Att ta på sig sport-bh när man är svettig!

Det var lite småstressigt igår, men efter att (äntligen) ha lyckats lämna barnen på gymmets barnpassning, kunde jag ge mig in i omklädningsrummet för att byta om. Den där klibbiga, åskluften som är ute nu – Vad tusan är det?! Bläää… Att ta på sig sport-bh och kompressionstights när man är svettig redan från början; hur lätt är det?
Att dessutom ha ”publik” (!) när man försöker få bh:n att inte rulla upp sig och fastna över brösten (ni vet förhoppningsvis vad jag menar); den känslan är sådär kul, alltså…!

Hur som helst; Efter lite svettgnisslande tights och bröstjustering, kunde jag äntligen gå upp till gymmet. Jag insåg dock att det bara var 30 minuter till att det inplanerade (och välbehövliga) yoga-passet skulle börja.
”Vad kan jag få till, som är vettig, på 30 minuter”…? 
Det blev uppvärmning på löpbandet och sedan korta, intensiva intervaller. 3 x (5 x 30 sekunder), med 15 sekunders vila emellan varje intervaller, samt 90 sekunders setvila.  Sedan blev det visst en 16:e intervall, bara för att jag kunde… Haha!

Svetten lackade rejält och när jag kom in i yogasalen, droppade det om mig.
Lätt att sluta eftersvettas med tankekraft. Not… Fokuset på det passet låg på bröstöppnare. Jag hade dock ”problem” redan när vi skulle värma upp med solhälsningar och fick kramp i låren, pga löpningen.
Löpning och yoga är en riktigt bra kombo! Det är nog dock bra att ha lite längre paus emellan, än 3-4 minuter…! 😛

Jag svettades lika mycket när yogapasset var över.
Global Yoga 2 – fördjupning är inte alls lika ”svalt” och coolt som min älskade Yin Yoga… 🙂

IMG_0062

Foto från ett annat tillfälle, men det kändes årstidsmässigt passa. 🙂

Grispass – Korta intervaller!

Måndag – Skitdag!
Ursäkta gnällstarten, men gårdagen innebar verkligen måndag – på riktigt! Allt som kunde gå fel, gick fel och jag fick ett bryt på jobbet. Var nära att skicka ett mail, som troligen hade fått mig avskedad. Därför räknade jag till 100 (miljoner) och formulerade om mig. Ingen enskild grej som fick mig ur balans. Men många bäckar små gör att känslospektrat går över styr ibland.
Senare på dagen var det ”golfkul” för minstingen. Fantastiskt väder och skönt att bara sitta i skuggan, kika på barnen och mumsa glass! Bra så. Men…. så frågar golfinstruktören varför inte medlemsavgiften för barnen var betald (jag har ingen aning, det är sambon som är ”golfansvarig” i familjen). Fel dag, fel plats. Förstörd (igen…)

Att lyssna på kroppen.

När jag kom hem var klockan relativt mycket.
I alla fall för någon som jag, som brukar springa direkt efter jobbet. Efter den här dagen hade en lätt huvudvärk smugit sig på. Jag ville bara lägga mig i soffan och moffa choklad! Sambon tyckte att jag skulle ge mig ut. ”Bara gå, om du vill. Men du behöver komma ut.” (Smart sambo!!)
Ut kom jag till slut och efter uppvärmningen (eller tja, början på en generell ”lufsrunda”, som tanken egentligen var då) ville benen plötsligt pinna på lite. Va, vad händer?! Ok då, tänkte jag och flöt med.

Snabb – snabbare – Malin!

Det är förmodligen inte meningen att man ska förstå kroppen.
Långpasset (nåja, ”långpasset-a-la-11-km”…) i helgen innebar tuuunga ben, tuuung andning. Hur kan det skilja sig så från en dag till en annan?! Nu var första intervallerna liiite sega, men ju fler jag sprang, desto snabbare gick det. Med det sagt, kanske jag skulle ha kört dubbelt så många? 😀

Upplägget, kanske ni undrar?
Jag hade en utgångspunkt där vägen delade sig. Sedan sprang jag intervaller åt olika håll (varannan gånger vänster, varannan gånger höger). Vilket resulterade i:

* Uppvärmning
* Intervaller: 10 x 260 – 430 meter (den ena sträckan var lite längre än den andra). Ca 45 sek ståvila mellan varje.
* Nedvarvning

Totalt ca 6,5 km av bra känsla. Hoppas det kan hålla i sig i en sisådär 3 veckor eller så…! 🙂

Fredagsfys och Fair Trade Choklad!

Lugnt och njutningsfullt är min melodi –  i 9 fall av 10.
Eller ja, kanske 8 fall av 10 om vi ska vara ärliga. Ni som hänger här regelbundet, vet att jag springer (och tränar) på känsla. Det innebär oftast långt och långsamt i skogen. Love it!

