”Moonade” folk i löparspåret..?!

Träningsvärken ”from hell” höll fortfarande ett stadigt grepp i mina ben igår, efter söndagkvällens Grit Strenght!
Men man kan ju inte gå och vänta på att ömheten ska lägga sig. Känslan är att det hade dröjt ytterligare ett par dagar… Istället passade jag på att tajma in löpning utomhus, den enda (?) fina vårdagen den här veckan.

Jag hade dessutom ”lyckats” få skav på insida lår av trosorna och/eller jeansen, under dagen?
HUR lyckas man med det??! Så jag fick snällt testa att springa med enbart tights. Kändes väldigt (!) märkligt att springa förbi folk. Nästan som att jag ofrivilligt ”moonade” dem. Haha! Och jodå, nästa gång har jag trosor igen, så ni behöver inte titta efter. 😉

Tassade försiktigt för att få stelheten och släppa.
Det funkade ganska bra, men inte hundra procentigt. Efter ca 1,5 km fick jag stannar och stretcha ut vaderna. My god, de kändes som betongklumpar fyllda med mjölksyra, trots det låga uppvärmningstempot..?! Eftersom min tid var begränsad var tanken att köra intervaller, men tanken som for genom huvudet var:
” Hur i hela friden ska dessa ben fixa högre tempo..??”

Efter att ha stretchat vaderna tassade jag i alla fall vidare.
Ytterligare ca 1,5 km, tills jag kom till ett ”bra” intervallställe. Jag måste ju åtminstone testa. Och nu kändes benen faktiskt bättre (och mer uppvärmda, vilket säkert gjorde sitt).

De två första kändes lätta (som alltid).
Under den andra blev jag jagad av en lös chiuaua. Jag såg och hörde hur dessa matte ropade och visslade, men jag fortsatte bara springa. Med hunden bakom mig. Haha! Smått komiskt. Han tyckte väl mitt tempo var mycket roligare än mattes… 😉

”I helvete heller att jag stannar och går tillbaka med hennes hund, mitt i en löpintervall!” tänkte jag. Hade jag snubblat på den, hade hon fått skylla sig själv. Nu gick det bra och efter ett par hundra meter löpning, tyckte chiuauan att det var tillräckligt och stack tillbaka till ägaren. Som genast kopplade den.
Jag sa (faktiskt) inget. Gissade att hon skämdes som det var. Men kände att det dels var rätt skönt att jag inte var hundrädd. Plus att jag nog hade varit lite mer försiktig i mitt agerande om det hade kommit en schäfer eller rottweiler springandes bakom mig… 😮

Det blev till sist 10 x 290 meter.
Om ni undrar över varför jag inte sprang jämna 300-metare så tja. Den ”rundeln” jag sprang i var just 290 meter, så att… 😛
Benen vaknade till liv efter hand. Värre var det med flåset på de sista fem intervallerna. Efter 9:e och (framför allt) 10:e och sista fick jag kvälvningar och var tvungen att slänga mig ner på marken en kort stund. Sedan kändes allt bättre igen.

Nervarvning 2,8 km i Jäääättelugnt tempo, fick avrunda det här passet. Ganska många km i slutändan, varav nästan 3 km i högt tempo.
Jag tyckte inte att det gick SÅÅ fort så jag blev lite förvånad när jag insåg att det hade gått i emellan 4,15-4,50-tempo. Inte så konstigt att jag mådde illa kanske…

Så idag; VILA!! 🙂
Vad gör ni idag?

Intervaller – Och Mental Fighting!

Jag är inne i någon dipp av något slag.
Inte så att jag har tappat motivationen, för jag tycker fortfarande att det är roligt att träna och längtar (oftast) till nästa pass. Däremot känns det motigt. Kroppen är seg, tung, trött… Vilket gör att nästan varje pass känns mentalt tufft. 😦

Senaste tiden har det inte blivit mycket kvalitetspass (i form av snabbare tempo-pass alltså). Mest lugna rundor, mest korta och medellånga (3-11 km). Jag tror jag skrev det nyligen; men jag längtar verkligen IHJÄL MIG efter långa, härliga vårrundor i skogen!!

Och jag längtar efter de där passen när allt känns bra.
När kroppen är pigg, rapp och även om det är tokjobbigt just där och då, känns det ändå BRA. Den känslan! Var är den?
Senaste intervallpasset bestod av korta intervaller. Mest för att det känns mentalt lättare. Trodde jag… Det kändes oväntat jobbigt. Redan efter tredje började tankarna:
Nej… Är jag inte färdig snart. Jag orkar inte. Det går inte.”  Fantastiskt bra mental träning. NOT! 😦

Men jag lyckades på något sätt ta mig igenom det hela:

  • 8 x 1 minuter med 30 sekunders ståvila i 4,55-tempo.
  • 8 x 30 sekunder med 30 sek ståvila i 4,10-tempo. Sista 30 sekundaren gick i 3,50-tempo. Bara för att mentalt testa om det gick. Det gjorde det..!

 

Nu, kvällsmat! Kvarg med bär, pinjenötter. Knäcke med rökt skinka och ett glas mjölk.
Ha en skön kväll allesammans!

