Varför var jag tvungen att öppna munnen?!

”Långpass imorgon, om inget oförutsett händer”.
Det skrev jag igår. Jo jo…. Bra gjort, att ”jinxa” det där, Malin. Det finns inget trevlig, rosaskimrande sätt att beskriva detta, så jag säger det bara rakt ut; Jag vaknade med löparmage. Utan att ha sprungit. Ja, ni fattar nog…

Om ni bara visste hur många gånger under morgonen/förmiddagen som jag intalade mig själv att jag skulle komma iväg. Jag bytte till och med om och tänkte:
”Snart kan jag ge mig ut. Jag behöver bara gå på dass en gång till, sedan går det”. Och det gick ju… sådär. Inte alls skulle man kunna säga! 😦

Fan också!
Jag som, för första gången på länge, verkligen var riktigt sugen på att testa ett långpass ute i terrängen. Nu vet jag ju inte om underlaget hade funkat. Men jag ville åtminstone kolla hur mycket snö resp. is det var kvar på ”mina” favoritstigar och se om det var springdugligt med mina Speedcross.

Och inte nog med det. Det är dessutom KANONVÄDER när man tittar ut idag! Dubbel-Tji, fick jag kan man säga… *suckar* Jag får hålla alla tummar och tår att jag är bättre imorgon. Många timmar som kan tillbringas i skogen eftersom söndagen också är en helgdag.

speedcross