Även om jag inte har något direkt mål med min träning (i den bemärkelsen att jag följer något schema, personlig plan eller träningsupplägg för att klara de få lopp jag springer på ett år) tycker jag ändå att det är roligt att riva av ett tempopass då och då!
Känna hur pulsen sticker iväg, hur lungorna får jobba och hur kinderna blir rosiga. Få den där insikten att man man klarar mer än man tror! 🙂

Med inspiration från Träningsblogga-Ida, som har kört både pyramidintervaller och norska superintervaller (4×4 minuter) senaste veckan, bestämde jag mig också för att köra intervaller idag.
Jag var sugen på konditionsträning efter veckans två avklarade styrkepass och ville att det skulle gå snabbt och lätt. Eller ja, kanske inte lätt – lätt (!) men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. 😛

img_9385

Sagt och gjort. Min intervallserie såg ut som följande:
5 x 2 minuter – 1 minuts gåvila
5 x 1 minut – 30 sekunders ståvila
5 x 30 sekunder – 15 sek ståvila

På pappret ser det så jäkla ynkligt ut…! Why?!
I verkligheten var det tokjobbigt! Som korta intervaller alltid är. Maxtempo på varje distans – flåsigt, flåsigt, flåsigt! Och så himla skönt efteråt. Jodå, jag lovar!  Bästa känslan! Det vet nog de flesta av er redan.

Efter fredagsfysen, blev det fredagsmys med familjen.
Och så njöt jag av min choklad…! Jag är (tyvärr) en mjölkchoklad-junkie, men har lärt mig att tycka om mörkare varianter.

Hoppas ni har haft en bra fredag! ♥

Lucka 8 – Intervalltips!

 Det här med intervaller – Let´s talk.
När man hör ordet tänker många ”usch, vad jobbigt”! Och jo, kör man korta (exempelvis) 200 meters intervaller på nästan maxtempo, med kort vila, så ÄR det kräkjobbigt.

Det måste dock inte vara så! Intervaller är så mycket mer.
I lucka nr 8 i en jävligt jobbig julkalender, bestämde jag mig för att köra ett intervallpass. Jag började köra ett styrkepass med fokus på axlar och övre del av rygg.
När jag var klar med det, kände jag mig ändå inte ”klar” med träningen. Inte supertrött, (även om musklerna var rätt möra). Därför la jag till följande upplägg:

  • Uppvärmning 2 km.
  • 8 stycken intervaller á 2 minuter
    60 sekunder jogg-/gåvila emellan
  • Nerjogg 2 minuter

Jag valde dock att lägga ansträngningsnivån på jobbig, men inte över-jobbig.
Det blev därför ett något lägre tempo än vad jag brukar hålla på 2 minutersintervaller. Ca 30 sek snabbare/km jämfört med mitt tröskeltempo (tempot man orkar hålla i ca en timme).
Svettig blev jag och jobbigt var det, men på ett sätt som gjorde att jag kände mig stark. Lite utanför komfortzonen, men ändå skönt mentalt, då det går ganska snabbt att räkna ner från 120.

Min poäng – Intervaller kan anpassas.

Man måste inte ha ont i ben, lungor eller vara nära att kräkas, efter ett pass!
I alla fall inte efter VARJE intervallpass.

Testa gärna om ni vill och säg vad ni tycker. 🙂

IMG_7543int

Korta Intervaller!

Hej Tisdag! Stramande core-muskler och ömmande vader.
Det är resultatet av det korta intervallpasset jag körde häromdagen. Velade in i det sista, vad jag skulle köra. Distanspass? Nä… Långpass? Hinner inte. Tröskelpass? Nja, kanske. Intervaller? Det blir bra. Korta? Mentalt lättare! Go for it! Upplägget blev följande:

* Uppvärmning 1,6 km.
* 6 x 1 minut med 30 sekunders ståvila mellan varje.
* 6 x 30 sek med 30 sekunders ståvila mellan varje.
* Nerjogg 1,8 km.

Totalt ca 5,5 km och rejält utanför komfortzonen!
Det är fördelen med korta intervaller, tycker jag. Det är så himla lätt att pressa sig, det där lilla extra. För man vet att man får en kort vila sen.

Bästa känslan var (märkligt nog) under uppvärmningen.
Började i mitt vanliga ”lunkartempo”. Det kändes busenkelt. Höjde farten lite efter hand och landade slutligen runt mitt tröskeltempo. Och det kändes fortfarande oväntat lätt..!
Det var nästan så jag blev sugen på att ligga kvar och se hur länge jag hade kunnat hålla den farten. Men eftersom jag äntligen (!) hade planerat in korta intervaller, fick det bli det i alla fall. Tröskeltempo får det nog bli en annan dag trots allt, för det är jäkligt nyttigt. 🙂

Största anledningen till de ömmande vadmusklerna är nog att jag sprang i mina Salming Xplore.
Den är så jäkla skön på foten! Tyvärr vågar jag ”bara” springa kortare rundor och/eller intervaller i dem. Men får nog kika på en mer dämpad Salming-sko så småningom. 🙂