Jotunheimen – Dag 4 & 5!

Läs också: Fjällvandring Jotunheimen – Dag 1 & 2
Läs också: Fjällvandring Jotunheimen – Dag 3

Efter den mentalt dränerade höjdskräcks-pärsen på onsdagenvalde vi att ta en extremt lugn fjärde dag. Tältplatsen var sådär fullkomligt 100 % magisk, att det inte direkt kändes som en uppoffring att ligga kvar där en natt till. 😉

Istället traskade vi de sista 500 meterna ner över kanten, mot vattnet för att kolla runt lite vid fjällstationen.
Först och främst; Att få gå utan ryggsäck kändes helt underbart. Trots det var kroppen (fortfarande) stel och tung. Jag som sällan brukar ha ont av att gå (eller springa) nedför tyckte att både muskler, knän och benhinnor gjorde sig hörda… (?!)

En annan trött fröken… 🙂

Nere vid Memurubu såg vi skylten. DEN skylten…!
Skylten som får en att tro att man hamnat i himmelriket. (Kanske dog jag där på toppen ändå…?)
”Våffla och kaffe – 62 kr”. Inte den billigaste våfflan i världshistorien, men just då skiter man i det.
Ge…mig…en…våffa! Nu!! Helst med varma hjortron!

Tyvärr blev det faktiskt lite av ett antiklimax, när det visade sig att våfflan inte riktigt smakade… jag vet inte?… Våffla?
Plus att det inte var nyvispad grädde, utan ”sprutgrädde” på flaska… Sonen som, förutom våfflan, smällde i sig en glassbåt fick lite ont i magen strax efter. Socker- gluten- och/eller laktos-chock, efter veckans dittills frystorkade, kulinariska upplevelser?

Efter våfflorna gick vi tillbaka till tältet.
Nej, förresten. Nu ljög jag. Fjällstationen hade 4G och alla (försökte) uppdatera sig lite om vad som hänt på sociala medier. Här insåg jag hur mycket som faktiskt händer på nätet, under fyra dagar. (Jösses?!) Det blev att kolla det senaste lite snabbt och strunta i resten. Fast lika bra det, förmodligen! 😛
Vi passade i alla fall på att även kolla väderprognosen, för första gången på hela veckan. Inte så lovande.

Ca 180 höjdmeter på en halv km (uppför, tillbaka till tältet) var intensivt, även utan rygga och benen klagade lite (igen).
Resten av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och sonen vid tältet, medan sambon kändes sig fräsch(are) och körde en topptur uppå ”Sjugurdtinden”. Jäkla bergsget… 😉

Vi stannade även till och spanade in floden Muru nere i dalen – Mäktig!

Efter en relativt god natts sömn, försökte vi komma iväg tidigt.
Det skulle börja åska senare under dagen och vi ville inte fastna i något oväder. Som jag nämnde i det tidigare inlägget hade jag i början av veckan funderingar på att åtminstone PROVA att gå över Besseggen.
Redan på kartan insåg jag (till skillnad från den andra helt oväntade, höghöjds-toppturen två dagar tidigare) att antalet höjdmeter över Besseggen skulle vara brutal!

Jag har, innan vi åkte upp till fjällen, även sökt på hashtags #Besseggen och försökt få en uppfattning om hur smal passagen egentligen är och om det är verkligen är så brant som det ser ut att vara? Tanken i planeringsstadiet har varit:
”I värsta fall går det ju faktiskt att vända, om jag längs vägen inser att jag inte fixar det.”

Nu hade jag (den hårda vägen) insett det finns inte en chans att jag fixar det. 
I alla fall inte i år! Därför spanade vi in kartan och valde den (omarkerade) leden som följde Gjendesjön, tillbaka till vår utgångspunkt. Den verkade gå längs vattnet; lättvandrad och fin. Perfekt om vi skulle hinna de resterande 11 km, innan klockan blev för mycket.
En ganska lång sträcka, med tanke på att vi hade sonens tempo som utgångspunkt, plus att det var sista dagen och alla faktiskt var lite slitna.’

