Holleden – ”by fall”.

Första långpasset på länge.
Och ändå inte särskilt långt. Fast det var ju troligtvis ganska bra. Från noll till hundra, är väl inte att rekommendera för någon. 🙂

IMG_0686.JPG

Holleden har jag ju sprungit tidigare.
Vid att par tillfällen faktiskt. På vår och sommar är den magiskt vacker (även om det finns vissa transportsträckor, som kanske inte är lika fina). Nu på höst/vintern är den lite mer…eh… vad ska man säga. Naken? 😛

IMG_0639

Och ganska mycket blötare..!
På några sträckor var det som att springa i en liten å. Men ja, det går ju det med. Jag hade på känn innan att det skulle vara blött och lerigt, så jag valde mina Speedcross. De har stått oanvända rätt länge nu, eftersom jag sprungit med mer lågdropade skor. Särskilt när det kommer till terrängskorna.

Jösses, det är verkligen en vanesak. Jag har inte perfekt löpsteg på något sätt och tror inte ens att jag landar ”rätt” för att springa i skor med 3 mm drop. Men nu kändes speedcrossen (med sina 11 mm) som styltor. Fast styltor med oerhört bra grepp! Så tack ändå, skorna. 🙂

IMG_0640.JPG

Min älskade traildog Love har en negativ sida.
Hon är för osäker när hon möter andra hundar. Reser ragg och tänker att offense är bästa defense… Helt plötsligt när jag tittar upp därute i skogen, står en rätt stor Beagle framför oss. Alltså inte stor som i hög, men stor som i muskulös. Eh… Jaha?! Vad gör jag nu??

.
Tur i oturen att hon inte är kopplad, för då är hon LITE mer avslappnad.
De hälsade, men sen vägrade Beaglen fortsätta åt ”sitt” håll. Försökte schasa iväg honom (och hans GPS-halsband) flera gånger, men han tyckte min bitch var mycket mer intressant. VAD GÖR MAN?? Jag hade ju inte lust att få halva jaktstyrkan (som jag hade sett tidigare på rundan) efter mig…!  Att en hund med så korta ben, kan vara så satans snabb. Haha! Efter en dryg km fick han nog upp ett spår och försvann i skogen. *pustade ut*

IMG_0688.JPG

Kroppen kändes oväntat tung.
Nog har långpassen varit få, men det kändes flåsigt ifrån början, trots lågt tempo. Värst var det någonstans på mitten då jag var tvungen att ta ett par minuters paus, för att få kroppen att gå ner i varv, innan jag kunde fortsätta.

.
Jag hade i alla fall tillräckligt med krafter att den här gången ta den ”Svåra vägen” uppför berget. Sist fegade jag ju och körde den lättare grusvägen. Visst, det var uppför. 155 meter uppför på knappa halvkilometern. Intensivt! Men häftig natur. Tallskog och vitmossa, nästan lite Värmlandskänsla över det.

IMG_0687.JPG

Dryga 14 km lyckades jag skrapa ihop, men den här dagen får jag vara nöjd med det.
Jag kom på mig själv att tänka: ”Hade jag haft den här dagsformen på tävling, hade jag upplevt Lerum Vildmark all over again. Tur att jag var ute på egen hand och kunde snigla mig fram i eget tempo då…. 😉

Hol-leden Del III – The easy way or the hard way?

Undra om jag någonsin kommer bli en ”sån” som planerar sin träning?
På min nivå behöver man knappt göra det heller, inbillar jag mig. Jag springer ju knappt några lopp längre, så tiderna är ju mer eller mindre skitsamma. Får kroppen springa är den nöjd. Punkt. 🙂
Igår blev det långpass. Känns lite märkligt att springa långt sådär mitt i veckan, men det är ju semesterlyx, för snart finns bara möjligheten att göra det på helgen igen.

image

Jag har gett mig ut på Hol-leden två gånger tidigare.
Dock fanns det en liten, liten snutt som jag (av någon ”oförklarlig” anledning) inte har sprungit. En del på mitten av den totalt 14,6 km långa leden. Så tredje gången gillt! Nu blev det hela rundan. Eller ja, nästan… (Kommer till det längre ner).

image

Älskade, underbara trollskog! Den är verkligen magisk!
Man tassar fram och det är nästan så att man förväntar sig att se små vättar och troll ibland mossan och stenarna… 🙂  Ganska teknisk bitvis med lite mer rötter. På ett par ställen hade de lagt ut sand (?!) Troligen för att förbättra vägen/marken just där, men att springa trail på finkorning sandstrand, när det samtidigt är kuperat är ju inte det lättaste… *pust* Men starka ben får man ju, om man ska se det positiva! 😉

image

Efter en stund kom jag fram till följande skylt.
Blev lite full i skratt. Det är tydligen inte bara i verkliga livet som man kommer till vägskäl och behöver välja, utan även ute i skogen. Jag stod och funderade en stund. 9 gånger av 10 hade jag valt den svåra vägen. Jag är ju trots allt ganska envis (och smådum?), men just idag valde jag den lättare skogsvägen. Jag visste sedan tidigare rundor att mosslöpning väntade ett par km fram och varför stånga sig blodig…? Särskilt när man inte var inställd på (eller vad medveten om valet) bergsklättring? 😉 (Vi tar det nästa gång, helt enkelt).

image

Ungefär halvvägs passerar man Bäsjön.
Inte helt badvänlig (med brygga eller strand) men man kan absolut bada där om man vill. Det finns även en rastplats här med möjligheter till grillning. Trevligt stopp om man vandrar eller springer (ännu) längre rundor. Nu var något längre stopp inte något jag hade med i planeringen, så jag tog ett foto och fortsatte sedan in i skogen igen.