IMG_2243

4.30-fart genom livet. Eller ja, en liten stund i alla fall. :-)

Planerat långpass blev till galen terräng...?!!Börja lugnt och fint efter en veckas uppehåll.
Det hade ju varit det bästa. Men är huvudet dumt får kroppen lida. Typ…
Jag var sugen på kort och intensivt igår. Det blev upp- och nerjogg och däremellan 10 x 200 meter. Intervallerna kördes i 4,30-tempo. Efter den 7:e började det bli riktigt jobbigt. Men med lite pannben så går det, om man ger sig tusan på det!

Det blev totalt 2 km i 4,30 tempo alltså.
Det kändes riktigt bra. Det är en bra bit över min bekvämlighetszon! Samtidigt har jag nog (äntligen) insett jag klarar lite högre tempo. Att jag inte behöver köra (kortare) intervaller i 5.20-tempo.

Jag tycker personligen att det är lättare att köra (nästan) max om man vet att det kommer en vila. Därför har jag lite svårt för snabbdistans-pass. Jag vet att jag BORDE köra fler sådana, men det är så galet jobbigt mentalt (och fysiskt) att köra högre tempo i X antal km, när man vet att det inte blir någon vila emellan…! Men som sagt, jag borde. Snart så… 😉

Var TOKSVETTIG efteråt! Men vad är det man brukar säga; ser man söt ut i slutet av ett pass har man inte kört tillräckligt hårt..? Haha!
Jag kände inte av min småirriterade hälsena under tiden jag sprang. Däremot lite grann efteråt. Men idag känns det bättre igen. *peppar peppar* Nästa gång är nog ett lugnare pass att föredra, när man ”testar” eventuella skadekänningar.

Tuffa tisdagen! – 500-ingar

Malin - Pannbenet, 1-1 ?
Ja, den ”brukar” kallas så i bloggvärlden. Men jag vet inte…

Det kan väl likaväl vara MEGA-tuffa Måndagen. Eller OERHÖRT tuffa Onsdagen. Eller FRUKTANSVÄRT tuffa Fredagen. 😉 Men just den här veckan blev det just ”tuffa tisdagen”, för min del. Jag var lite orolig över knät, för efter förra terrängpasset molade det lite i knät efter löpningen. Inte under tiden jag sprang, konstigt nog.

Jag värme upp i lugnt tempo och det kändes bra.
Jag började med mina ”500-ingar”. Tanken var (och det blev) 6×500 meter.  Jag försökte hålla ca 5,20-tempo och det gick i det stora hela bra. Jag hade en liten dipp på intervall nr 4, men de två sista kändes betydligt bättre igen, så jag är nöjd! Intensivt och tufft, men ändå hanterbart. Så bra tempo inser jag, så här i efterhand. 🙂

Inga känningar i knät under intervallerna heller.
Fantastiskt! *YEAY* (Men märkligt… Kan det ha att göra med att högre tempo innebär bättre löpteknik?) Inte ens efter passet har knäna ”molat” som det gjorde sist. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Förhoppningsvis utvecklar det sig inte ALLS! Men jag håller ett öga på det och känner efter lite extra hur det känns, närmsta tiden framöver.

Precis vad jag behövde!

Sista dagarna har jag känt mig allmänt ”konstigt”.
Nedstämd och ledsen, utan att veta varför. Oerhört frustrerande! Därför gjorde gårdagens Body Balance-pass extra nytta! Skönt att fokusera på kropp och andning och bara känna hur man slappnade av mer och mer.

Efter det passet (det var ju det där med schemaläggningen som inte alltid stämmer enligt mig) så körde jag korta intervaller.
Jag tänkte först köra 8 st, men bestämde mig istället för 10 stycken. Och när de 10 st var klara, körde jag ytterligare två till. Bara för att pannbenet skulle skakas om ordentligt! 😀 Det kändes riktigt bra. Jag körde 1 minutare i 4.45-tempo, med 30 sekunders ståvila. Det var jobbigt, men inte sådär kräkjobbigt (som jag anser att korta intervaller bör kännas).

intervaller 

Kanske jag underskattar min nuvarande form lite?
Nästa gång får jag testa att dra på lite snabbare ändå. För som jag skrev igår; när det är lugna pass, ska det vara lugna pass. Och när det är kvalitetspass ska det vara TEMPO! Så att jag blir riktigt slutkörd! Inga halvblesyrer eller ”sverige-lagom”.

Men över lag nöjd med gårdagspasset. Jobbigt, men hyfsat kontrollerat. Det känns lite märkligt att 4.45-tempo känns kontrollerat. Hade jag testat det för ett halvår sedan, hade jag förmodligen mått tok-illa efteråt. Jag måste nog analysera vad jag har gjort för nytt i mitt träningsupplägg, som gör att det flyter på så bra? Eller om det helt enkelt ”bara” är så att jag kommit över den där mentala spärren, där jag inser att jag faktiskt klarar högre tempo?

Om så är fallet, hoppas jag att samma spärr snart inser att jag även kan springa snabbdistans i (kanske) 5,30-tempo. Det vore jäkligt nice! 😀