delar av Hol-leden.  Både delar av  den längre (röda) och den kortare (vit/lila).
Improviserade och sprang lite ”huller om buller”. Vem har sagt att man måste följa en led till 100 % ? Nej, exakt! 🙂 Det blev fina stigar och ljuvliga gräsvägar, längs milsvid utsikt över åkrar.
Kroppen kändes hyfsad. Ok flås, men däremot smått sega ben. Efter halva passet kändes det som att en lätt huvudvärk smög sig på. Som tur är, blev det aldrig värre. (Sprungit sig till migrän har vi testat på innan. Ingen höjdare…!)

image

Vi var lika snygga när rundan nästan var slut.
En tomatröd, genomsvettig matte och en flåsande, tung-viftande ”Vit Fara” (som ändå fick dricka vatten regelbundet på rundan). Han verkar ha lika ont av värmen som jag (?) När jag senare kollade på klockan insåg jag att det kanske inte var så konstigt att jag hade sega ben och lätt huvudvärk. Om mina långpass normalt sett går i ca 7,30-tempo, hade dessa 15 km gått i 6,20-tempo (?!) Ooops…. Hur gick det till? Och jag som inte ”tål” värme… 😛
(Kan det ha delvis berott på den förberedande ”Shot:en” hemma, med salt och vatten, som jag fick tips om under Billinge-helgen?)

image

Trail-porr – Holleden!

Var riktigt seg i kroppen när jag vaknade igår.
Därav väntade jag med planerat morgonpass. Klart att det GÅR att ge sig ut och försöka väcka kroppen till liv. Men samtidigt vet jag hur min kropp funkar. I 9 fall av 10 förblir den seg, när jag springer tidigt på dagen. Och finns då tiden att förlägga träningen lite senare på dagen gör jag gärna det. 🙂

Jag har ju sprungit delar av Hol-leden tidigare.
Men inte hela, så jag var lite nyfiken på resterande bitar. Började därför springa den åt andra hållet/baklänges. Mycket fin delvis! Tyvärr verkar det vara mer regel än undantag att de tar ner skog ”överallt”. Kom ut på ett kalhygge efter ett par km. Det såg ut att ha varit riktigt fin, torr stig mellan granarna som hade stått där. Nu återstod nästan bara maskinspår och en massa ris. Trist… 😦

image

Åter in i skogen efter ett litet tag.
Sprang förbi en mosse. Gillar naturen och stillheten som tycks uppstå sådär ”lite extra” runtomkring moss-marker. Men just idag var det inte så stilla som jag hade önskat. Jag höll på att få en hjärtinfarkt, när två tranor lyfte en bit bort och tjöt till. Rena, rama skräckfilmsskriket från min sida! Tur att ingen hörde mig (vad jag vet)… Haha!

image

Kom in i ytterligare ett blött område.
Mosse var det nog (?) synd att kalla det, men det hade ett väldigt speciellt utseende; med mycket grönmossa och små stigar som gick kringe-li-krok kring alla gröna tuvor. Blev lite våt om fossingarna, men jag fryser i stort sett aldrig om fötterna, oavsett vilka skor eller strumpor jag har.

image

Kom ut ur skogen och mötte många nyfikna blickar!
Ett tjugotal ögon som stirrade på mig. De såg ut att tänka:
”Grabbar! Vi må vara halvkonstiga håriga typer, med knotiga former, stora horn, stora blöta nosar och slemmiga tungor… Men det kom ut något helskumt ROSA-klätt ur skogen??!!” 😛

image

Det kändes lite tungt i benen och lungor bitvis (där det var som mest blött och kuperat).
Men överlag en relativt bra känsla under passet. 16 km – check! Längsta distansen för året. Snart är jag nog redo för 30 km på Billingeleden. 🙂

image