Nordvärmländsleden – Magi! Sen gick jag vilse…

Vi hade lite att ta igen – Nordvärmlandsleden och jag!
Sist hade jag ju parkerat bilen uppe vid Långberget och var tvungen att vända i rimlig tid för att orka ta mig upp för berget igen. Där jag vek av leden sist, där tänkte jag påbörja min nästa ”etapp”. Bad svärföräldrarna kör upp mig och släppa av mig ute vid ”stora” vägen.
”- Det är ingen fara. Jag springer in till där leden sticker in i skogen”, sa jag (småkaxigt). Jo, men det var ju inte så långt…. Eh…? 3,5 km uppvärmning på grusväg är ju inte fy skam. Haha! 😀

In i skogen och först var det rätt blött och en del uppför.
Hur kan det gå uppför, när jag åkt halvvägs upp för ett berg för att sedan springa NER…?!? Please explain. 😛
Ett par km senare kom jag in i den mest magiska skog jag någonsin hade sett! WOW! Snacka om trailporr! Oberörd, vacker John Bauer-skog. Samtidigt fick man (av samma anledningar) lite nojiga tankar om att man inte var helt ensam därute…

Kom ut på ett tidigare kalhygge, men som numera såg ”helt ok” ut.
Blev dock lite orolig, pga bristen av träd och därav eventuella brister av markeringar. Men nädå, ”någon” hade varit duktig och märkt ut leden väl, även efter att de hade varit där och röjt = Nöjd Malin.

Sedan gick det (äntligen) lite nedför. Mycket tallskog och torra, lättsprungna stigar (Inombords jublade jag lite, trots att jag brukar försöka köra ”embrace-the-mud”-tänket).
Lite överallt längs leden sitter såna här träskyltar, som märker ut vattendrag, utsiktsplatser m.m. Väldigt charmiga måste jag säga. 🙂

Strax efter kattjärn sprang jag lite vilse ett tag…
Ingen panik alls, (Yeay på den, pannbenet) och lyckades lugnt och metodiskt leta mig rätt igen (med hjälp av gps:en i mobilen).  Kom fram till ett vindskydd som låg himla mysigt till måste jag säga. Framtida utflykt med barnen?! 🙂

Både jag och Love passade på att ta oss slurk.
Iskallt vatten i sjöar/bäckar häruppe smakar MAGISKT! Precis som fjällbäckar. Och vi passade även på att njuta av utsikten. Eller ja, i alla fall jag. Love luktade nog mest på älgbajs. 😉

Efter att jag lämnat vindskyddet och näcksjön blev stigarna betydligt mer tekniska igen.
Steniga som tusan, mycket rötter och blött! Jag svor mer än en gång här, måste jag erkänna. Höll på att stuka fötterna säkert 7-8 gånger och jag som brukar tycka att jag är relativt SÄKER på foten… Tji fick jag.

Mitt i detta tekniska såg jag plötsligt en ”platt fläck” på marken.
Love nosade mycket intresserat (!) och strax efter började hon gny och vill springa förbi mig på singletrackstigen (brukar ha henne bakom mig).
”Nej inte igen?!” hann jag tänka, samtidigt som jag svor och snubblade över rötter. Exakt sådär reagerade den vita schäfern vi hade ett kort tag, när han (troligtvis) kände lukten av björn….
Ja, jag nojade rätt bra här och försökte öka takten!!

”Vadå gnäller. Jag är väl helt oskyldig…” 😉

Det där med verklighetsuppfattning förresten…
Märkligt hur sträckor som ser så korta ut på kartan kan vara så mycket längre i verkligheten? Haha! Inte så att jag inte tar mig fram, om det råkar vara en sisådär en mil ”för långt”, men mentalt blir det lite jobbigt.

Vi passerade myrar och mer tallskog. (Mysigt – gillar tallskog!)

Strax efter myren sprang jag lite vilse igen.
Valde här att INTE fortsätta följa själva leden. Den fortsätter ju ända ner till Sysslebäck/Branäs och så långt skulle inte jag (idag). Hade därför plan på att vika av på en utmarkerad stig på kartan. Och alla utmärkta stigar är jättelätta att hitta. Eh… inte!

Velade fram och tillbaka och var mer frustrerad än rädd.
Efter ett tag hittade jag en stig. Fast osäker på om det var en stig upptrampad av människor, eller om det bara var en djurstig? Den låg i alla fall på ungefär rätt ställe. Så jag tassade ner i skogen igen och hoppades på det bästa. (Man kan ju alltid vända).

