En sak som verkligen irriterar mig!

Det händer då och då att man ser följande (eller liknande) fråga i löparforum:

”Jag är så himla sugen på att testa ett maraton, men är osäker på om jag klarar det.”

Min första tanke är då att personen som skriver är relativt ny inom löpningen, eller en ”sådan som mig”: Som hållit på i några år, men som inte är särskilt snabb.

När man i nästa mening då läser:
”Mitt personliga rekord på halvmaran är 1.34,59. Tror ni verkligen att jag kan klara maran?”

Alltså förlåt, men vad f***n…?! Vad menar man med en sådan fråga egentligen?!
Jag kommer på mig själv bli oerhört frustrerad över frågeställningen. Och för att svara på frågan:
Ja, jag tror att du ”klarar” en mara! Jag är t.o.m. övertygad att du fixar en mara! Frågan är mer om du med frågan verkligen menar: ”Klarar  jag av en mara” eller om du egentligen menar: ”Klarar jag av en mara på 3.20.00”.
Och innebär det i så fall att om du kommer i mål på 3.40.40, har du inte klarat maran…..?

”Klarar jag en mara?” Vad det betyder för mig.

Anledningen till att det här trycker på en massa knappar hos mig, är nog för att det på något sätt förlöjligar de som faktiskt ställer frågan, fast menar den på riktigt. (Förstår ni vad jag menar?)  Mer frågor såsom:

  • Klarar jag en mara utan att kroppen ”lägger ner”?
  • Klarar jag en mara utan att få migrän eller löparmage?
  • Klarar jag en mara utan att överanstränga mig?
  • Klarar jag ens maxtiden på 5,30 timme?
  • Klarar kroppen av att ta sig runt en mara, med X kg övervikt?

Att jag själv skulle klara av en mara, på (delvis)  pannben, är jag övertygad om att jag gör! Efter Hallands Ultra, mer än någonsin. Och då springer jag en halvmara på kanske (uppskattningsvis) 2,40.00
Så varför skulle i så fall inte en som springer halvmaran på över en timme snabbare, inte klara en mara?

En klok människa sa en gång till mig.
Kroppen klarar sååå mycket mer än du tror. Klarar du en mil, fixar du en halvmara utan problem. Lösningen: Du behöver bara dra ner på tempot.

Finns det något fenomen inom löparvärlden som ni irriterar på?

img_9786

Kvar på mitt löpar-CV: Springa ett maraton!

När jag läste Sofias inlägg ”111 frågor och svar” skrev hon att hon hade spungit/tävlat på alla sträckor utom halvmaran. Då kom jag att tänka på en sak. Jag har ju faktiskt sprungit alla varianter av lopp, utom just ett maraton. Det är ju nästan så att det måste vara dags för det. Eller…? 😛

”Hur svårt kan det vara?”

Tanken på en mara har faktiskt funnits i huvudet ett tag.
Men det har känts orimligt. Lite för långt. Nu blev det ju så att jag, av någon outgrundlig andledning ”råkade” köra ett ultralopp först. Så kan det gå, när huvudet är dumt och kroppen får lida! 😉

Ni vet, min inställning: ”Hur svårt kan det vara?” besvarades under de sista 5-6 km på Hallands Ultra. Det kan vara JÄVLIGT svårt! Så svårt att man vill ge upp med bara ett fåtal km kvar (!) och istället sätter sig ner i skogen och gråter.
Samtidigt fick det mig att tänka: Om jag nu klarade den där ultran (till slut), varför skulle jag inte klara en mara?

IMG_0257

Maratonlopp jag kan tänka mig.