image

Efter sjön och en kort bit grusväg kommer man in till ”Ettermaden”.
Läste på en skylt att det betyder (Ungefär) ”ogenomtränglig våtmark”. Just nu var det inte såå farligt blött ändå. Det har ju inte regnat särskilt mycket i sommar. Men sist jag sprang här var det värre. Slafsade rätt bra i skorna då… 😉

image

Senaste tidens ösregn kanske har gjort sitt för naturen?
Blev lite förvånad över att hitta dessa små ”typer” mitt på stigen. Jag trodde alla kantareller hade torkat bort? De få stackarna fick sitta kvar, då jag ändå inte kan springa med svampar i händerna. Haha!

image

När bara sista biten av leden återstod stötte jag på fler nyfikna typer.
Jag är inte helt förtjust i kor (även om jag själv bor på landet) men just små, söta årskalvar är det svårt att vara rädd för. De var mer rädda för mig faktiskt, men ett par små klappar lyckades jag ”fjäska” mig till. 🙂

Jag kan definitivt rekommendera Hol-leden!
Det är lite asfalt/grusväg precis i början och i slutet, samt ett kalhygge (tyvärr…) på mitten, men i övrigt; mycket trevlig natur och mysiga stigar. Svårt att veta om det stämmer, men enligt min klocka är det ca 219 höjdmeter. Relativt mycket uppför första halvan och sedan nedför andra halvan. Och ja just det, den bjuder ju på lite bergklättring och mosse också ”så klart”. 😉

image

Trail-porr – Holleden!

Var riktigt seg i kroppen när jag vaknade igår.
Därav väntade jag med planerat morgonpass. Klart att det GÅR att ge sig ut och försöka väcka kroppen till liv. Men samtidigt vet jag hur min kropp funkar. I 9 fall av 10 förblir den seg, när jag springer tidigt på dagen. Och finns då tiden att förlägga träningen lite senare på dagen gör jag gärna det. 🙂

Jag har ju sprungit delar av Hol-leden tidigare.
Men inte hela, så jag var lite nyfiken på resterande bitar. Började därför springa den åt andra hållet/baklänges. Mycket fin delvis! Tyvärr verkar det vara mer regel än undantag att de tar ner skog ”överallt”. Kom ut på ett kalhygge efter ett par km. Det såg ut att ha varit riktigt fin, torr stig mellan granarna som hade stått där. Nu återstod nästan bara maskinspår och en massa ris. Trist… 😦

image

Åter in i skogen efter ett litet tag.
Sprang förbi en mosse. Gillar naturen och stillheten som tycks uppstå sådär ”lite extra” runtomkring moss-marker. Men just idag var det inte så stilla som jag hade önskat. Jag höll på att få en hjärtinfarkt, när två tranor lyfte en bit bort och tjöt till. Rena, rama skräckfilmsskriket från min sida! Tur att ingen hörde mig (vad jag vet)… Haha!

image

Kom in i ytterligare ett blött område.
Mosse var det nog (?) synd att kalla det, men det hade ett väldigt speciellt utseende; med mycket grönmossa och små stigar som gick kringe-li-krok kring alla gröna tuvor. Blev lite våt om fossingarna, men jag fryser i stort sett aldrig om fötterna, oavsett vilka skor eller strumpor jag har.

image

Kom ut ur skogen och mötte många nyfikna blickar!
Ett tjugotal ögon som stirrade på mig. De såg ut att tänka:
”Grabbar! Vi må vara halvkonstiga håriga typer, med knotiga former, stora horn, stora blöta nosar och slemmiga tungor… Men det kom ut något helskumt ROSA-klätt ur skogen??!!” 😛

image

Det kändes lite tungt i benen och lungor bitvis (där det var som mest blött och kuperat).
Men överlag en relativt bra känsla under passet. 16 km – check! Längsta distansen för året. Snart är jag nog redo för 30 km på Billingeleden. 🙂

image

Tuesday – I’m in love! ♥

Blir det någonsin som jag har tänkt mig?
Ja, ok. Kanske någon gång ibland. Men oftast inte. You know me…
Jag går på – Känsla – Intution – Längtan. På gott och ont. Men det är så jag hittar inspirationen. 
Igår tänkte jag köra ett distanspass på ca 8 km. Vad det blev istället? Ett kortare långpass. Eller längre distanspass, beroende hur man vill se det. 12 km löpning blev det i alla fall.

Det började med att jag var sugen på att testa något nytt. 
Jag körde därför till en vandringsled i närheten av mitt jobb. Tänkte att det kanske skulle vara dåligt uppmärkt, men jag hade ju mobilen med mig i så fall. Men icke; den var kanonbra märkt! Ingen risk att springa fel där inte. Däremot fanns det många avstickare som såg minst lika ljuvliga ut som ”huvudspåret”, som jag också blev sugen på att testa. Nästa gång… 😉 Man kan ju inte prova allt på en gång.

Leden var magiskt vacker!
Jag som är van vid väldigt mycket granskog och backar, uppskattade lövskog, gräsvägar vid åkerkanten, böljande kullar och vitsippeskogar! Benen bara gick och gick och gick! Km-tiderna låg betydligt lägre än vanligt och trots det kände jag mig inte ansträngd. Tänk var lite platsombyte kan göra! 🙂

Det finns ytterligare ett par vandringsleder  här i krokarna. Jag känner till åtminstone två till. Det blir definitivt test av dem också, framöver!

image

 

image

wpid-20130515073336647.png
wpid-20130515073622229.png
image
.