Jag ser rädd nöjd ut, trots att jag inte var helt på banan… 😛
Efter ett kort tag på en väldigt smal, blöt stig kom jag ut på en skoterled! YEAY! Skoterled är bra. Väl utmärkt. Och även om den i första hand kanske inte är världens bästa trailstig, så leder den i alla fall någonstans.
Även den var relativt blöt, i alla fall bitvis, men sista km var den rätt ok att springa på. Kom ut vid den här större bäcken, som då tack vare (!) skoterleden, hade en bro.

Sista  kilometrarna ner till stugan njöt jag!
Nu visste jag var jag var och kunde bara låta benen rulla på nerför. Ja, nu gick det nedför. Nästan lite väl mycket ibland, för mina knän och framsida lår var inte alltid helt nöjda. Nästan så att små uppförslut blev välkomna, då det blev helt andra muskler som fick jobba en kort stund!

Benen kändes faktiskt rätt möra på slutet.
Det där planerade KORTA långpasset, blev istället ett långt långpass. (Eller ja, ett längre långpass än planerat i alla fall. Längre sträckor har jag ju sprungit tidigare).
Lite känningar i min vad på slutet. Kanske inte helt oväntat, med tanke på att den här terrängen inte är så snäll. Mjuk och lättsprunget på ett sätt i och för sig, men ganska tuff för vaderna ändå.

Jag ställer mig frågan ibland:
Varför bor jag nere i slask-plask-land (typ Göteborgsområdet) när man kan bo såhär?

Minst en etapp kvar på Nordvärmlandsleden alltså! För att ta mig ner till Sysslebäck, that is. Om jag ska ta mig bort till Branäs blir det nog ytterligare ett par stycken.
Och ska jag ta mig västerut – ända bort till Höljes (det håller jag sprang leden åt första gången jag sprang den) så…. Låt oss bara säga att jag har lite att göra. Och ni kommer få läsa om det. 🙂

Titta! Vilka söta björnar! Björnar?? – Va? Var, var?!?

Gissa var jag snart befinner mig?
Ack Värmland du sköna! En ganska väldigt sent planerad vistelse (typ idag), men lika välkommen ändå! Det kändes ganska lagom att jobba en dag den här veckan och sen ta ledigt igen. Undra vad min chef säger… 😮
Det ska bli så härligt att tassa runt i skogarna och på Nordvärmlandsleden. Jag har ju några km…  Ok, mer ett par mil…att avverka, som jag inte har sprungit (än).  Jag hoppas snön har försvunnit uppe på berget, men jag har lagt ner båda dubbfritt och dubbat, just in case.

Jag kommer däremot INTE att erkänna att jag har björn-googlat (igen). Sist var det (inte) hur man skulle agera om man stötte på en björn i skogen. Nu var det (ju då inte) om hur länge de ligger i ide.  Som om jag skulle vara en nojig, jädra stabo…?! *fnys – harkel*

(PS. Enligt google:  ”Björnar vaknar normalt sett ur sitt idé i månadsskiftet april/maj”).
…Eh…?? Vadå NORMALT sett? Ja eller nej, hur svårt kan det vara…?) 😛

(Och ja jag VEEEET: 99,9 % av alla björnar undviker människor! Men tänk på att någon faktiskt är den där 0,01:an… Shit happens). Jag får gå runt och sjunga ”Mors lilla Olle” och ha en påse blåbär, lättåtkomligt, i ryggan helt enkelt.  😉

wpid-img_20140621_225818.jpg

De fyra årstiderna…?!

Det var nästan mer gång än jogg på den här rundan.
Jag har sagt det tidigare; Är kroppen seg så får det vara så. Det där med att lyssna och sänka kraven, är HELT OK! Det är bara ”Lovisen” som tycker att det går ännu långsammare än vanligt. Men hon är sprinter, så det räknas faktiskt inte. 😉

IMG_2142

Märkligt nog kändes det som att jag sprang igenom flera olika årstider.
Åtminstone tre av fyra. Bara sommaren som saknades. (Och den kan jag personligen vara utan, när det kommer till träningssynpunkt. Tokvarmt är inte min grej). Först var det så här vintrigt.

IMG_2143-0

Sedan blev det lite mer barmark.
Men ändå lite snö som visade att vintern inte är riktigt slut än. Och jag tror bestämt att någon har märkt ut leden lite bättre sen sist (?) Nu kan jag ju den (mer eller mindre) ändå, men kände inte igen de EXTREMT tydliga orangea markeringarna. Men bra där! 🙂

IMG_2145-0

Vi följde delar av Holleden. Min favorit såhär på hemmaplan.
Oftast blir det den röd/oranga, men idag blev det faktiskt mer utav den kortare vit/lila. Fast lite orange också. Improvisation och flexibilitet mellan stigarna, ni vet. 😛

