Runners high – Helt oväntat?!

Varför jag inte planerar.

Anledningen till att jag sällan planerar är:
När man är trebarnsmamma är det sällan det blir som det är tänkt ändå. Bättre att träna det man hinner, när man hinner. Igår hade jag, tror det, preliminära planer på att springa under tiden som äldsta sonen hade hopplektion. (Yeay, för ljusa kvällar!) Sedan blev jag fast i ridhuset, pga att han skulle hoppa en helt ny häst. Nyfikna mammor kan inte hålla sig borta…. 😛

Det blev inget spring!
Istället blev det en kaotisk timme, med både framsteg, hjärtat i halsgropen och skador. (Inte sonen som ramlade av dock). Tänk vad saker kan ställas på ända, på en kort sekund…

Efter mycket prat och lugnande av sonen i bilen på vägen hem, kände jag mig mentalt urlakad och extremt trött. Det var sent och extremt nära att jag bara gick in och struntade helt i träningen. Som tur var gjorde jag inte det! Tänkte:
” En kort, återhämtningsrunda hinner jag”. Sagt och gjort. Tog med mig Love och drog iväg.

Plötsligt händer det!

Från första stegen kände jag att: Wow, vad är det här?!
Det kändes superlätt. Pigga ben, flow i kroppen och djupa, lugna andetag. En känsla jag inte är bortskämd med. Framför allt inte under den här årstiden, när jag ofta blir trött och tungandas.

Ljuset när jag begav mig ut var helskumt! Kolsvart himmel och sol på en och samma gång. Vilket resulterade i ljusfenomen, skiftandes i orange och rosa/lila. Jag hann dessutom inte mer än 50 meter innan regnet kom. Fast på ett uppfriskande sätt! Ganska lätta, stora droppar, som träffade ansiktet.

Tankarna for och jag visste inte hur jag skulle göra.
”Vågar jag fortsätta i samma tempo och se hur långt det håller? Jag kommer säkert stumna snart. Men vad gör det?  Då har jag ju sprungit snabbt en halv km i alla fall”.

Äkta löparglädje!

Dryga (!) 4 km senare stannade jag utanför dörren.
Rejält flåsig och t.o.m. ett litet hulkande gjorde sig till känna. Men ändå – REN GLÄDJE! Jag vet inte. Det är någonting med regn och vårdoft som gör att jag känner mig så himla levande!
Kanske var det det som gjorde att kroppen kändes så himla bra? Mind over body, liksom? Kan man boka in exakt den här känslan om jag väljer att springa ett 5 km lopp inom en snar framtid. Lätt att jag persar i så fall!

Oavsett vad anledningen till känslan var, är jag tacksam. Tacksam över att få njuta av lite runners high, även om det såklart hade varit extra nice om det hade funkat en hel mil (eller mer). ;Men äh, det tar vi väl en annan gång. 😉

Att hitta löparglädjen!

Petra (Maratonbloggen) skrev ett inlägg som träffade rätt i hjärtat.
Som (kanske) fler borde fundera över (?) Varför springer ni?

När jag började springa för snart 4 år sedan, hade jag inga tankar om att persa på milen. Eller att jag skulle försöka mig på en halvmara. Ska jag vara ärlig började jag springa ”bara” för att jag behövde röra på mig och att det var ”lättillgängligt”. Inte för att jag verkligen tyckte om att springa.

Någonstans på vägen förändrades något.
Efter drygt ett år lämnade jag asfalten och gav mig ut skogen. Plötsligt kom jag på mig själv att l.ä.n.g.t.a. efter mina löppass. Att njuta av omgivningarna!

Jag kan fortfarande säga (med hatkärlek i rösten) att det är härligt med ett tufft intervallpass, men det är inte där jag lägger fokus. Under 2014 har jag bara varit med på ”Kretsloppet Borås”, vilket var en tävling via min arbetsgivare. I övrigt har jag inte sprungit en enda tävling! Istället har jag tassat runt på stigar, gått upp på höjder/berg, klafsat genom lera och blivit nojig över en och annan möjlig björn bakom krönet….! Såååå värt! 🙂

När jag springer för att jag tycker det är roligt; inte för att jag måste.
Utan krav! hittar jag löparglädjen!

trailmagi

Foto: Susanna Gehlin