Bloggare, Sociala medier & Ansvar?

Vårt ansvar i sociala medier – Frågan har tagits upp förr. 

Och jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter att ta upp ämnet. Jessica skrev ett oerhört läsvärt inlägg för någon vecka sedan – ”Let start a riot” där hon menar: Innan vi postar ett inlägg eller en bild bör vi verkligen tänka igenom: Vad ger det för avtryck?

”Vi som jobbar med att förmedla träning och hälsa har ett gigantiskt ansvar att se till att vi förmedlar den där balansen. Påklätt och avklätt. Inspirerande och sunt.”

IMG_6487
Även Helena skrev om ämnet och ställde frågan till sig själv: Vilka signaler  sänder man ut?  Jag tror att hon är inne på ett väldigt viktig del, när hon skriver följande:

”Vet vi egentligen vad en harmlös påhejande kommentar som ”-Vad duktig du är!” till en person som inte äter på en vecka för att ”boosta” kroppen ger för bränsle och sänder ut för signaler till andra?”

Jag kommenterar själv aldrig med uttrycket: ”Vad duktig du är!”

Jag avskyr ordet. Ja, på riktigt. ”Duktig” borde tas bort ur ordlistan!! Dessutom ligger det en så konstig värdering  i ordet.
Som om personen skulle värderas på ett positivt sätt; men enbart om h*n klarar av att springa 1 mil, eller om h*n får till 7 träningspass på en vecka, eller om h*n klarar av att hoppa över frukosten i två veckor?
Som om det du gör skulle vara det viktiga,  istället för den du är…!?

IMG_6400

Ämnet är, som sagt, både viktigt och aktuellt. Även Karin nämnde det, när hon gjorde ett inlägg om ursprunget till sitt bloggnamn.

”Det finns många hälso- och träningsprofiler av idag som sprider ett, enligt mig, ohälsosamt budskap i sina kanaler.”

Jag har stött på bloggare som anser sig ha rätt att skriva om vad de vill. 
Vill de skriva om viktnedgång och extrem träning  eller extrem kost, så får de göra det för att det är deras blogg.
Att man anser det vara ok att rättfärdiga ett skevt synsätt, som dessutom (i värsta fall)  uppfattas som normalt av ens läsare,  är i mina ögon helt galet!

img_8531

Min egen syn på träning och hälsa är:  Gör det du vill och ät det du vill. Ibland!

Att äta supernyttigt 24/7 och träna 7 dagar i veckan är, enligt mig, inte hälsa. Balans är det magiska ordet! Att springa ett långpass och njuta av naturen, för att senare på dagen äta en jättegod krämig, pastarätt och ett glas vin.
För att nästa dag gå en promenad med barnen och sedan laga mat enligt deras önskemål – Fläskpannkaka eller stuvade makaroner.
För att nästa dag äta en god, matig sallad, riva av några tuffa backerintervaller, mysa med barnen och äta godis framför en bra serie/film på tv.
Och ja… Vissa dagar ”moffar” jag choklad också.

Vad tycker och tänker ni i ämnet? 
Hur tänker ni när ni lägger ut inlägg i bloggen eller bilder på instagram? Vilket avtryck det ger. Tror ni att ni kan stå för det, även om 5-10 år…?

 

Annonser

Självuppfattning.

Som alltid (?) blev det något helt annat än det som var tänkt.
(Halv) planerat var spinning. Istället blev det styrka, för det var det jag var sugen på. Basövningar och så lite rehab-övningar på slutet.

Känslan var bra!
Inte så att jag maxade några vikter eller så, utan fokuserade mer på bra teknik. Särskilt på utfallen. Jag måste verkligen fokusera när jag gör utfall med högerbenet. Det är mer instabilt, ”vobblar” lättare och/eller viker inåt om jag inte är uppmärksam.
Det är verkligen skillnad. Med vänsterbenet känns det helt naturligt (och stabilt). Att jag inte har tänkt på den stora skillnaden innan? Fast å andra sidan har jag inte kört så mycket utfall (som jag nämnde strax efter senaste naprapatbesöket).

Efter passet tog jag lite gymselfies.
När jag tittade på fotona i mobilen kom jag på mig själv att tänka: ”Va, ser jag ut så??”
Funderade över om spegeln förvrängde bilden, eller om det är så att jag inte uppfattar mig själv så som jag ser ut (?) Jag är ju inte deffad eller supermuskulös, men tyckte ändå att jag såg mer vältränad ut, än jag känner mig.

För att vara tydligt; Egentligen bryr jag mig inte om hur jag ser ut! Träningen är något som får mig att må bra! 🙂 Detta blev bara något som fick mig att fundera.

Är det svårt att se hur man själv ser ut…?
Har ni haft något ögonblick, när ni tycker att ni sett annorlunda ut jämfört med vad ni har trott?

