Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

img_2321-2

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛

Pollenkänningar på Holleden!

Ska man skylla på hoppfullhet eller naivitet?
Förmodligen en kombination av de båda. Efter att ha käkat två allergitabletter och tagit allerginässpray hela 4 gånger (…) tänkte jag:
”Nu jäklar! Nu, är kroppen säkert på G igen. Det måste den vara. Jag ska ju till Skövde och springa (årliga upplagan av Skogssnigel-trailen)  på Billingeleden till helgen!”

Tassade iväg och tänkte att, jomen tusan. Det här känns ju faktiskt rätt bra.
Eum. I typ 500 meter… Sedan kände jag direkt; Det här kommer inte bli en lätt runda.

Tur i oturen att naturen vägde upp den, i övrigt, kassa känslan.
Jag har ju sprungit holleden förut, men blir lika hänförd varje gång! Massor av torra stigar genom trollskog! Lite myrmark och även en del mer knixiga, smala, leriga stigar. (Som just nu, faktiskt inte var såå leriga pga torrt väder).

Små, små mål – Och att vara nöjd med det.

Efter den där första 0,5 km, tänkte jag:
”Allt över 4 km är ok. Bara jag tar mig fyra km så får jag känna mig nöjd – den här dagen”.
Jag svor rejält när en lång, brant, ringlande backe (full med stenar) tornade upp sig. Flåsigt? Eh…Skojar du?! Här gick jag (”såklart”) uppför, men fick ändå stanna och tar ett par extra, hesa, andetag på toppen innan jag kunde fortsätta.

Symptom pollenallergi?

Att inte kunna dra ner luft ända ner i lungorna är galet frustrerande!
Sedan börjar jag ju såklart fundera på om det är bra (eller åtminstone inte dåligt) att springa, trots att kroppen inte fungerar som den ska? Jag menar, kan det göra mer skada än nytta?

Och precis som när jag körde intervaller på gymmet tidigare i veckan, är upplevelsen att det är som jobbigast när jag inte springer.

Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara vad jag menar (då detta är helt nytt för mig). Så länge jag springer/lufsar känner jag mig ”bara” mer begränsad av att jag flåsar mer än vanligt. (Vilket, i sin tur, säkerligen beror på större syreskuld).
Däremot är det först när jag (behöver) sakta(r) ner som den där ”otillräckligt-med-syre-känsla” och obehagligt, väsande rethostan kommer. Som om det triggas av att jag försöker andas djupare? Om detta är normalt, vet jag ju inte. Som sagt, jag har inget att jämföra med.

Träningsvärk – Varför?!

Efter mycket pust och stön lyckades jag ändå skrapa ihop nästan 7 km.
Normalt sett är ju 7 km ”ingenting” (för mig). Fast det är ju betydligt mer än de 4 km som jag satte som mål.

Det kändes dock som om jag hade sprungit det dubbla. Fick t.o.m. träningsvärk i vaderna (?!) Det brukar jag ju inte ens få på långpass; än mindre på ”standard-långa” rundor. Vad hände här, liksom…?
Nu hoppas jag verkligen att ytterligare ett par dagar med allergitabletter + spray gör att jag kan träna vettigt. Det här känns INTE som en bra uppladdning inför 5 kuperade mil….! Jag har dessutom (i sista stund) meddelat att jag inte springer i Skövde imorgon. Så…himla…tråkigt! 😦

Men återigen! Magiska stigar och perfekt väder i övrigt! 
Jag har nog sagt det förr, men säger det igen. Har ni vägarna förbi Alingsås, kör ett varv (14,6 km) på Holleden! 🙂

Holleden – We meet again!

Jag testar ofta nya rundor i och runt stan.
Det är så inspirerande och mentalt roligt att springa där man aldrig har sprungit innan. Sedan finns de där pärlorna som man återvänder till.  När man på sätt och vis har tagit dem för givet ett tag och sedan kommer på att man saknar dem. En av mina smultronställen i närheten är Holleden!

Det kändes väldigt skönt att få lite mental avslappning, efter helgen som varit.
Förmodligen var jag lite väl springsugen för den första km blev den snabbaste. Och tog lite grann ”musten ur mig”. Det var ju inte alls tanken. Jag hade planerat ett lite längre pass. Hade med min vätskerygga, med lite nerpackad färdkost.

