Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt!

Fast nu ljög jag nog lite, sorry…
När man springer längre än vad man egentligen tror att man klarar, skulle jag nog ha skrivit. För planen var trots allt att springa en viss runda, som jag hade mätt ut på jogg.se dagen innan och fick till 22,6 km.
Egentligen ingen rekorddistans, men när jag springer ensam har jag en tendens att tycka att det är långtråkigt med för långa långpass. Det brukar oftast blir 12-18 km. Ännu en anledning till att jag egentligen borde utmana min sociala spring-fobi, så jag får sällskap och kan springa längre.

Förbereda sig på sträckan mentalt.

Den här gången försökte jag verkligen föreställa mig rundan.
Att redan i förväg ställa in sig på den längden, istället för att bara ”ta det som det kommer”. För er som vet att jag sällan planerar, är det här ett ganska stort steg. 😛
Jag drack en resorb innan jag drog iväg, plus att jag packade ner ytterligare en, tillsammans med vatten, två energibars, fruktbollar (typ rawfood-variant) och dextrosol.

Hjärnspöken!

Jag tassade iväg och försökte ta det extremt lugnt.
Springa när jag kände att det flöt på bra, men att gå i alla uppförsbackar (a-la-ultra-tänk). Efter ca 6 km tänkte jag:
”- Herregud, 6 km…? Och jag har tänkt mig 16 km till…?!”  Försökte genast förtränga de negativa tankarna och började tänka på att jag faktiskt fixade 50 km för inte så längesen.
Hur svårt kan 22 km vara i jämförelse, liksom…?? Särskilt när de ska klaras utan någon som helst tidspress. Mumsade i mig en av energibarsen vid 7 km (ungefär en tredjedel igenom sträckan, enligt planen).

Potatisleden – We meet again.

När jag var lite drygt halvvägs tog jag ett kort stopp.
Fyllde den ena flaskan med min andra resorb, drack lite vatten och tog ett par dextrol-tabletter. Mest för den mentala känslans skull. Rättade till packningen och tassade vidare, in på en del av Potatisleden. Den är verkligen magisk, bitvis. Har ni vägarna förbi Alingsås, så passa på att vandra!

En bit in på potatisleden fick jag känslan av att km bara rasade iväg.
Eller rättare sagt, de sträckor som jag trots allt har sprungit vid tidigare tillfällen och uppfattat som ganska långa, försvann plötsligt fortare än jag hann blinka…?! Detta trots att det inte gick särskilt snabbt. Kan de ha att göra med att jag fokuserade på hela sträckan och att dessa km därför blev ”kortare”…?

Resorb vs. saltshot?

Vid ca 15 km mumsade jag i mitt fruktbollarna och drack i princip upp all resterande resorb.
Alltså förlåt, vätskeersättning och dess salter i all ära, men det är nästan så att jag överväger att bara ta med mig salt och göra ”saltshots”. Det sistnämnda smakar inte heller särskilt gott, men då behöver man bara svälja typ 2-3 munnar med saltvatten. Resorben ska ju blandas ut med 2,5 dl vatten. Blä…..

När jag lämnade potatisleden vid Bryngenäs, började sträckan ta ut sin rätt.
Jag tänkte (lustigt nog) att nu jag inte hade så långt kvar, men i själva verket var det 7 km…! Haha! Snacka om att hjärnan rätt snabbt kan bli miljöskadad… 😛

När det börjar kännas lättare att springa, än att gå.

Musklerna började ömma, sådär ”skönt-ont” som de gör när man utmanar kroppen med att springa längre än man är van vid. Sista 3-4 km gjorde det lika ont att gå (!) som att springa. Ingen fördel/belöning för kroppen att sakta ner och gå alltså… En rätt märklig känsla, men bara att tassa på helt enkelt. Bättre lite snabbare och ont, än långsammare och lika ont. 😉

Väl framme visade klockan nästan 25 km.
Lite längre än planen pga ändrade vägval och (faktiskt) en liten felspringning. Man kan tycka att man borde hitta i sin egen hemort, men jag väljer nog bara att säga ”pass” här. Jag kände mig rejält mör i kroppen, men glad att jag klarade planen + lite till!
Att det duggregnade sista halvan av sträckan såg jag bara som något positivt. Svalkande mot huden och sådär härlig känsla, som bara ett ljummet sommarregn kan ge! 🙂

Tempo- & kilometer-hetsen (?)

När jag var helt ny inom löpningen för 3 år sen, var jag för fokuserad vid tempo och tider.
Det inser jag ju så här i efterhand! Då var det helt ”naturligt” att titta på klockan i tid och otid. Att klara varje runda liiite snabbare än gången innan. (Även om det inte alls var snabbt). Att jag orkade tänka så…??

Eller ja, ibland tänker jag fortfarande så.
Inte lika mycket och jag försöker bli bättre på att inte bry mig om tiderna. När det gäller distanspass och långpass! Springer jag 2,5 timme är det ett långpass, oavsett om jag hinner 15 km eller 25 km! Kroppen blir uthållig, om man är ute en längre tid. Och jag hinner dessutom njuta av det och kan anpassa tempot efter dagsformen!

En kollega på jobbet brukar säga: ”Ska du ut och fota nu igen”?
Ja, det ska jag! Att föreviga ljuvliga omgivningar är ju en del av tjusningen! 🙂 Som dels gör att stannar till och njuter. Och fotona gör att jag MINNS de ljuvliga stunderna även i efterhand!

Många som börjar springa, har för ”bråttom”.
Öka tiden ni är ute istället.  Spring 10 minuter längre, istället för att tänka att ni ”måste” hinna 2 km extra! Det misstag man faktiskt ofta(st) gör som ny, är att man springer passen för snabbt.

Utmana dig! Lämna appen /gps-klockan hemma.
Kolla bara hur många minuter du är ute. Känn hur kroppen känns. Och njut av löpningen! När ni börjar köra intervaller (om ni väljer att göra det) har ni alla chanser i världen att springa snabbt, snabbare, snabbast!

Det är väl framför allt terränglöpningen som gett mig den här insikten.
Att njuta av asfalt kanske inte (alltid) är lika lätt (beroende på omgivningen såklart). Och efter att ha hängt en hel dag med ultra-löpare blev jag ÄNNU mer säker på det. Varför jaga tider och stressa upp sig om man (jag) bara springer för att må bra? När löpningen ska vara något härligt och roligt ? 🙂

utsikt

Hanna Elisabeth skriver om samma ämne –> här