Passet, om ni är nyfikna:
* Assisterade chins: 6×6-10 reps.
* Utfall i smithen: 4×12 reps/ben.
* Bänkpress: 6×6-10 reps.
* Raka marklyft: 5×8-12 reps.

* Vadpress: 1×15 reps (Båda).
* Vadpress: 2×15 reps (En vad i taget).
* Utsida höft (maskin): 4×12 reps.

Beach 20XX och olika kroppar.

Det är smått frustrerande när man tänker en massa tankar, som man sedan har svårt att sätta ord på.
Delvis för att jag inte riktigt VET hur jag ska sätta ord på det. Men även för att jag är rädd för att någon ska ta illa upp. Vilket INTE är min mening. Men alltså… Det här med beach-kropp, bikini-kropp och Gud och hans moster…

Alla kroppar är unika och olika.
Som det SKA vara! (Såklart).  🙂 Jag önskar att alla kunde inse att deras egna kroppar är fina och fantastiska, istället för att leta fel och längta efter att ha en annan kropp. Eller säga att man kommer ”gömma sig i vassen” (i år igen). Kan vi sluta med såna fruktansvärt tråkiga uttalanden? 😦

I sociala medier skrivs det om hur man ska vara nöjd med den kropp man har.
Vilket är jättefint i sig.  (jag gör ju samma sak här)… Jag förstår att tanken är god! Det jag reagerar lite på är träningsbloggar som skriver att man ska vara nöjd och sedan lägger man ut bilder på sig själv och väger typ 50 kg.

Det är nu jag är rädd att ni missförstår mig!
Det är klart man ska vara jättenöjd med sin kropp oavsett storlek. Även om man är vältränad ska man SJÄLVKLART få känna sig fantastisk. Men det är ändå något som känns aningens provocerande när man som ”smal och vältränad” säger att alla ska vara nöjda med sina kroppar.
Kanske tänker jag så här för att jag själv inte väger 50 kg..? Inte i närheten. Och jag vill inte väga det heller, så egentligen borde jag väl inte fundera kring det (?)

Nä fy, vad svamligt det här blev. Förstår ni någonting av det jag har funderat på?

kropp

Min sambo fick en julklapp…

…från sin arbetsgivare. Jag har bara en enda fråga;
V.a.r.f.ö.r. ger man sina anställda en VÅG i julklapp? Why??? Jag har inte vägt mig på evigheter. Vi har inte haft någon våg hemma på åratal och ser inte behovet i det, då jag i grund och botten struntar  fullständigt i vad jag väger. Det är känslan som räknas! Och min kropp känns stark, kurvig och fantastisk! Men… Tror ni att jag kunde motstå att ställa mig på den där j***a vågen? Nej…

Att jag vägde över 70 kg visste jag. Men inte så många kg över 70…?
När jag rotade i arkivet igår kväll hittade jag det –> här inlägget som Åsa skrev.  Jag inser ju att det verkligen bara ÄR en siffra! Hon ser grymt vältränad ut när hon nådde 70 kg! Det är väl lättare att se det på andra, än på sig själv? Varför hakar jag upp mig? *suckar och idiotförklarar mig själv*

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1464.jpg

Ät inte pizza! – Värre än att föda barn!

Strax efter midnatt vaknade jag, efter bara ett par timmars sömn.
Magen var fullständigt i uppror och gjorde ont som f**n…! Jag har vid något enstaka tillfälle känt av något liknande och det brukar släppa när luft och ”annat” passerar och när jag vaknar på morgonen har det gått över. Så jag försökte somna om. Sov riktigt dåligt och slumrade bara korta stunder. Det som gjorde minst ont, var att ligga raklång på rygg. Inte helt bekvämt (av andra anledningar) 8 timmar i sträck…

När jag vaknade gjorde det fortfarande lika ont… 😦
Låg och vred mig av smärta och visste inte vad jag skulle göra. Bad sambon om ett glas Samarin och hoppades att det skulle räcka, så jag kunde gå till jobbet. (Ja, eller hur… Märkligt hur DET var det viktiga just då?!) Det släppte lite, lite grann men inte mycket.
Nu, en halv dag senare har jag lyckats äta lite frukost och fått i mig vatten. Det känns bättre, men jag är REJÄLT ÖM i magen och i ryggslutet (?!) Som om kroppen skulla ha gått igenom en hel natt med värkar… 😮 Och nu fick man inte ens belöningen. Jag känner mig lurad! 😛

Vad det beror på kan jag bara spekulera om, men gissningsvis blev det för mycket för magen när jag nästintill hets-åt pizza (för att jag hade gått för länge utan mat. Smart…) igår eftermiddag. Och så en massa läsk på det…

Jag som ALDRIG äter pizza eller dricker läsk annars.
Kanske en gång per år annars. Och det var väl den här gången. Nu kommer det nog dröja ÄNNU längre till nästa gång…!!! Stackars mage, stackars kropp. (Men troligen självförvållat)… *suckar och idiotförklarar mig själv*

image