Rollercoaster week!

Senaste veckan har bjudit på många känslor.
Hopp, frustration, ilska och glädje. Och en känsla om att jag inte har tillräckligt med tid! Hela känslospektrat alltså. Det handlar nog mycket om att jag är gräsänka och känner ett STORT behov av att kunna klona mig. (Hur tusan gör ensamstående föräldrar??) Mycket på schemat resultera i två saker:

1. Jag försöker hinna allt och blir superstressad. Vilket i sin tur (tyvärr) har en tendens att göra mig lättirriterad.
2. Jag når en punkt när alla ”måsten” blir så många att jag istället för stressad/irriterad blir apatisk och typ vägrar göra någonting.

Långpass & Pollen – JAA! Eller?

Utöver (eller rättare sagt innan) den här känslomässiga berg- & dalbanan har jag i alla fall hunnit träna lite.
Först ett kortare långpass (ca 11,5 km) som kändes betydligt bättre än sist. Dels kanske allergitabletterna hunnit göra sitt, men det regnade även i helgen och plötsligt så….
Jag kan andas! Jag kan ta djupa andetag! Yay!”  Fortfarande inte 100 % bra, men skillnad som natt och dag!

Däremot kändes det sämre igen, en/ett par dagar senare. Är inte det märkligt?!
Det kan väl ändå inte vara så att jag plötsligt är så känslig att jag behöver regn varje dag, för att kunna springa (just nu)…?

 

Älskade, hatade benpass!

Sedan blev det ett styrkepass på gymmet i måndags.
Yngsta sonen hade egentligen en aktivitet den eftermiddagen, men tja… Se punkt 2 här ovan. Fick dåligt samvete, men samtidigt var jag tvungen att få ut lite irritation ur kroppen. = Gladare mamma efteråt!
Det blev fokus på ben – En massa set av utfall, knäböj, tåhävningar och marklyft! Och som ett brev på posten, är träningsvärken brutal så här 2 dagar efteråt…! AJ AJ!

img_0031

Socialt långpass – Göteborg runt!

Det började ju bra… Jag som alltid (a.l.l.t.i.d.) håller tiden, blev sen.
Dels för att jag fick för mig att jag har kört till Skatås på 25 minuter vid tidigare tillfällen och Idas lägenhet låg ju inte så långt därifrån. Men tydligen tar det 35 minuter… Hm?

Jag körde dessutom fel när jag kom till Redbergsplatsen (aaaalldeles för långt) och var tvungen att vända och yra runt en stund till inne på smågatorna. När jag väl hade hittat en parkering var mitt betalkort ogiltigt (Eh, nej…?!) när jag skulle betala parkeringsavgiften.
I ett desperat försök att lösa det, laddade jag ner en parkeringsapp. Men då skulle man ju ändå koppla sitt betalkort till den? Om jag nu inte har med mig ett betalkort (eller som nu, inte har ett betalkort som ”funkar”) varför ska jag ladda ner appen? Storstadsbors logik…. 😛

Behöva nervös-kissa!

Efter att lantlollan (till slut) hade kommit till stan var jag dessutom tvungen att ”nervös-kissa” hos Ida. Haha! Vad löjlig man är… Köra på vägar man aldrig har kört på och träffa människor man inte har träffat på över ett år, har tydligen den effekten på mig, då jag trots allt gick på toa precis innan jag åkte hemifrån.

Äntligen (!) kunde vi ge oss iväg, typ en halvtimme efter utsatt plan.
Mitt lokalsinne är ju smått katastrofiskt, så jag vet inte exakt vart vi befann oss hela tiden. Vi passerade i alla fall över E20 för att ta oss in mot stan. Förbi gamla nya (eller är det nya gamla?) Ullevi, via Nya Allén bort mot Järntorget. In i slottsskogen och sedan siktade vi på hamnen. Samtidigt som vi diskuterade löpning, skador, pollenallergi och tävlingsförberedelser. Ida ska ju springa Göteborgsvarvet om två veckor! 🙂

Det fläktade fantastiskt skönt nere vid vattnet!

