När smärtan i benen kommer, innan lungorna ger upp!

Mitt problem när jag ger allt på tuffa pass brukar vara att:
1. Mina lungor ger upp först. (Blir galet flåsig).
2. Alt. att jag mår illa och/eller kräks

Jag har hört hur andra nämner hur deras ben stumnar och hur de värker av mjölksyra. Själv har jag aldrig känt att jag har nått den punkten . Förrän nu…
I slutet på gårdagens spinningpass; Gudars skymning, vad det värkte (!) och brände i mina lår…?! Nu förstår jag verkligen vad andra menar med smärta vid hög ansträning! 😮 (Samtidigt som man vet att det inte är en farlig sådan).

Upplägget / ”hemligheten” var:
Set 1: 2 x 2 minuter, samt 2 x 1 minuter med 2 min vila.
Set 2: 4 x 70 sekunder med 20 sek vila
Set 3: 4 x 30 sekunder med 15 sek vila

Nu gäller det bara att få kroppen att uppleva det under ett löppass också. Det känns som att tuffa backintervaller nog är det enda sättet (för lite extra motstånd).
På cykeln är det ju ”lätt” att köra lite tyngre. Kör jag ”bara” snabbdistans/intervaller inom löpningen tar (som sagt) lungorna slut först.

När jag klev av cykeln och var på väg ut ur salen sa jag till instruktören:
”- Det där var det värsta jag har gjort på länge…!”
Han flinade bara och sa:
”- Bra! Det är så jag vill att det ska kännas”. 😛

Hur brukar ni uppleva det när ni tränar?
Ben eller lungor som ”tar slut” först?

img_8290

Hur tänkte jag…?!

Ni vet jag och planering…
I 9 fall av 10 går jag enbart på känsla. Det vet ni säkert, om ni hängt här ett tag. Att hitta det som funkar för en själv; det är det som är det viktiga. Vissa gillar planering och struktur i träningen. Hade jag planerat min träning, hade jag tappat bort träningsglädjen på vägen. Jag behöver gå på känsla.

Idag hade jag (preliminär)bokat yoga. 
Men när jag klev in genom dörrarna till gymmet kände jag:
”Nä, jag känner inte för att köra yoga idag!”
I receptionen frågade jag därför om det var ok att jag bokade om till något mer fartfyllt. Som 30 minuter ”Les Mills Sprint” (Högintensiva intervaller på spinningcykel). Och det gick bra, sa hon.

Mjölksyraträning!

Uppvärmningen kändes…jag vet inte…inte riktigt som en uppvärmning.
Eller så var jag lite disträ…?  Efter den började vi med 40 sekunders intervaller med tyngsta möjliga motstånd. Efter det lades det till 15 sekunders maxsprint på samma motstånd (om man orkade, annars fick man lätta på motståndet lite). Lååånga 15 sekunder!
Detta (40 + 15 sek) kördes 4 gånger med kort (!) vila emellan. Jösses, mjölksyra överallt i kroppen!!

Efter den sista av dessa kombinerade intervaller mådde jag riktigt illa! 
Den där ”jag kommer spy”-känslan, som jag annars bara får när jag kör riktigt tuffa löparpass (eller på löpartävlingar). Aldrig (tidigare) när jag kör(t) spinning, men jodå, tydligen går det också. 😛

Den första, längre intervallen efter ”mittvilan” fick jag fuska mig igenom.
Sorry… Men jag HADE spytt annars. När mjölksyran lagt sig lite, kunde jag i alla fall avsluta passet. Jösses vad jag svettades! Det kändes inte som att det droppade av mig, utan rann…?!

Yoga byttes mot hårdintensiva intervaller alltså. Bra byte? Ja, det tycker jag. Efteråt… 😉

Lite röd…

Man blir bra på det man tränar!

Så är det! Jag är dessutom lite EXTRA säker på det, efter gårdagen.
Jag åkte till gymmet för att köra styrka, men ”fastnade” på vägen i spinningsalen. Olikt mig att köra något annat än det som var planerat, va? Eller inte… Hehe!

Det var längesen jag körde spinning! Tror senaste passet var i somras, när de körde ett 90 min event-pass utomhus. (Som för övrigt var riktigt roligt!) Men som sagt, igår satt jag där igen. På en smal sadel. Valet var mellan den och en cykel för längre personer. Nådde knappt fram till styret, trots ”kortaste” inställningarna på sadel och styre. Så normalt längd på cykel och smal sadel blev det alltså. Min rumpa uppskattar INTE det. Vi säger bara så, inget mer… 😉

Efter uppvärmningen var det dags för intervaller.
”Självklart” är det intervaller på mitt första pass, efter evigheters evigheter… Haha! Jag satt längst fram. Jag gillar att se mig själv i spegeln, när jag tränar. Lättare att fokusera. Jag ser att jag ser stark ut! Och det i sin tur ger inspiration att köra tufft! Jag såg även en kille som spanade på min rumpa. Haha! Jag bjuder på den. Men lustigt att han inte inser att man kan SE honom i spegeln??

Troligtvis är kroppen inte 100 % återhämtat ännu, efter Risveden.
Jag brukar, utan större bekymmer, kunna komma upp i 94-95 % av maxpuls på spinningen. Men idag var det stopp vid 91 %. Det GICK inte att få upp den mer, för mjölksyran samlades på ordentligt i benen, så fort jag kom över 85-87 %..!

image

Terräng-rundan from hell…!

image

image

wpid-20130421084601033.png 

image

.
Det ser helt ljuvligt ut, eller hur?

Strålande sol, +12 grader, vindstilla! Torra, fina stigar (mestadels) och så ett par partier med lera, som jag (och mina skor) älskar! Men något kändes riktigt fel. Helt off. Kroppen var seg, seg, seg! Andningen var extremt flåsig. Benen protesterande högljutt med ”hjälp av” mjölksyra i varenda litet uppförslut. Förvisso körde jag intervaller i tisdags och benstyrka i torsdags. Men visst sjutton ska kroppen orka med en lugn (!) runda ändå?? För tempot var extremt lågt! Det var ju definitivt inte så att jag krävde något av kroppen. Märkligt…. Kanske inte funkar hundraprocentigt när jag är nyvaken?

Nya tag nästa gång. Skitpass. Slitigt pass. Pannben, pannben och så en stor portion envishet på det!
Men som någon klok sa en gång; det är ju ansträningsgraden som räknas i terräng (när inte tempot på samma sätt kan visa hur hårt man kör). Och ska man gå på det så var passet kanske tyngre än planerat… Även om jag har svårt att tro på det. För det var NÄSTAN gångtempo. Inte riktigt så illa, men nästan. Blää…

Tur att omgivningarna är så vackra som de är! Jag fick ju njuta lite med ögonen i alla fall! 🙂
Men just då kände jag mest så här:
.

image