Min lördag – Tunga ben, lätt hjärta!

Natten som gick gav mig 10 timmar underbar sömn.
Åh, vad skönt det var att vakna och känna som att man sovit som en klubbad säl…  Eller heter det ”sovit som ett barn”? Hehe! 😛
När klockan passerade nio, ringde sambon (som redan befann sig nere i ishallen med mellansonen) och undrade om jag kunde köra in lillkillen en timme senare (då det var hans tur att vara med på hockeyskola).

Lite sömndrucken tänkte jag att: ”Om jag ändå behöver ta på mig och åka in till stan, kan jag ju lika gärna passa på att köra en morgon- nåja, förmiddagsjogg. Jag kände mig hyfsat pigg och tänkte att det fick bli en runda, utan några som helst krav! Inte något specifikt tempo eller särskild längd. Bara njuta av den höga luften och de vackra färgerna! ❤

Tvärtemot hur det brukar kännas (segt i början och lättare mot slutet) var det precis motsatsen idag.
Första 3-4 km kändes relativt lätta, medan sista hälften kändes betydligt tyngre! Jag var inte ens i närheten av flås; därmemot var benen väldigt tunga! Troligtvis hade benpasset, från tidigare i veckan, ett finger (?) med i spelet. Har fortfarande en sådan där jobbigt ömmande träningsvärk..!

Puma Speed 500 Ignite!

Trots det var det ändå skönt att vara ute i en timme och få några km i benen.
Jag fick dessutom prova mina nya skor! (Ni som följer mig på instagram, vet redan). Recension kommer, så fort jag har sprungit i dem lite mer, men de verkar helt klart lovande!

Resterande del av den här lördagen har jag… Inte…gjort…någonting…!
Tagit det oerhört lugnt och t.o.m. blir bortskämd av min sambo, som drog till stan med barnen och sa till mig att ta det lugnt och sova middag. 40 minuters powernap var inte helt fel.

Annonser

Min helg – I text och bilder!

Shopping med familjen!

Om veckorna går fort (och det gör de) går helgerna, om möjligt, ännu fortare!
Vi hade ingenting inplanerat den här helgen, ändå känns det som att det har ”gått i ett”. I lördags var hela familjen på stan och ska jag vara ärlig, vet inte när det hände senast. Det blev lite shoppande av inne-gympaskor, hockeygrejer och en ny väska till mig.
Jag köper oerhört sällan saker till mig själv (som inte är träningsrelaterat, vill säga…) men då dragkedjan på den gamla väskan har gått sönder och öppnar sig i ”fel ände” hela tiden, var det verkligen på tiden. Det vore ju väldigt tråkigt att upptäcka att nycklarna (eller något annat viktigt) har ramlat ut, trots att man har dragit igen dragkedjan… 😛

Terränglöpning!

Efter att vi kommit hem från stan, föll jag in i någon form av matkoma. Jag var galet trött och funderade allvarligt på att sova middag. (Det händer ett par gånger per år, men oerhört sällan). Mot bättre vetande (?) blev det ingen tupplur. Istället försökte jag väcka kroppen till liv genom att ge mig ut på en kravlös (!) löprunda.

Och då menar jag verkligen (!) att den var kravlös.
Om jag ville gå i ett uppförsbacke, fick jag göra det. Det här var bara ett sätt att ta mig ut och transportera mig ett par km (eller dryga åtta, som det faktiskt blev).
Det kändes ändå ok, när jag väl kom ut, även om kroppen var aningens seg. Det var en otroligt skön eftermiddag/kväll med gyllene solstrålar och perfekt temperatur!

Det slog mig under rundan att jag var glad över att jag sprang i skogen, där ingen såg mig.
Vita strumpor i löparskor är verkligen inte snyggt… Haha! (Det var de enda rena strumporna jag hade. Japp, sambon behöver tvätta).
Jag förstår verkligen inte hur vita strumpor är ett ”must have” inom cykelsporten. Det är inte snyggt (där heller)…  Med tanke på att jag har funderat på att börja cykla i typ 2-3 år, kanske det här var ett bra sätt att mentalt förbereda mig på de vita strumporna. Eller så kör jag på svarta strumpor, även om/när jag skaffar en cykel, bara för att jävlas med alla ”ritkiga” cykelnördar..? 😉

Grillning!

Söndagen började med ett tidigt besök i affären. Inhandling av grillkol, tändvätska och en present. Mellansonen skulle på kalas senare på eftermiddagen, men innan dess skulle vi hinna med grillning med vänner!
Jag är, ärligt talat, piiinsamt dålig på att hålla en regelbunden (och relativt tät) kontakt med mina vänner. 😦 Det är nästan så jag skäms ibland, men det är så mycket annat i livet som ska hinnas med.
Hur brukar ni göra? Bara att prioritera in – Är det så ”lätt”? 

img_2107

Mina två yngsta grabbar sysselsatte sig med att ”förbättra” stenmuren i vattnet i ett par timmar. Hehe! Lättroade barn. Men en smått nervös mamma som hela tiden bad dem att vara försiktiga. Små barn och hala stenar är en bra kombination, har jag hört….. 😮

img_2106

Äldsta sonen och en av hans kompisar fiskade, vilket kändes som en lugnare aktivitet. I övrigt njöt vi av grillad korv (vissa mer grillade än andra…), grillad ananas, choklad och kaffe. Gott!

img_2105

Love var kompis med alla och höll sig sysselsatt med hundratals apporteringar, simning och att ”valla” barn. Damen i fråga var rätt trött när vi väl kom hem… 😀

Har ni haft en bra helg?

img_2101

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛

Länkkärlek & Löparinspiration!

Trots att jag bara fått till ett enda (?!) löppass, efter fjälloppet i Sälen, är jag fortfarande rejält sugen och pepp på nya äventyr! Om kroppen fortfarande känns bra imorgon, ska jag nog våga mig på ett par km. Eller tolv (Den som lever får se)… 😛

Jag blir ju inte mindre sugen när jag läser om följande:

länkkärlek

 

Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.