En sak som verkligen irriterar mig!

Det händer då och då att man ser följande (eller liknande) fråga i löparforum:

”Jag är så himla sugen på att testa ett maraton, men är osäker på om jag klarar det.”

Min första tanke är då att personen som skriver är relativt ny inom löpningen, eller en ”sådan som mig”: Som hållit på i några år, men som inte är särskilt snabb.

När man i nästa mening då läser:
”Mitt personliga rekord på halvmaran är 1.34,59. Tror ni verkligen att jag kan klara maran?”

Alltså förlåt, men vad f***n…?! Vad menar man med en sådan fråga egentligen?!
Jag kommer på mig själv bli oerhört frustrerad över frågeställningen. Och för att svara på frågan:
Ja, jag tror att du ”klarar” en mara! Jag är t.o.m. övertygad att du fixar en mara! Frågan är mer om du med frågan verkligen menar: ”Klarar  jag av en mara” eller om du egentligen menar: ”Klarar jag av en mara på 3.20.00”.
Och innebär det i så fall att om du kommer i mål på 3.40.40, har du inte klarat maran…..?

”Klarar jag en mara?” Vad det betyder för mig.

Anledningen till att det här trycker på en massa knappar hos mig, är nog för att det på något sätt förlöjligar de som faktiskt ställer frågan, fast menar den på riktigt. (Förstår ni vad jag menar?)  Mer frågor såsom:

  • Klarar jag en mara utan att kroppen ”lägger ner”?
  • Klarar jag en mara utan att få migrän eller löparmage?
  • Klarar jag en mara utan att överanstränga mig?
  • Klarar jag ens maxtiden på 5,30 timme?
  • Klarar kroppen av att ta sig runt en mara, med X kg övervikt?

Att jag själv skulle klara av en mara, på (delvis)  pannben, är jag övertygad om att jag gör! Efter Hallands Ultra, mer än någonsin. Och då springer jag en halvmara på kanske (uppskattningsvis) 2,40.00
Så varför skulle i så fall inte en som springer halvmaran på över en timme snabbare, inte klara en mara?

En klok människa sa en gång till mig.
Kroppen klarar sååå mycket mer än du tror. Klarar du en mil, fixar du en halvmara utan problem. Lösningen: Du behöver bara dra ner på tempot.

Finns det något fenomen inom löparvärlden som ni irriterar på?

img_9786

Kvar på mitt löpar-CV: Springa ett maraton!

När jag läste Sofias inlägg ”111 frågor och svar” skrev hon att hon hade spungit/tävlat på alla sträckor utom halvmaran. Då kom jag att tänka på en sak. Jag har ju faktiskt sprungit alla varianter av lopp, utom just ett maraton. Det är ju nästan så att det måste vara dags för det. Eller…? 😛

”Hur svårt kan det vara?”

Tanken på en mara har faktiskt funnits i huvudet ett tag.
Men det har känts orimligt. Lite för långt. Nu blev det ju så att jag, av någon outgrundlig andledning ”råkade” köra ett ultralopp först. Så kan det gå, när huvudet är dumt och kroppen får lida! 😉

Ni vet, min inställning: ”Hur svårt kan det vara?” besvarades under de sista 5-6 km på Hallands Ultra. Det kan vara JÄVLIGT svårt! Så svårt att man vill ge upp med bara ett fåtal km kvar (!) och istället sätter sig ner i skogen och gråter.
Samtidigt fick det mig att tänka: Om jag nu klarade den där ultran (till slut), varför skulle jag inte klara en mara?

IMG_0257

Maratonlopp jag kan tänka mig.

Som jag nämnde för bara någon dag sedan;
Helsingborg Maraton är ett lopp som (märkligt nog) tilltalar mig, trots det faktum att det går på asfalt. Plus att Anna (tydligen) säger att det redan är bestämt att jag (och några till) ska komma ner nästa år…(?!) Hehe! 😉

Övriga maror som jag kikat lite på är:

  • Nykomlingen inför 2017, Jönköping Maraton! Det är ju dessutom nästan på hemmaplan, ju!
  • Vildmarksleden mellan Skatås och Hindås – Skogsmaran.
  • Bagheera Fjällmaraton. I år kändes det som att jag lätt hade kunnat fortsätta, men samtidigt. Frågan är om det bara var ett ögonblick av runners high? Hade jag orkar (på riktigt) om någon hade sagt till mig att springa ett varv till…? 😛
  • Nästan nykomligen (vad gäller maratondistansen) – Black River Run Maraton. En omväxlande varvbana på 16,1 km, med både tekniska stigar, motionsspår, grusväg och lite asfalt. Det känns som att man inte borde ”hinna tröttna”?
  • En mara som Linnéa tipsade om – Österlenmaran / Österlen Lyser i november. Starten går först på kvällen och det är en ”orm” av pannlampor som ringlar sig fram. Längs loppet brukar byborna i de byar man passerar, ha tänt marschaller. Låter himla häftigt!
  • Något annat som vore häftigt är att testa någon mara runt om i Europa. Jag tänker först och främst på Oslo Maraton, eller Köpenhamn Maraton. Framför allt för att det är relativt nära. Men finns det någon kanonmara på annan ort som ”man inte får missa”…?

Har ni något maraton att tipsa om, som är annorlunda eller extra vacker? 
(Platta, gråga, lååånga raksträckor undanbedes. Jag springer inte för PB, utan för upplevelsen). 🙂

Springa maraton med mens – Äckligt / Naturligt?

Har ni uppmärksammat kvinnan som sprang ett maraton?
Under sin mens. Utan mensskydd? Jag såg artikeln av en slump, men tyckte hon var både modig och cool! Samtidigt; Att lite blod kan få så många människor att reagera så mycket? Lever vi inte på 2010-talet…?

Såg ett par dagar senare att länken hade lagts upp i Lonesome Runners-gruppen på facebook.
Länken fick ganska snabbt kommentarer. Kvinnor som tyckte (som jag) att hon var modig. Fantastisk, som vågade stå för sin kvinnlighet. För att visa att mens inte är något konstigt. Att det inte är ”orent”, utan helt naturligt!
Samtidigt blev jag faktiskt förvånad och besviken över flera av de  manliga kommentarerna. Alltför många skrev saker såsom:

  • Jag tycker att det är lite ofräscht, på exakt samma sätt jag hade tyckt att det hade varit ofräscht om en kille hade sprungit Gbg-varvet med näsblod hela tiden.
  • Tycker det är osmakligt gjort och inget som kommer leda till ngn förändring alls.
  • Äckligt som faan! På vilket sätt kommer detta hjälpa kvinnor som inte har tillgång till hygienartiklar? Vore kul att höra henne utveckla detta…
  • Mens är naturligt men det är avföring med men inte skiter man offentligt eller ? Hade ni som tycker att hon gjorde det bra tyckt det samma om hon sprungit full i avföring för att av dramatisera bajs?

Ja, för bajsa ner sig under ett lopp har ingen man (eller kvinna) gjort tidigare. Någonsin… Eh…?
Men framför allt; Att över huvudtaget jämföra det med menstruation?! Behöver man gå på toa kan man i de allra flesta hålla sig. Blöder man, så blöder man. Inte så att man kan öva upp att kunna ”hålla sig” genom knipövningar. Och färskt blod luktar ingenting. Färskt bajs är ju inte det mysigaste ”avfallet” från kroppen direkt.

Och så kom ämnet blodsmitta upp.
Blodsmittor är ändå för många på dödligt allvar och många idrottssituationet förbjuder eller avråder t.ex. öppna sår på plan. Om nån t.ex. är en barfotalöpare med skavsår som springer efter vill hen kanske inte kliva i det..!

Här skrattade jag en smula.
”Kliver i det?” Det är väl inte direkt ett blodbad vi pratar om här! Under en menstruation blöder en kvinna ca 20-80 ml. Inte liter. Inte ens centiliter! Milliliter. Och det under flera dagar, alltså.

Eller som Kiran Gandhi själv beskriver det:

I ran with blood dripping down my legs for sisters who don’t have access to tampons and sisters who, despite cramping and pain, hide it away and pretend like it doesn’t exist. I ran to say, it does exist, and we overcome it every day.

mens

Såg att även Jeanna hade skrivit om ämnet: Mens & Hormoner häromdagen!
Klart att vi ska vara stolta över vår kvinnlighet!
Inte hålla på att smussla med tamponger och tycka att det är pinsamt.