Som jag nämnde för bara någon dag sedan;
Helsingborg Maraton är ett lopp som (märkligt nog) tilltalar mig, trots det faktum att det går på asfalt. Plus att Anna (tydligen) säger att det redan är bestämt att jag (och några till) ska komma ner nästa år…(?!) Hehe! 😉

Övriga maror som jag kikat lite på är:

  • Nykomlingen inför 2017, Jönköping Maraton! Det är ju dessutom nästan på hemmaplan, ju!
  • Vildmarksleden mellan Skatås och Hindås – Skogsmaran.
  • Bagheera Fjällmaraton. I år kändes det som att jag lätt hade kunnat fortsätta, men samtidigt. Frågan är om det bara var ett ögonblick av runners high? Hade jag orkar (på riktigt) om någon hade sagt till mig att springa ett varv till…? 😛
  • Nästan nykomligen (vad gäller maratondistansen) – Black River Run Maraton. En omväxlande varvbana på 16,1 km, med både tekniska stigar, motionsspår, grusväg och lite asfalt. Det känns som att man inte borde ”hinna tröttna”?
  • En mara som Linnéa tipsade om – Österlenmaran / Österlen Lyser i november. Starten går först på kvällen och det är en ”orm” av pannlampor som ringlar sig fram. Längs loppet brukar byborna i de byar man passerar, ha tänt marschaller. Låter himla häftigt!
  • Något annat som vore häftigt är att testa någon mara runt om i Europa. Jag tänker först och främst på Oslo Maraton, eller Köpenhamn Maraton. Framför allt för att det är relativt nära. Men finns det någon kanonmara på annan ort som ”man inte får missa”…?

Har ni något maraton att tipsa om, som är annorlunda eller extra vacker? 
(Platta, gråga, lååånga raksträckor undanbedes. Jag springer inte för PB, utan för upplevelsen). 🙂

”After marathon-thoughts”.

God morgon!
Det är många tankar som har rört sig i mitt huvud senaste dygnet. Rätt röriga sådana, men jag tänkte ändå försöka sammanfatta dem på något sätt. Den röda tråden är väl att huvudet redan (!) har lyckats förtränga hur jobbigt det var, medans kroppen fortfarande känner av sviterna av detsamma… 😉

  • Hjärnan: ”Alltså, de där 42-43 km var ju faktiskt inte sååå långt ändå…!
    Kroppen: ”Eh, du hjärnan… Du är ju dum i huvudet?!”
  • Min kropp är så jäkla grym, som klarade det! En häfta känsla när man inser att kroppen trots allt matade på i 12 km e.f.t.e.r. att det började göra ont i musklerna?!  (Detta trots att jag knappt kört långpass som varit över 20 km tidigare). Ok, aningens idiotiskt.
  • Fast ni vill inte se hur jag går idag…. Agda, 96 hade lätt  passerat mig…! Det här är ett skämt!  Sambon tyckte jag var oerhört ”sexig” (NOT!) när jag gick försökte gå upp imorse.  😀
  • Jag är märkligt (!) sugen på fler långa lopp. Kommer på mig själv att kolla upp BUM 45, Tjejmarathon, Ultra-Vasan 45 km och/eller ett 6 timmars lopp kanske?
  • Samtidigt som jag (hjärnan) funderar på: ”Jag kanske ska köra alla fem  ryggarna (21 km) på ”Skatås ryggar” i juni?
    Tänker kroppen: ”14 km kanske räcker?” (Eh…Logiken i det?) 😛

 

After work, drömfrukost och nervositet!

Nu kommmer alla känslorna på eeeeen och samma gång.
Som en person en gång sjöng. Att ge sig ut på After Work med kollegor är trevligt. När man dessutom får sova över hos en av dem och blir bjuden på årets första jordgubbar… Då känner mig sig lite bortskämd. Och nöjd! 😉
Naturell yoghurt, en klick blåbärskvarg, jordgubbar, kiwi, valnötter och chiafrön. MUMS! (Bra med tips, när man så lätt snöar in på sina egna kombinationer hemmavid).

Lite seg är jag allt idag, även om det var en rätt lugn kväll.
Vi vann dock ett musik-quiz, fick ”all-time-high” (20 av 22 poäng)  och ska tydligen vara med i någon final (?!) i juni. WHAT?! Oväntat!! På riktigt. Haha!
Jag försökte vara EXTRA noga med att köra varannan vatten, mellan de (enbart) tre ölen. Imorgon ska jag ge mig på…. En Maratonsträcka..?! 😮 Hur tänkte jag…??? Hjälp! Behöver jag säga att jag är nervös?! Uppdatering kommer. Om jag överlever vill säga…

Ha en underbar fredag, finisar!

jordgubbar