Kompressionsplagg – Gör det någon nytta?

Jag har länge varit nyfiken på kompressionsplagg.
Diskussionerna om effektens vara eller icke vara, kommer väl alltid diskuteras antar jag. Men jag valde i alla fall (till slut) att testa det själv. Två (varför börja med ett par när det är rea?) av Gococo kompressions ”calfe sleeves” blev det.

Jag har provat dem ett tag, för att få en uppfattning.
Första passet kändes jag av dem mest. Efter ett par km blev jag nästan lite ”öm” i vaderna. Som att blodet liksom inte fick plats. (Nej, jag har inte köpt för små). 😉 Men det kändes nästan lite så. Som att de satt FÖR hårt. Kanske bara en vanesak, och att kroppen var ovan vid kompressionen?

Passen efter det första har känts betydligt bättre.
Inget som har ömmat eller känts konstigt. Och löpningen har ju rent generellt känts bra det sista. Sedan om det beror på dem, eller om det är för att jag allmänt har blivit mer uthållig över sommaren vågar jag inte svara på.

Om det verkligen funkar eller om det bara är placebo. Men å andra sidan; Så länge det KÄNNS bra är det ju bra, oavsett vilket. Right? Det är ju inte så att Stefan Holms ”ansikts-draganden” inför höjdhoppen, hade något som helst att göra med prestationen! Eller ja, inte mer än mentalt i alla fall. 🙂
.

image

Långa intervaller – Ångestframkallande

Gårdagen bjöd på bästa passet på länge!
Eller ja, kanske inte bästa upplevelse-mässigt, men bästa om man ska se till prestation. Och det får man ju göra. IBLAND i alla falll. 🙂

Jag velade länge vad jag skulle köra för typ av intervaller.
Korta är roligast (tycker jag). Nästintill fullt ös och sedan kort vila. Men samtidigt fegar jag när det gäller långa intervaller. När jag borde köra tusingar kör jag 800 meters, för att det känns ”lättare mentalt”.

Idag fick pannbenet INTE vila! Envisheten vann.
”- Varför ska den där mesiga, fega rösten i mitt huvud får som den vill och få köra kortare intervaller??” tänkte jag.
Därför valde jag inte ens tusingar, utan 1500 meters intervaller. Bara att köra på antingen man ville eller inte. Tänk inte, bara gör! Ändå fegade jag på första intervallen. Den gick i 6,05-tempo. På gränsen till godkänt, nu när jag tänker ser på det i efterhand. Men just då kändes det som att jag kunde ge mer. Och det gjorde jag: Andra och tredje gick jämnt, med bara några få sekunders skillnad i 5,55-tempo. Fjärde var tänkt som den sista och där krämade jag till med 5,45-tempo.

Efter det kände jag för att jävlas ytterligare lite med mitt fega pannben.
En femte intervall när huvudet trodde att vi var klara. Första halvan kändes tokseg! Men tempot var hyfsat (runt 6-tempo). Sista halvan däremot gick över förväntan. Lite lättare att pressa ur det där lilla sista när man VET att det bara är några minuter kvar. Ändå trodde jag att jag såg fel, när jag såg att den hade gått på 5,30-tempo (?!) Över 8 minuter i det tempot, dessutom efter de tidigare fyra intervallerna kändes riktigt j**la bra!

Heja mitt pannben!!! (Och tja, screw you Jante, när vi ändå håller på!) 😉

PS. Sprang i en av mina nyinköpta prylar (se nedan). Återkommer med en liten recension!

.

kompression