IMG_2120-0

Tänk att hon kan se så här oskyldig ut. Hm…
Hon fick upp spår av något. Inte en, utan två gånger. You can´t take the ”vallning” out of the (delvis) Border Collie, eller vad säger man… Haha! Men hon lyssnade på mig, så inte mer än FÖRSÖK att dra in i skogen. Duktig tjej. 🙂

IMG_2144-0
När rundan nästan var slut, sprack molntäcket upp lite.
Vårkänslorna kom och talgoxarna ”pumpade” uppe i träden vid ett par tillfällen. En helt fantastisk känsla sprider sig kroppen! 
Trots detta var det dock ganska rått i luften. Nollgradigt. Det är nääära nu, men vintern vill inte släppa taget. Inte riktigt än.

Holleden – ”by fall”.

Första långpasset på länge.
Och ändå inte särskilt långt. Fast det var ju troligtvis ganska bra. Från noll till hundra, är väl inte att rekommendera för någon. 🙂

IMG_0686.JPG

Holleden har jag ju sprungit tidigare.
Vid att par tillfällen faktiskt. På vår och sommar är den magiskt vacker (även om det finns vissa transportsträckor, som kanske inte är lika fina). Nu på höst/vintern är den lite mer…eh… vad ska man säga. Naken? 😛

IMG_0639

Och ganska mycket blötare..!
På några sträckor var det som att springa i en liten å. Men ja, det går ju det med. Jag hade på känn innan att det skulle vara blött och lerigt, så jag valde mina Speedcross. De har stått oanvända rätt länge nu, eftersom jag sprungit med mer lågdropade skor. Särskilt när det kommer till terrängskorna.

Jösses, det är verkligen en vanesak. Jag har inte perfekt löpsteg på något sätt och tror inte ens att jag landar ”rätt” för att springa i skor med 3 mm drop. Men nu kändes speedcrossen (med sina 11 mm) som styltor. Fast styltor med oerhört bra grepp! Så tack ändå, skorna. 🙂

IMG_0640.JPG

Min älskade traildog Love har en negativ sida.
Hon är för osäker när hon möter andra hundar. Reser ragg och tänker att offense är bästa defense… Helt plötsligt när jag tittar upp därute i skogen, står en rätt stor Beagle framför oss. Alltså inte stor som i hög, men stor som i muskulös. Eh… Jaha?! Vad gör jag nu??

.
Tur i oturen att hon inte är kopplad, för då är hon LITE mer avslappnad.
De hälsade, men sen vägrade Beaglen fortsätta åt ”sitt” håll. Försökte schasa iväg honom (och hans GPS-halsband) flera gånger, men han tyckte min bitch var mycket mer intressant. VAD GÖR MAN?? Jag hade ju inte lust att få halva jaktstyrkan (som jag hade sett tidigare på rundan) efter mig…!  Att en hund med så korta ben, kan vara så satans snabb. Haha! Efter en dryg km fick han nog upp ett spår och försvann i skogen. *pustade ut*

IMG_0688.JPG

Kroppen kändes oväntat tung.
Nog har långpassen varit få, men det kändes flåsigt ifrån början, trots lågt tempo. Värst var det någonstans på mitten då jag var tvungen att ta ett par minuters paus, för att få kroppen att gå ner i varv, innan jag kunde fortsätta.

.
Jag hade i alla fall tillräckligt med krafter att den här gången ta den ”Svåra vägen” uppför berget. Sist fegade jag ju och körde den lättare grusvägen. Visst, det var uppför. 155 meter uppför på knappa halvkilometern. Intensivt! Men häftig natur. Tallskog och vitmossa, nästan lite Värmlandskänsla över det.

IMG_0687.JPG

Dryga 14 km lyckades jag skrapa ihop, men den här dagen får jag vara nöjd med det.
Jag kom på mig själv att tänka: ”Hade jag haft den här dagsformen på tävling, hade jag upplevt Lerum Vildmark all over again. Tur att jag var ute på egen hand och kunde snigla mig fram i eget tempo då…. 😉

Vättlefjällsleden!