Utsikt över Gjendesjön, mot Mumurubu.
Nästan mitt i fotot – Toppen Sjugurdstinden, som sambon gick uppför dagen innan.

Efter ca 2 km började det plötsligt går uppför. MYCKET!
Vad tusan? Den här stigen såg ju ut att gå längs sjön…? Fler höjdmeter på kort tid och sedan gick leden högre upp ett tag, en bra bit från vattnet.
Stigen gick väldigt nära kanten vid sina tillfällen och först var jag på väg att balla ur igen, men jag kom på ett knep. Om jag höll höger hand (den mot vattnet/kanten) vid sidan av mitt högeröga, såg jag inte hur högt upp vi var. Sedan att avståndsbedömningen inte blev 100 %-ig, kanske inte var det mest optimala just här… 😮 Däremot slapp jag de där ångestattackerna. (Nästan) värt!

Efter ett tag gick stigen ner mot vattnet igen.
Till min stora glädje. Jag var nöjd och vi traskade på. Underlaget varierade mellan lummig, lite cool djungelkänsla (med förvånansvärt lite mygg och andra kryp?!) och sten. Mycket sten! Hala stenhällar och rasmassor från bergssidan. Rejält knöligt och vingligt att gå över stora stenpartier, men bra för balansen och coren!

Efter ytterligare ca 1,5 km bar det av igen – uppför.
Den här gången ännu mer! Och skillnaden var att det den här gången inte var särskilt mycket träd eller buskar runtomkring. Lite av min räddare i nöden. Ser man inte höjden, så finns den inte… Det låter kanske ologiskt men sant.
Uppför, uppför, uppför? Mitt i all rädsla (som hade börjat byggas upp igen) försökte jag skämta bort det:
”Jaha, vi ska tydligen upp på Besseggen i alla fall…?” 

Ovädret syns på håll… 

När jag inte trodde att det kunde gå mer uppför, kom de.
De stora stenarna och klippblocken – och med dem, klättringen! Deja-vu… Och panik (igen). Samtidigt som de där ologiska, paniska känslorna kommer till ytan och med dem tårarna, stänger (tack och lov) inte den logiska sidan ner helt. Jag inser ju att jag behöver ta mig därifrån, jag måste fortsätta framåt. Att risken att det ska hända något är nästintill obefintligt – Det sitter bara i huvudet!
Långsamt gick/klättrade jag uppför, stannade där det fanns en buske intill ”stigen” (just för att inte se höjden), försökte ta djupa andetag för att sedan fortsätta. Långsamt.

Plötsligt öppnade det upp sig ordentligt på högersidan (mot vattnet). Höjden/passagen är även utmärkt som ”Björnbölet”.
Inte ett enda träd eller en enda liten buske. Lååångt därnere, nedanför branten, såg jag vattnet! Kände hur hjärtat bultade såpass hårt att det nästan var på väg ut ur kroppen! Jag tog instinktivt och snabbt upp högerhanden och använde den som ”skygglapp” igen.
Ett ungt par som stod och njöt av utsikten (…) såg min reaktion och tjejen sa direkt:
”- This is the highest point. Just downhill from here!” och log. Utan att veta hur nedförslutet egentligen såg ut (det kunde ju varit nästan lika brant), kände jag hur jag genast lugnade mig. Åtminstone litegrann. Inget…mer…uppför! YAY!

img_1395

De där söta, krokiga fjällbjörkarna stod tätt.
Och märkligt nog (?) kändes de sista 5 km som typ 20… Lite samma känsla som i slutet på ultran i Juni. Det kändes som vi gick och gick men aldrig kom fram. Trötta fötter, trötta muskler, trött hjärna!
Det vi gick och drömde om var pizzan på Gjende fjällstation. Den där extremt dyra (!) men magiskt goda pizzan. Till slut fick vi den och det var längesen något smakade så bra! 🙂

Totalt skrapade vi ihop nästan 40 km den här veckan.
Som blev lite kortare än tänkt, pga åskovädret och regnet som drog in.

