Vättlefjällsleden!

Det var inbokat en runda på Vättlefjällsleden den här lördagen.
Jag som i princip alltid springer ensam, hade bokat träff med ett gäng ”Lonesome Runners”. Bara det gjorde mig lite smånervös. Dessutom har kroppen känts riktigt sliten den här veckan. Trots att det (medvetet!) bara har blivit en kort jogg, ett styrkepass och fredagens yogapass.

image

Med Billingeleden någorlunda ”färsk” i minnet hade jag vissa förväntningar.
Dvs långsamt skrattempo, socialpass, fika, lite fotografering osv.  Efter att ha träffats, hälsat och tjötat lite, får höra att vi ska börja springa leden åt ett visst håll för att ”värma” upp på grusväg. Tänk er då känslan när de rusar iväg i vad jag uppfattar som 5,30-tempo….?! Jag borde ha sagt något, men ni vet… Man känner sig jättekass och toklångsam; biter ihop och håller käft… *Så jävla dumt*

image

Det håller i ungefär 4 km (ganska logiskt då det är lite drygt mitt 5 km tävlingstempo).
Sedan går min kropp nästintill in i väggen. Inte riktigt, men nästan. Jag är tvungen att gå, hämta andan. Två av grabbarna i gruppen, som ända från start hart sprungit med mig ett tiotal meter efter resten, säger att de också tycker att det hade gått för fort. Med tanke på att det är ett långpass och med en inbjudan som sa: ”Vi tar det lugnt så att alla kan hänga med”.

image

Jag joggar ytterligare ett par km med dessa två killar!
(Tusen tack för peppen och era ord. Det behövdes!) Men sedan märker jag hur jag ändå blir mer och mer seg i kroppen. Jag säger åt dem att springa före mig. Självklart var jag liiite nervös att jag kanske skulle springa vilse i en helt främmande skog, men just där och då verkade det ganska välmarkerat. Sagt och gjort, de stack iväg. Jag lufsade vidare, men kände mig typ såhär…

image

Besviken och frusterade som fan….!
Fick flashbacks från Lerum Vildmark-loppet där jag hade gjort samma sak. Rusat första 5 km och sedan var tvungen att bryta vid 13 km… Samma känsla i kroppen. Att minsta uppförslut gjorde att jag fick mjölksyra… Fan, fan, fan! 😦 Men vägrade ge mig. Pannben – vidare! Lååångsamt.

image

Det är ju synd att säga att det gick fort.
Men det gick framåt. Markeringarna fortsatte att vara riktigt bra! Vred på huvudet ett par gånger för att ”memorera” korsningarna åt ”fel” håll (eftersom jag hade planerat att vända längre fram). Det var REJÄLT teknisk terräng! Nästan så mina tidigare terrängpass framstår som ”mes-terräng”. Det var massor av rötter, stenar, berghällar och snorhala spänger!! Men samtidigt galet vackert!!!

image

Jag kom på mig själv att tänka:
Det är ju inte så läskigt att springa här själv. Jag som alltid varit lite smånojig över att springa vilse. Inga sådana tankar eller känslor ALLS! 🙂 Njöt bara av omgivningarna och försökte ignorera mina tunga, småskrikande ben…

image

Hade jag sprungit i mitt tempo från början hade jag garanterat kommit runt.
Och hade jag bara haft mig själv att tänka på, vete tusan om jag inte hade ”pressat” mig själv hela leden runt (23 km) även idag. ”Tyvärr” hade jag skjutsat två stycken dit, som även skulle åka hem med mig, så jag hade en tid att passa. Vände efter lite knappa 8 km, trots att hela mitt nyfikna trail-sinne skrek: ”Fortsätt!!”

image

Efter att ha vänt upptäckte jag en ganska lustig sak.
Hela sträckan där jag hade sprungit själv hade jag full koll! Kände igen mig i varenda korsning och detaljer i omgivningen. När jag var 3-4 km ifrån parkeringen kände jag inte igen NÅGONTING?! Jag var tvungen att kolla på gps-kartan i varenda korsning, för att se vilket håll vi hade kommit ifrån. Och även om jag valde den vägen som kartan visade, kändes det flertalet gånger som att jag var fel. Kände inte igen någonting?! Undra om jag enbart fokuserade på att hålla tempot på startsträckan….? Haha! 😉

image

Annorlunda bit av leden på vägen tillbaka.
Lite roligt med nya inslag även om det inte direkt klassas som terräng. 🙂
Jag lyckades skrapa ihop dryga 16 km och var ganska nöjd med det. Men frustrerad över annat.