Det var inbokat en runda på Vättlefjällsleden den här lördagen.
Jag som i princip alltid springer ensam, hade bokat träff med ett gäng ”Lonesome Runners”. Bara det gjorde mig lite smånervös. Dessutom har kroppen känts riktigt sliten den här veckan. Trots att det (medvetet!) bara har blivit en kort jogg, ett styrkepass och fredagens yogapass.

image

Med Billingeleden någorlunda ”färsk” i minnet hade jag vissa förväntningar.
Dvs långsamt skrattempo, socialpass, fika, lite fotografering osv.  Efter att ha träffats, hälsat och tjötat lite, får höra att vi ska börja springa leden åt ett visst håll för att ”värma” upp på grusväg. Tänk er då känslan när de rusar iväg i vad jag uppfattar som 5,30-tempo….?! Jag borde ha sagt något, men ni vet… Man känner sig jättekass och toklångsam; biter ihop och håller käft… *Så jävla dumt*

image

Det håller i ungefär 4 km (ganska logiskt då det är lite drygt mitt 5 km tävlingstempo).
Sedan går min kropp nästintill in i väggen. Inte riktigt, men nästan. Jag är tvungen att gå, hämta andan. Två av grabbarna i gruppen, som ända från start hart sprungit med mig ett tiotal meter efter resten, säger att de också tycker att det hade gått för fort. Med tanke på att det är ett långpass och med en inbjudan som sa: ”Vi tar det lugnt så att alla kan hänga med”.

image

Jag joggar ytterligare ett par km med dessa två killar!
(Tusen tack för peppen och era ord. Det behövdes!) Men sedan märker jag hur jag ändå blir mer och mer seg i kroppen. Jag säger åt dem att springa före mig. Självklart var jag liiite nervös att jag kanske skulle springa vilse i en helt främmande skog, men just där och då verkade det ganska välmarkerat. Sagt och gjort, de stack iväg. Jag lufsade vidare, men kände mig typ såhär…

image

Besviken och frusterade som fan….!
Fick flashbacks från Lerum Vildmark-loppet där jag hade gjort samma sak. Rusat första 5 km och sedan var tvungen att bryta vid 13 km… Samma känsla i kroppen. Att minsta uppförslut gjorde att jag fick mjölksyra… Fan, fan, fan! 😦 Men vägrade ge mig. Pannben – vidare! Lååångsamt.

image

Det är ju synd att säga att det gick fort.
Men det gick framåt. Markeringarna fortsatte att vara riktigt bra! Vred på huvudet ett par gånger för att ”memorera” korsningarna åt ”fel” håll (eftersom jag hade planerat att vända längre fram). Det var REJÄLT teknisk terräng! Nästan så mina tidigare terrängpass framstår som ”mes-terräng”. Det var massor av rötter, stenar, berghällar och snorhala spänger!! Men samtidigt galet vackert!!!

image

Jag kom på mig själv att tänka:
Det är ju inte så läskigt att springa här själv. Jag som alltid varit lite smånojig över att springa vilse. Inga sådana tankar eller känslor ALLS! 🙂 Njöt bara av omgivningarna och försökte ignorera mina tunga, småskrikande ben…

image

Hade jag sprungit i mitt tempo från början hade jag garanterat kommit runt.
Och hade jag bara haft mig själv att tänka på, vete tusan om jag inte hade ”pressat” mig själv hela leden runt (23 km) även idag. ”Tyvärr” hade jag skjutsat två stycken dit, som även skulle åka hem med mig, så jag hade en tid att passa. Vände efter lite knappa 8 km, trots att hela mitt nyfikna trail-sinne skrek: ”Fortsätt!!”

image

Efter att ha vänt upptäckte jag en ganska lustig sak.
Hela sträckan där jag hade sprungit själv hade jag full koll! Kände igen mig i varenda korsning och detaljer i omgivningen. När jag var 3-4 km ifrån parkeringen kände jag inte igen NÅGONTING?! Jag var tvungen att kolla på gps-kartan i varenda korsning, för att se vilket håll vi hade kommit ifrån. Och även om jag valde den vägen som kartan visade, kändes det flertalet gånger som att jag var fel. Kände inte igen någonting?! Undra om jag enbart fokuserade på att hålla tempot på startsträckan….? Haha! 😉

image

Annorlunda bit av leden på vägen tillbaka.
Lite roligt med nya inslag även om det inte direkt klassas som terräng. 🙂
Jag lyckades skrapa ihop dryga 16 km och var ganska nöjd med det. Men frustrerad över annat.

Jag börjar inse varför jag springer ensam.
Jag HATAR verkligen att vara långsammast! Även om det finns en del människor som är supertrevliga och försöker övertyga mig om att det inte alls är bråttom. Att jag ska ta det i mitt tempo och att de bara ”följer” med i det tempot. Jag hör deras ord och uppskattar dem (missförstå mig inte) men ändå; Oerhört frustrerande och irriterande att ha en snigel-löparkropp… 😦

image

Det får definitivt bli en repris. Jag vill ha revansch!
Jag kommer nog aldrig springa den lika fort som de jag sprang med idag. Men jag kan definitivt springa den fortare än vad JAG SJÄLV gjorde idag! Och samtidigt kunna njuta. Låter som en bra kombo, va? Antingen får jag springa den själv eller hitta ett par liksinniga sniglar.  🙂