Lerum Vildmark -Error, Error, Error…

image

Error 1.
Jag gick ut alldeles för hårt! Alla sprang förbi mig och istället för att lugna ner tempot, till MITT tempo, försökte jag hänga på.

Error 2.
Fick kramp i diafragman efter ca 3-4 km. Helvete också! Ont, ont, ont att springa. Som tur vad släppte det efter ytterligare någon halv km…

Error 3.
När jag kom fram till korsningen där 18 km gick rakt fram och 10,6 km-banan svängde av, hade jag STORA funderingar på att ta den korta banan istället. Men ni vet kanske hur jag är; envisheten. Ibland bra. Ibland, not so much.

”Äh, klart det går. Känslan av tunga, tunga ben och smärtande lungor går över! Såklart!”
Inte ”såklart” visade det sig… Vid 7 km undrade jag varför jag hade fortsatt rakt fram!? Vid 8,5 km var jag nära att börja gråta. Slit, slit, slit. Jag gick mer än jag sprang och var såå arg på mig själv. Arg på min kropp, för att den inte lyssnade på huvudet som vill SÅ MYCKET MER! Spring för helvete, spring!! Värsta känslan EVER. 😦

Vid vätskekontrollen längst bort (ca 9 km) fick jag vätska och sedan var det grusväg i ca 1,5-2 km. Där gick det något (men inte mycket) bättre. Inte lika fysiskt krävande. Men fortfarande samma ”stock-liknande” känsla i benen. Vid 11 km bar det av in i skogen igen. Inga krafter kvar. ALLS! Snubblade massor, men ramlade som tur var inte. Framme vid nästa funktionär (ca 12 km) frågade hon om jag ville bryta.

image


”BRYTA??? Skojar hon? Aldrig i livet!” tänkte mitt envisa pannben.
Så jag fortsatte. Joggade, gick, joggade, gick. En km senare (vid sista vätskekontrollen) vad jag sekunder från att kräkas. Jag fick ingen luft, musklerna i benen ömmade för varje steg. Helt, fullständigt kraftlös!

”- Du kanske kan gå sista biten?” föreslog en av funktionärerna (som såg hur ogärna jag ville ge upp). Men jag insåg; det går inte. Jag kan inte må så här i 5 km till… Jag orkade vid det här skedet inte jogga. KNAPPT gå heller för den delen.

Pannben och envishet kan bara ta en så långt.
Och efter att ha kört på ren vilja i princip 8 km, så är jag så här i efterhand ändå nöjd med de 13 km kroppen bar mig. Jag inser att jag gjorde rätt i att bryta! Att tvinga kroppen hade inte varit värt det. Efter den korta (för så uppfattades den i bil) färden tillbaka till målområdet, gick jag och anmälde DNF och sedan bröt jag ihop och grät hela vägen till bilen. Och grät hela vägen hem. Sååå oerhört besviken på mig själv och min kropp!! Frustrerade till tusen….!!! 😦

Jag är inte tävlingsmänniska i den bemärkelsen att jag har ont av att jag är långsammare än andra.
Däremot är jag (uppenbarligen) en tävlingsmänniska när det gäller att klara av de mål jag sätter för mig själv.

Att ge upp satt jäkligt långt inne… Jag kommer förhoppningsvis släppa detta och hoppas på bättre lopp framöver. Revansch Risveden 17,7 km, den 15 september? I hope so!

image

Fem (!) dagar kvar…

Jag börjar på riktigt bli nervös!!
Vad har jag gett mig in på? Visst, jag vet att jag har klarat nästan 18 km på Risveden-loppet och att formen just nu känns aningens bättre. Men med tanke på hur tungt 7 km i Skatås ändå kändes (även om det samtidigt kändes bra) så kan jag inte låta bli att tänka:
”Hur i h***e ska jag orka YTTERLIGARE 11 km på små steniga/rotfyllda stigar…?!

Inte alls bra mental uppladdning, det inser jag ju själv…
Men just nu känns 18 km terräng jäkligt långt! Jag vet inte om min ”icke-oro” inför Risveden berodde på att det var mitt första långa lopp. Jag hade inga krav på mig själv, visste inte hur långt det egentligen var, eller hur jobbigt det skulle kännas. Det vet jag nu! Är det därför jag tycker det känns jobbigare den här gången?

Vad är ert bästa pepp-tips till er själva, när ni tvivlar på er själva?  

Foto: lerumvildmark.se

Foto: lerumvildmark.se

Det går som på räls, skulle man kunna säga…! ;-)

Herregud, vad tiden går fort…?!
Det är nästan en månad sedan jag anmälde mig till Lerum Vildmark. Och då kändes det som att jag hade all tid i världen. Jo men visst. Nu är det 9 veckor kvar tills det smäller. 8 ordentliga träningsveckor. Och det är under förutsättning att jag håller mig frisk och kry… Jag har ju hunnit med ett backintervall precis nyligen som kändes riktigt bra. I övrigt har väl inte backar och terräng forcerats i massor nu under vintern (-”som aldrig ville ta slut”).

Det börjar kännas liiite panikartat.
Lite tajt. Lite för nära. Men ja ja… Det löser sig på något sätt. Formen (innan förkylningen) kändes ju betydligt bättre än den form jag hade när jag sprang Risveden i höstas och det är ju förvisso ett bra tecken! Samtidigt lite märklig känsla att ganska lugn vinterlöpning har gjort att det har ”lossnat”? Men jag klagar inte. Absolut inte! 😉 Är bara lite fundersam.

Fokus (!) är det som gäller nu i 8 veckors tid. Bara knät håller sig i schack också…! *håller tummar och tår*
PS. Behöver man träna på rälslöpning också tror ni? 😉 (En kort sträcka av loppet går på spåret nedan).

Foto: Lerum Vildmark

Foto: Lerum Vildmark

Åh nej – Nu har jag nog gjort något dumt…

åhnejMan bör tänka igenom sina handlingar noga.
Annars är det lätt hänt att man handlar impulsartat. Eller ja, kanske inte ”man”. Men i alla fall jag… Jag skrev ju att jag vad lite ”löparbakfull” och kikade på lopp häromdagen. Blev redigt sugen.

Jag såg bl.a. på jogg.se att Lerum Vildmark nu (äntligen) hade öppnat sin anmälan.
Och tjop, svisch, pow så hade jag klickat i en anmälan på den långa rundan (!) på 18 km, trots att jag hela tiden har tänkt mig den lite kortare banan, på 10,6 km som ”uppvärmning” inför Risveden-loppet.

Nu blir det sk. ”uppvärmnings-loppet” längre än huvudloppet. Men ja ja, det går nog det också. Tror jag.
Är huvudet dumt, får kroppen lida” som man säger. Och ja, det stämmer nog ganska bra…! Haha!

15 juni smäller det. Ses vi där? 🙂