Det fick bli som det blev helt enkelt.
Jag tassade vidare och njöt av omgivningarna. Fast på de (tack och lov) korta sträckorna som gick längs öppna ängar och åkrar blåste det rejält!! Vad hände med försommarvädret? Motvind gjorde inte direkt mina ben piggare…

Love var springsugen som vanligt. Hon är sällan något annat…! Haha! Däremot mötte vi hundar tre gånger under rundan. Att behöva sitta stilla, använda nosen och sedan gå lugnt förbi var tydligen OERHÖRT jobbigt. Elak matte hon har! 😉

Trots alla rundor i området har jag missat detta.
I utkanten av en grusgrop finns en turkosfärgad ”damm”. Inte för att jag på något sätt är för naturexploatering (!) men det här var riktigt vackert! Och oväntat. Vad är det som gör vattnet turkost egentligen?? Någon mineral? Jag har sett fenomenet tidigare, hos Sara och var lika fascinerad då.

Det märktes att jag både ätit och sovit dåligt senaste dagarna.
Kroppen var inte alls (!) med på noterna. Någonstans vid 5,5 km funderade jag på allvar att ta mig tillbaka till bilen. Men lyckades intala mig själv att ”bara” ta en liten avstickare till. Som egentligen inte hörde till den utmärkta leden. Är man här X gånger per år hittar man lite andra små, härliga stigar. *fördel*

Och de fantastiska liljekonvaljerna är på gång! Älskar doften! 🙂

Jag tryckte i mig en jordnötcreme och vätska.
I hopp om att det skulle kännas bättre. Jo, det blev kanske aningens bättre, men långt i från bra. Det kändes fortsatt segt och tungt! Men jag kunde åtminstone tassa fram lite mer obehindrat efter energiintaget. Och jag lät inte som en blåsbälg HELA tiden. 😉

Delvis beror det nog säkert på all jäkla pollen.
Jag har testat med receptfritt för första gången i år och det kanske var därför det kändes så bra under ett par pass för 1,5 vecka sen (?) Den här veckan har jag verkligen fuskat (glömt bort att ta den). Bara på´t igen, helt enkelt.

En annan sak jag tog mig tid till idag.
Ta reda på vad den här sten-cirkeln är för något. Jag har ju sprungit förbi den massa gånger, men just här hade jag en svacka så passade på att läsa på den lilla info-skylten. En grav alltså!

Jag vände mig genast om mot cirkeln och bad (högt) om ursäkt, för att jag sekunden innan hade sprungit rätt igenom den. Det låter kanske löjligt, men det sitter inbyggt sen barnsben att man inte går PÅ gravar… Tur att ingen gick förbi.
Vem tusan pratar hon med…??” Hehe!

Slutligen lyckades jag skrapa ihop dryga milen.
Inte alls det långpasset jag hade tänkt mig. Fast med tanke på att jag hade lust att ge upp vid 5,5 km så vann pannbenet åtmistone. Det blev ju NÄSTAN det dubbla. Så en liten ”YEAY” på den!

Så… Vad har ni gjort idag?
Tränat, vilat, njutit? 🙂

De fyra årstiderna…?!

Det var nästan mer gång än jogg på den här rundan.
Jag har sagt det tidigare; Är kroppen seg så får det vara så. Det där med att lyssna och sänka kraven, är HELT OK! Det är bara ”Lovisen” som tycker att det går ännu långsammare än vanligt. Men hon är sprinter, så det räknas faktiskt inte. 😉

IMG_2142

Märkligt nog kändes det som att jag sprang igenom flera olika årstider.
Åtminstone tre av fyra. Bara sommaren som saknades. (Och den kan jag personligen vara utan, när det kommer till träningssynpunkt. Tokvarmt är inte min grej). Först var det så här vintrigt.

IMG_2143-0

Sedan blev det lite mer barmark.
Men ändå lite snö som visade att vintern inte är riktigt slut än. Och jag tror bestämt att någon har märkt ut leden lite bättre sen sist (?) Nu kan jag ju den (mer eller mindre) ändå, men kände inte igen de EXTREMT tydliga orangea markeringarna. Men bra där! 🙂

IMG_2145-0

Vi följde delar av Holleden. Min favorit såhär på hemmaplan.
Oftast blir det den röd/oranga, men idag blev det faktiskt mer utav den kortare vit/lila. Fast lite orange också. Improvisation och flexibilitet mellan stigarna, ni vet. 😛

IMG_2120-0

Tänk att hon kan se så här oskyldig ut. Hm…
Hon fick upp spår av något. Inte en, utan två gånger. You can´t take the ”vallning” out of the (delvis) Border Collie, eller vad säger man… Haha! Men hon lyssnade på mig, så inte mer än FÖRSÖK att dra in i skogen. Duktig tjej. 🙂

IMG_2144-0
När rundan nästan var slut, sprack molntäcket upp lite.
Vårkänslorna kom och talgoxarna ”pumpade” uppe i träden vid ett par tillfällen. En helt fantastisk känsla sprider sig kroppen! 
Trots detta var det dock ganska rått i luften. Nollgradigt. Det är nääära nu, men vintern vill inte släppa taget. Inte riktigt än.