Dagen var ju helt fantastisk! Fast (kanske mer) sett ur en ”hänga-ute-och-njuta”-synvinkel. Hade jag fått välja helt fritt, hade jag nog dragit ner värmen ett par grader till ca +15. Ja, jag vet, nu ska vi inte klaga… 😉
Sol, +20, i princip vindstilla och dessutom asfalt, gjorde att jag kände mig smått överhettad. Särskilt sista 5 kilometerna.

Cravings man får i värme!

Vi är både lite känsliga vad gäller löpning i värme.
När vi sprang längs packhuskajen började jag svamla om coca-cola. Jag som inte alls (!) tycker om cola, blev plötsligt toksugen på en. Och Ida nämnde längtansfullt ”glass” ett par gånger… *fniss* Nästa gång vi kör långpass i sommarvärme får vi boka in en cola- och glassfika halvvägs in i rundan! 😉

Springa på Götaälvbron!

Jag tror Ida ville ge mig lite Göteborgsvarvet-känningar.
Hon frågade om jag var sugen på att springa uppför Götaälv-bron. Och jag var på, såklart! Man måste ju testa det där som alla varvet-löpare pratar om – Att springa uppför broarna.

Första ca 2/3-delarna gick över förväntan.
Sedan tappade jag andningen (för typ 10:e gången på rundan eller så… HATAR pollen!) så det blev lite gång sista biten upp. Hade det varit en dag i oktober hade det troligtvis inte varit några problem. Vi diskuterade även detta; Om broarna ”jobbighet” kanske mest sitter mentalt,  i många löpares huvuden…?

Fantastisk utsikt, hur som helst! 🙂 Höjdskräcken som kickade in när jag ”råkade” titta ner, när sprang uppför, försvann märkligt nog nästan helt när vi väl var på toppen. Du gick jag fram och kollade över kanten, samtidigt som Ida fick någon släng av höjdskräck istället.

Alltså, det här med pollen…

Sista km, av de 16 vi skrapade ihop, var tuffa för mig.
Inte så att benen var tunga. Jag flåsade inte direkt heller. Däremot kändes det som att det var ”stopp” halvvägs ner i bröstet. Jag andades, men fick inte in något syre. Galet irriterande! Ändå hade jag tagit receptfri allerginässpray innan jag åkte ner, i hopp om att det skulle hjälpa (och det kanske det gjorde, vem vet hur det hade känts annars?)

När jag springer själv är det ju lika irriterande (såklart), men då får man i alla fall inte dåligt samvete, över att man sackar ner tempot för någon annan.

Utöver pollengrejen; Ett supertrevligt långpass med bästa Ida! Det får vi göra om! 🙂
Idas blogginlägg om socialjoggen hittar ni  här —> Ledig klämdag = socialt långpass

Långpanna med pannben!

Jag brukar oftast se fram emot löppassen i allmänhet och långpassen i synnerhet.
Den här helgen tog det dock emot. Mycket! Så mentalt opepp jag kände mig och ändå tänkte min logiska sida att: ”Du behöver långpassen. Särskilt nu.”
Förhandlade med mig själv. Bara äta frukost först. Sedan måste ju frukosten hinna ”smälta” lite. Hm… Toalettbesök, japp. Byta om. Byta om igen, jag valde nog fel klädsel. Rygga? Ja, jag behöver nog rygga. Har jag något mellanmål att packa ner? Vilka skor ska jag ha? Bara kolla insta lite grann. Kompressionsstrumpor, förresten? Ja, det måste jag ha! Och så en kik på ”fejjan”. Glöm inte toabesök. IGEN? Japp.

Att sänka kraven!

Och så där höll jag på. I flera timmar.
Till slut kom jag ut. Tungt bröst. Tung andning… Fan också. Planen (redan innan upptäckten av tung andning) var ett lugnt pass. Suuuperlugnt. Det är tiden ute som räknas, inte tempot! Behöver jag gå, då går jag. Vill jag lufsa, får jag lufsa. Kan jag springa, får jag springa. Simple as that.
.

Första km var hemska. Alltså det MÅSTE vara pollen jag reagerar på?!
Det känns som att jag inte kan ta djup andetag. Alls. Och när jag försöker, får jag typ ”rethosta”. Behöver nog gå och kolla upp det. Ev. ansträngningsastma som utlöses (mer) av pollen…? *spånar självdiagnos* (Nä, jag vet, man ska inte göra så).