Som jag nämnde i inlägget häromdagen; Om man räknar promenad/powerwalk som träning eller kanske mer återhämtning, beror ju helt på var man är i sin träning. För väldigt många ÄR det träning.
Själv har jag svårt att se det som det, i alla fall till 100 %. Men att fjällvandra med tung packning, flera dagar i rad och (till känslan) oändliga höjdmeter, är träning. Även för mig! Jag måste inse att det är därför kroppen har känts så himla tung senaste veckan!

Självförtroende i löpningen!

Någonting har hänt och jag är ärligt talat förvånad.
Jag har förvisso sprungit regelbundet hela vintern, men ändå blir jag lite frågande när det helt plötsligt ”lossnar”. Senaste distanspassen har känts kanonbra. Förra veckan 4 minutare kändes bra. Igår hade jag tänkt köra ytterligare ett distanspass. Började relativt lugnt. Första km gick i ”normalt” tempo. Sedan ville kroppen inte ta det lugnt längre. Nästkommande 3,5 km gick i betydligt högre tempo.

Efter den öppningen fick pannbenet för sig att det skulle jävlas lite…
”- Nu ska vi se; Fixar du tusingar efter den (alldeles för långa OCH snabba) ”uppvärmningen”? *hånlog*

De första tre gick i ca 5,05 – 5,15-tempo. Sista tusingen gick i 4,59 (!)-tempo.
Och visst det var rejält flåsigt, men inte alls så jobbigt som det borde vara, när det gäller mig och tempo runt eller t.o.m. strax under (!) 5-tempo! Den allra största förändringen sker i huvudet på mig just nu. Jag inser MENTALT att jag fixar det. Att min kropp fixar det. Att jag inte ”dör” om jag kör ett snabbare tempo. Och att kroppen faktiskt hänger med relativt bra, trots att jag flåsar som jag-vet-inte-vad… Skönt insikt! 🙂

Finns ju dessutom värre ställen att springa tusingar på… I.N.S.P.I.R.A.T.I.O.N.!
.

intervaller

Fem (!) dagar kvar…

Jag börjar på riktigt bli nervös!!
Vad har jag gett mig in på? Visst, jag vet att jag har klarat nästan 18 km på Risveden-loppet och att formen just nu känns aningens bättre. Men med tanke på hur tungt 7 km i Skatås ändå kändes (även om det samtidigt kändes bra) så kan jag inte låta bli att tänka:
”Hur i h***e ska jag orka YTTERLIGARE 11 km på små steniga/rotfyllda stigar…?!

Inte alls bra mental uppladdning, det inser jag ju själv…
Men just nu känns 18 km terräng jäkligt långt! Jag vet inte om min ”icke-oro” inför Risveden berodde på att det var mitt första långa lopp. Jag hade inga krav på mig själv, visste inte hur långt det egentligen var, eller hur jobbigt det skulle kännas. Det vet jag nu! Är det därför jag tycker det känns jobbigare den här gången?

Vad är ert bästa pepp-tips till er själva, när ni tvivlar på er själva?  

Foto: lerumvildmark.se

Foto: lerumvildmark.se

Jag får nog köpa en trisslott…!

Det var ju inte mer än några veckor sen jag vann en barnoverall hos Sofia.
Nu fick jag ett meddelande att jag även hade vunnit en tävling hos Petra (Maratonbloggen). Jag som aldrig brukar vinna ALLS…?!

Den här vinsten var en bok om mental träning! Det behöver jag! Jag måste verkligen utveckla min mentala förmåga och vågra TRO PÅ MIG SJÄLV. Varför är man så dålig på det…?

När jag läst boken så återkommer jag med vad jag tyckte om den. Det ska bli spännande och se om den kan förändra mitt tänk. 🙂

Har ni använt er av några föreläsningar/böcker eller kanske har andra jättebra tips hur man tränar upp sin mentala styrka?

Bild lånad från maratonbloggen