Vem är löpare & Hur man flyttar gränser!

Det fanns en tid, för inte alltför längesen, när jag tyckte 2-3 km var tillräckligt långt att springa.
Och 6-7 km var jättelångt! Därför känns det faktiskt lite märkligt när man numera kan komma på sig själv att tänka:
”Hm… Jag kör nog en ”vanlig”  distansrunda på 10 km-runda idag.”
Och man gör det dessutom utan större bekymmer. (Även om inte alla rundor känns fantastiska, såklart!)

Hade någon frågat mig för 5-10 år sedan om jag trodde att jag skulle bli en ”sån där springande/tränande människa” hade jag nog bara skrattat eller dissat samtalet helt. Visst, det hände väl att jag gav mig ut på enstaka joggrundor i unga år, men det blev aldrig något regelbundet.

Ligga kvar i soffan.

Det var ridningen som var min passion i många år och när jag slutade rida, tog det nästan 10 år (!) innan jag:
1. Dels började springa och
2. Dels lyckades passera den där ”gränsen” i löpningen/träningen.

Den där gränsen jag tror att man faktiskt måste passera för att fastna! Det är nog väldigt få (om någon) som älskar sina första löppass…!  Det är så lätt att börja springa ett par veckor eller månader och sedan ”glömma bort det” eller ligga kvar i soffan för att det känns lättare och skönare, just då.  Vad man inte inser är att man istället missar man den där härliga, endorfinfyllda känslan efter passet!

Längden har ingen betydelse!

Vad jag vill säga är att det spelar ingen roll om man springer 1 km eller 4 mil.
Om man springer är man en löpare. Punkt! Man behöver inte känna några som helst krav på varken sträcka, tempo, kroppstyp eller kläder (Skaffa däremot bra skor!). Så länge man tycker det är kul och man mår bra av det – bara kör! 🙂

Seså. Ut och gå, lunka, jogga, spring! 
Om jag kunde göra det, kan alla.l Promise!

Petra Månsson skrev ett klockrent inlägg inom samma ämne:
”Nej, man måste inte köra en Ironman för att duga!

Runners high – Helt oväntat?!

Varför jag inte planerar.

Anledningen till att jag sällan planerar är:
När man är trebarnsmamma är det sällan det blir som det är tänkt ändå. Bättre att träna det man hinner, när man hinner. Igår hade jag, tror det, preliminära planer på att springa under tiden som äldsta sonen hade hopplektion. (Yeay, för ljusa kvällar!) Sedan blev jag fast i ridhuset, pga att han skulle hoppa en helt ny häst. Nyfikna mammor kan inte hålla sig borta…. 😛

Det blev inget spring!
Istället blev det en kaotisk timme, med både framsteg, hjärtat i halsgropen och skador. (Inte sonen som ramlade av dock). Tänk vad saker kan ställas på ända, på en kort sekund…

Efter mycket prat och lugnande av sonen i bilen på vägen hem, kände jag mig mentalt urlakad och extremt trött. Det var sent och extremt nära att jag bara gick in och struntade helt i träningen. Som tur var gjorde jag inte det! Tänkte:
” En kort, återhämtningsrunda hinner jag”. Sagt och gjort. Tog med mig Love och drog iväg.

Plötsligt händer det!

Från första stegen kände jag att: Wow, vad är det här?!
Det kändes superlätt. Pigga ben, flow i kroppen och djupa, lugna andetag. En känsla jag inte är bortskämd med. Framför allt inte under den här årstiden, när jag ofta blir trött och tungandas.

Ljuset när jag begav mig ut var helskumt! Kolsvart himmel och sol på en och samma gång. Vilket resulterade i ljusfenomen, skiftandes i orange och rosa/lila. Jag hann dessutom inte mer än 50 meter innan regnet kom. Fast på ett uppfriskande sätt! Ganska lätta, stora droppar, som träffade ansiktet.

Tankarna for och jag visste inte hur jag skulle göra.
”Vågar jag fortsätta i samma tempo och se hur långt det håller? Jag kommer säkert stumna snart. Men vad gör det?  Då har jag ju sprungit snabbt en halv km i alla fall”.

Äkta löparglädje!

Dryga (!) 4 km senare stannade jag utanför dörren.
Rejält flåsig och t.o.m. ett litet hulkande gjorde sig till känna. Men ändå – REN GLÄDJE! Jag vet inte. Det är någonting med regn och vårdoft som gör att jag känner mig så himla levande!
Kanske var det det som gjorde att kroppen kändes så himla bra? Mind over body, liksom? Kan man boka in exakt den här känslan om jag väljer att springa ett 5 km lopp inom en snar framtid. Lätt att jag persar i så fall!

Oavsett vad anledningen till känslan var, är jag tacksam. Tacksam över att få njuta av lite runners high, även om det såklart hade varit extra nice om det hade funkat en hel mil (eller mer). ;Men äh, det tar vi väl en annan gång. 😉

Intervaller – Och Mental Fighting!

Jag är inne i någon dipp av något slag.
Inte så att jag har tappat motivationen, för jag tycker fortfarande att det är roligt att träna och längtar (oftast) till nästa pass. Däremot känns det motigt. Kroppen är seg, tung, trött… Vilket gör att nästan varje pass känns mentalt tufft. 😦

Senaste tiden har det inte blivit mycket kvalitetspass (i form av snabbare tempo-pass alltså). Mest lugna rundor, mest korta och medellånga (3-11 km). Jag tror jag skrev det nyligen; men jag längtar verkligen IHJÄL MIG efter långa, härliga vårrundor i skogen!!

Och jag längtar efter de där passen när allt känns bra.
När kroppen är pigg, rapp och även om det är tokjobbigt just där och då, känns det ändå BRA. Den känslan! Var är den?
Senaste intervallpasset bestod av korta intervaller. Mest för att det känns mentalt lättare. Trodde jag… Det kändes oväntat jobbigt. Redan efter tredje började tankarna:
”Nej… Är jag inte färdig snart. Jag orkar inte. Det går inte.”  Fantastiskt bra mental träning. NOT! 😦

Men jag lyckades på något sätt ta mig igenom det hela:

• 8 x 1 minuter med 30 sekunders ståvila i 4,55-tempo.
• 8 x 30 sekunder med 30 sek ståvila i 4,10-tempo. Sista 30 sekundaren gick i 3,50-tempo. Bara för att mentalt testa om det gick. Det gjorde det..!

 

Nu, kvällsmat! Kvarg med bär, pinjenötter. Knäcke med rökt skinka och ett glas mjölk.
Ha en skön kväll allesammans! ❤