Jag börjar inse varför jag springer ensam.
Jag HATAR verkligen att vara långsammast! Även om det finns en del människor som är supertrevliga och försöker övertyga mig om att det inte alls är bråttom. Att jag ska ta det i mitt tempo och att de bara ”följer” med i det tempot. Jag hör deras ord och uppskattar dem (missförstå mig inte) men ändå; Oerhört frustrerande och irriterande att ha en snigel-löparkropp… 😦

image

Det får definitivt bli en repris. Jag vill ha revansch!
Jag kommer nog aldrig springa den lika fort som de jag sprang med idag. Men jag kan definitivt springa den fortare än vad JAG SJÄLV gjorde idag! Och samtidigt kunna njuta. Låter som en bra kombo, va? Antingen får jag springa den själv eller hitta ett par liksinniga sniglar.  🙂

Lärjeskogsleden – Hög puls!

Tänk vad man kan hitta nästan inpå husknuten!
Redan för något år sedan såg jag på en karta att det fanns en led som började strax utanför Alingsås och gick hela vägen in till stan. Jag har bara inte fått tummen ur att testa den. Förrän igår. Det var egentligen inte alls tänkt att jag skulle åka dit, men det ”bara blev så”. Spontant och lite ”crazy” sådär… 😉

wpid-img_20140518_113818.jpg

Början av leden har ganska dramatiskt landskap!
Jättegrytor och GALET många höjdmeter på bara ca 400-500 meter! Här tog jag till tipset från Billingen; GÅ (!) i alla uppförsbackar. Jag hade aldrig orkat springa, även om jag hade försökt, så lika bra att ta det lugnt. Flåsa rejält gjorde jag ändå. Chock-start för kroppen!

image

T.o.m. ”Vita Faran”, som har visat en relativt bra form senaste veckorna, verkade tycka att det var en lite väl häftig start. Han flåsade (minst) lika mycket som mig och visade inga tendenser på att springa före mig, som han annars gärna gör (om han hade fått) de första kilometerna.

image

Underbar natur öppnade upp sig, efter en tveksam start;
Där två spänger hade halvruttnat och stupat ner i bäcken. Som tur är, är jag inte rädd att bli lite blöt om ”tassarna” så ett par steg genom det grunda vattnet, så var jag över på andra sidan. Lite kletigt första hundra meterna, men sen (som sagt): Galet vackert!  Jag vet vart jag ska ta vägen för att plocka blåbär i sommar/höst…  MYCKET blåbärsris!!

image

Känslan var relativt bra. Som sagt lite flåsigt och halvsega ben efter förra helgen.
Men ändå helt ok. Däremot började andra tecken visa sig. En sönerbökad myrstack…. Hm…? Sönderbökad mark precis vid stigen. Inte på ett ställe utan flera. Omkullvälta småträd. Såg spår av klövdjur. Kunde inte avgöra om det var just vildsvin, men jag började känna mig obehaglig till mods…

image

Här ser jag betydligt mer nöjd ut, än vad jag kände mig.
Jag VET ju att det finns vildsvin i skogarna häromkring Alingsås (dessutom inte helt vilda, utan halvtama saker som rymt från hägn). Det blev plötsligt så påtagligt med alla tecken. Jag sprang och tänkte: ”Hör de mig och känner lukten, sticker de innan jag ser dem! Spring nu, Malin! Och sluta larva dig!” Jag kom ca 3,5 km (ungefär halva leden) men sen tog magkänslan (?) över och jag valde att vända. Lite besviken över beslutet, men samtidigt:
VAD TUSAN GÖR MAN OM MAN MÖTER ETT VILDSVIN, SOM INTE HUNNIT/VELAT FLYTTA SIG..???

image

Tempot var inga att tala om, omgivningarna var riktigt mysiga med lite blandning av lövskog och öppen tallskog. Det var även granskog i slutet av leden, men så långt kom jag som sagt aldrig. Vem vet. Nästa gång kanske…? 😉

image

Älskar gamla stenmurar! Det är något magiskt över dem.
För att inte tala om antalet höjdmeter. Det är jäkligt jobbigt att ta sig upp dig (och ofta relativt jobbigt att springa nedför också, om det är för brant). Men det är sååå värt det när man kommer upp på höjden och ser hur lång som helst! Inte sant?  🙂

image

Vårens äventyr NO.1

Den 10 maj är jag inbjuden till metropolen Skövde.
Annelie tog det oerhört uppskattade initiativet och drog ihop ett gäng ”trail-nördar”. Vi ska tillsammans springa (jogga, lunka, njuta!) delar Billingeleden! Vid första tillfrågningen om en löpdejt tänkte jag:
”Ja, men en timme eller två vore ju trevligt”. Fick sedan reda på att vi skulle ut på en 30 km lång utflykt. Jag som sprungit 18 km som längst… Hm. Fast då kanske det är på tiden att jag kör ett ordentligt distansrekord..??! Haha! 😉

När jag mer eller mindre hade smält själva längden på äventyret, fick jag veta att det är fördelat på 600 höjdmeter också. Yiiihaaa! ”Embrace the hills” kanske ska bli ett nytt motto?  😛 Annelie själv provsprang rundan häromdagen. Och efter lite googlande såg jag att bl.a. Jens (som driver den härliga siten swedentrails) också har sprungit delar av den. Ser helt ljuvligt ut!