PS. Alltså vägskyltar ute på vischan… Haha! Solklart, alla? 😛

Vikten av att klä sig rätt.

Efter att par km rejält kämpande, släppte känslan litegrann.
Tack och lov! Det var fortfarande inte den lättaste rundan i mannaminne, men det kändes ändå bättre. Även om jag valde att gå i de brantaste uppförsbackarna (eller när jag kände att pulsen gick upp för mycket).

Klädsel den här dagen var ju hopplöst!
Jag började med vindjacka, men det blev ju tokvarmt efter ett tag. Tog då av jackan och tyckte t-shirt var skönt. Ett tag, sedan började det blåsa och jag blev kall igen. Vädret – Bestäm dig, ok?! Egentligen borde jag nog varit smart(are) och tagit en tunn långärmad tröja istället. +12 grader är ju rätt skönt ändå. För varmt för vindjacka i alla fall.
.

Vem ordnar med (jätte-)lokala leder?

Känslan när man hittade de där uppmärkta lederna mitt ute i ingenstans..! Woohow!
Vem tar sig tid att göra sånt här, liksom? Här ute i ”mina” skogar, bor ju typ bara bönder, vad jag vet. Och visst, en och annan cyklist i den närliggande MTB-klubben. Men brukar de göra sånt här?
Min hjärna spinner (sjukt) vidare på att det i slutet av leden bor en galning, som vill locka till sig oskyldigt folk… Hehe! 😉

Kräsen långdistanslöpare.

När jag hade kommit ungefär halvvägs (ca 9 km) vad det dags för mellis-stopp.
Jag tyckte att ”nöt-, bär och fruktmix” lät supergott, men alltså. Blahaa… Vad torrt det var?! T.o.m. i kombination med vattnet. Det bara smulade sönder i munnen och smakade typ ingenting.
Nu när jag tänker efter, vet jag faktiskt inte hur länge den har legat i skåpet, här hemma… Haha!  Fast nästa gång blir det nog ändå inköpt jordnötscreme! 😀

Reagerar på pollen?

Mellan ca 6-9 km kände jag ändå att jag hade liiite flyt.
Jag borde kanske inte ha tagit det där korta stoppet, för jäklar vad segt det blev att komma igång igen. Det är någonting i min kropp som inte är som det ska.
Jag hoppas på ett sätt, att det ”bara” är pollen (även om man kanske inte ska önska sig pollenallergi). Å andra sidan, kan det ju vara järnbrist, astma eller bara allmän överansträngning… (Fast som jag skrev sist, känns det inte som att det borde vara det)?

Springa ultra, var det ja…

Jag tänkte någonstans kring 15 km;
”Herregud, 50 km…?? Hur tänkte jag egentligen?! Hur tusan ska jag orka det här och ytterligare 35 (!) kilometer??” 😮
(Bra mentalt mantra, eller hur…. NOT!)
Det verkade vara fler än jag som var lite ur form idag. Love la sig bara ner vid ett fotostopp, vilket hon aldrig gör annars. Sedan var hon snabbt igång igen förvisso, men blev ändå lite fundersam. Kan även hundar reagera på pollen…?

 .
Här har ni förresten, beviset på att jag kom på ganska sent, att jag behövde kompressionsstrumpor.
Det i kombination med att jag hade tajta tights, innebar att jag inte fick på mig strumporna under. Därför blev det över istället. Himla snygg, eller hur!
Tur att man är i princip ensam här i skogarna. Haha! En MTB-cyklist mötte jag som hejade, men det var också det enda.

Migrän!

Nästan 18 km fick jag ihopskrapat och det är det längsta långpasset på… tja länge!
Känslan var definitivt inte den bästa och jag fick dessutom ett par timmars migrän när jag kom hem… Får ofta det efter tävling, när jag tagit ut mig. Inte för att det kändes som att jag hade maxat nu, men kanske att kroppen ändå fick anstränga sig mer än vanligt, med tanke på längden (?)

Det positiva var att jag inte kände av höften. Inte det minsta!
Hade ju känningar veckan innan mitt senaste naprapatbesök, men ingenting nu. YEAY på den! 🙂

Påsk-långpass! Varning för trailporr!

