Du kan ju inte vara en bra instruktör – du är ju TJOCK?!

Jag kan faktiskt ärligt erkänna att jag aldrig har tänkt tanken!
Frågeställningen var; Behöver en instruktör/PT vara vältränad för att motivera dig?

Eh… N.E.J…?! Eller, det kanske beror på hur bokstavligt man menar?
Om jag vill att en instruktör ska vara tillräckligt stark och/eller uthållig för att kunna köra det pass som de håller i; så ja. Anlitar jag en löpinstruktör vill jag ju inte att personen i fråga står still och/eller tappa tempot gentemot mig, som kund. (Inte för att det skulle hända med mitt löpartempo, men ni förstår)… 😉

Om jag testar crossfit på det nya gymmet, vill jag självklart att instruktören själv ska vara såpass stark så att h*n klarar av att visa/köra de övningar vi ska köra!
MEN! Det innebär ju inte ett likamedtecken vad gäller ”tight kropp”/lite kroppsfett. Jag behöver inte alls kunna SE musklerna på min instruktör. Varför behöver man det, så länge man inser att personen ifråga är stark/uthållig för att utföra ett pass på ett bra och inspirerande/peppande sätt??

women

Diskussionen pågår nog ständigt.
Jag minns ett inlägg på en välbesökt  blogg, för ca ett år sedan och ställde just frågan i ett inlägg. Och svaret blev då att: ”Jo, för att jag ska känna förtroende för en instruktör/PT behöver jag se att träningsupplägget och kosten fungerar.” (Inte ordagrant, men nära på).
Nu pratas det om detta återigen. Och det behövs! I träningsvärlden handlar det (alltför) ofta om PERFEKTA kroppar. (Vad nu ”perfekt” innebär..?)

Dessutom tror jag att kravet är högre på kvinnliga instruktörer.
(Som i så många andra yrken). Ska man lyckas måste man vara m.i.n.s.t. lika bra som sina manliga kollegor. Tragiskt, men sant.

Vad tycker ni? Måste er PT ha ett synliga/tydliga muskler och låg fettprocent?
Kan crossfit- eller spinninginstruktören väga 15-20 kg ”för mycket”?

Även Lovisa skrev ett inlägg om detta.

Det här livspusslet och ständigt dåliga samvetet…

Livspusslet. Träning och barn och hur man ska förlägga sin tid.
Varför är det så svårt? Eller är det så svårt egentligen? Mammaspring har skrivit om det vid tidigare tillfälle och nu senast har även MissAgda och Madde varit inne på samma ämne. (Säkert fler av er också).

Jag känner ibland att samvetet gnager i mig. En liten röst som säger:
”Varför är du på gymmet / springer i skogen, när du kan vara med din familj och dina barn?!”
Ibland känns det även som att människor runtomkring mig (som inte tränar) tänker just så, vilket gör den där rösten ännu jobbigare…!

pussel
Först tänker jag tveksamt: ”Ja, varför är/gör jag det egentligen…?”
Sedan brukar jag ganska snabbt komma på att jag gör det för att jag behöver det! Jag är inte bara en mamma och sambo. Jag är en människa, en person som älskar att träna! (För det mesta…) 😉
Det hjälper mig att släppa all stress, alla tankar från dagen eller från jobbet. Jag får ny energi som gör att jag orkar vara glad, sedan när jag tillbringar tid med min familj!Trots det (?!) kan jag ibland känna att: ”Jag kanske inte borde träna idag…? Jag förlorar ju ändå en timme med barnen…”

Varför är det så svårt att få bort det där samvetet?
Jag vet att man kan köra mer hemmaträning, men dels har jag svårt att få tummen ur och få det gjort och sedan vet jag att jag kör betydligt bättre om jag är ute eller på gymmet!

Har ni några tips på hur ni brukar göra/ (inte) tänka?

Finns det ingen medel-väg (för att låta svensk)?

Anders Fernettes fru, Anna, berättar för Aftonbladet hur hon hoppade över ursäkterna och lyckades bli riktigt ”fit” 3 månader efter att dottern föddes. —->

Det är väl jättebra om det fungerar och känns bra för henne. Men varför ha som mål att vara i superform så nära inpå förlossningen?
Jag erkänner att jag är träningssugen och gör en del övningar hemma för att hålla igång lite grann. Men det är ju inte så att jag eftersträvar att se ”deffad” ut redan. Prioriteringarna ligger just nu på lite annat håll…

Att man som nybliven mamma känner pressen att man ska se smal och vältränad ut efter ett par månader finns ju redan (!) ”tack vare” alla Hollywood-kändisar som glatt visar upp sig på röda mattan 8 veckor efter förlossningen i jättesnygga, slimmade klänningar! Samtidigt sitter man själv hemma i soffan med mysbrallor och luktar sur mjölk och/eller kräk…

Nej, jag må starta träningen nu, men i lagom tempo och går sen nöjd hem efter en timme och sniffar bebis hela kvällen! 🙂