En påskhelg som inte alls blev som vi hade tänkt oss. 
Fast ändå precis som vi hade tänkt oss. Vad jag menar? Vi hade planerat en lugn helg och jodå, det fick vi verkligen.
De två yngsta barnen däckade huvudvärk, feber och magont.  Vi hade planerat påskdagsmiddag med vänner, men även den blev avbokad (såklart). Idag är barnen lite piggare igen, tack och lov, men nu har helgen varit så lugn att jag blir rastlös istället. Aldrig är man nöjd… Haha!

För att få lite frisk luft laddade jag med ett långpass.
Under förra helgens terrängpass var ju benen obeskrivligt tunga. Framsteg: De var pigga nu! Istället var flåset inte alls med. Varför kan inte kroppen samarbeta med sig själv…? Please tell me why?
Men återigen; Jag antar att jag måste ta på mig klokhatten och inse att jag måste ta hänsyn till mitt ganska långa löparuppehåll. Inte konstigt att det inte känns på topp. Det är bara det att det är vår och jag vill så mycket!

Jag släppte därför kraven helt och njöt av omgivningarna!
Valet föll på ett av mina favvospår här hemma – Vildmarksleden. Den är tyvärr lite för kort (i mina ögon)  – 10 km. Minst det dubbla hade varit trevligt, tycker en långsam trailsnigel som jag. Samtidigt som jag inser att många löpare (och vandrare) tycker att den är precis lagom.
Jag kan ju faktiskt springa den två varv, men det blir liksom inte riktigt samma sak. 🙂

img_9166

Den var dock oväntat torr!
(Skriver jag under just den här bilden…?!)  Visst, det var (uppenbarligen) lite blöt och lerigt på några ställen, men jag har föreställt mig något helt annat. Dels pga att den leden brukar vara rejält blöt (i alla fall från och till). Och dels med tanke på allt smältvatten efter vintern. Men ok, jag klagar inte.
När jag kollade under magen på Love, efter rundan, insåg jag att det måste varit lerigt ändå… 😉

Med lite egna stig-komponeringar blev det ytterligare ett par km.
Passet landade på totalt 13,2 km. Det är det längsta jag har sprungit sedan början på Januari (precis innan höften började krångla). Det känns så himla skönt och jag är oerhört tacksam över att jag kan springa igen! Även om jag fortfarande är ganska försiktig med vad (och hur mycket) jag vågar och inte vågar göra.

Love kör en: ”I´m the king of the world!!!” 

Ja, men höften då? Jag känner av den lite grann fortfarande.
Med betoning på lite. Oftast känner jag av den i början och i slutet på passen. I början för att den inte är uppvärmd och i slutet, för att jag blir trött och tekniken fallerar (och för att även höftmuskleraturen blir trött antar jag).
Under det här passet kände jag ingenting, under ca 8-9 km där i ”mitten”, så helt klart flera steg i rätt riktning!

PS. Är det någon av er som jag ”känner” (i alla fall lite grann) som skulle vara sugna på att svänga förbi Alinge-texas (Alingsås) i sommar. På en genomresa eller så; hojta! Vi kör en trailrunda i snigeltempo! Ok? 🙂

Jodå, det blev ett långpass! Nästan…

Jodå, jag kom iväg på en runda igår.
Jag hade rätt så gott om tid, vilket är ovanligt på en vardageftermiddag/kväll, så jag planerade ett långpass. Minst 1 timme och 30 min. Tyvärr missbedömde jag vädret helt!

Vad jag tyckte mig se: Strålande sol och termometern visade + 2 grader!
Hur det egentligen var: Vackert, soligt, men jäkligt kallt. Och blåsigt som f**!

Det blev ett något avkortat pass mot planerat. Sista 2-3 km var ISKALLA, trots att jag höll mig springades hela tiden. (Att stanna och fixa skosnöre eller annat var inte att tänka på!!)  

Men jag lyckades i alla fall skrapa ihop nästan 12 km, på knappa timmen + 20 minuter. Över lag ett skönt pass, men nästa gång tar jag hellre en tröja för mycket! Men vill man att det ska vara vår, så vill man ju…. 😉
.

vinterlöpning3

Smickrande vinkel va?!

vinterlöpning2

Och svettig lyckades jag bli, trots kylan. Kan bl.a. ses i min blöta sidolugg!
Det droppade rätt gott ifrån mig när jag stretchade efter passet.