Mörkerlöpning – tröskeltempo.

Även om det bara har gått ett par dagar på julledigheten märker jag det.
Att jag mentalt har börjat slappna av. Och med det smyger sig rastlösheten på; det kryper i kroppen! Jag hade inte ens tänkt att träna igår, men när det spritter i både kropp och själ tog jag tillvara på känslan. Bytte om, tog på mig pannlampan och gav mig ut i mörkret.

Jag hade ingen tanke med passet utan gick på känsla.
Det slutade med ett pass i (cirka) tröskeltempo. Rejält flåsigt och på den där berömda gränsen, där jag bara precis började må lite illa, pga anstängningen. Eller var det pga adrenalinet….? Hehe! 😉

Utmanar ni er på vintern? 
Vågar ni ge er ut på mörkerlöpning, fast ni är mörkrädda? Korta, korta rundor räcker, för att tänja lite på komfortzonen. 🙂

img_7693

Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 4

Här är man ledig en hel helg och ”väljer” ändå att springa i mörker?!
Vad hände där…?! Jag kan inte förklara, mer än att det kändes stressigt att knö in ett pass tidigare under dagen (på grund av andra aktiviteter) därför blev det ett mörkerpass på kvällen, i lugn och ro. Eller ja, då stressar jag i och för sig upp mig av andra anledningar, så det kanske inte är helt logiskt? 😛

IMG_1057.JPG

Det blev i alla fall en timme och knappa milen i mörker.
Vi två tillfällen såg jag gula ögon inne i skogen som reflekterade ljuset av min lampa.
”Inte stanna, i.n.t.e. stanna! Tassa tassa på! Det är förmodligen bara ett oskyldigt rådjur!”  *intalar mig själv…*

Vi ett senare tillfälle blixtrade det till inne i skogen!
Waaaaah…?!?! Herregud, tänk att ett reflexsnöre i ett träd kan skrämma upp en mer, än ett par ögon…. Haha! Tur att man åtminstone har med sig hunden. Sedan att hon är mer feg än jag, det förtränger jag…. 😉

IMG_1058.JPG

Mörkerlöpning!

IMG_0603.JPG
Det känns lite märkligt att titta tillbaka.

Att minnas hur mörkret alltid har skrämt mig! När jag var liten var jag extremt mörkrädd (varför vet jag inte?) Ofta fick mina föräldrar sitta vid sängkanten tills jag somnade och så fort jag vaknade (vilket var nästan varje natt) rusade jag in och la mig emellan dem.
När jag blev äldre blev det liksom aldrig bättre.

Att flytta ut på landet var väl kanske inte det bästa ”movet”…? Haha!
Fast ändå. Efter 10 år här ute i mörkret har det kanske börjat ”grow on me”? Att jag dessutom, mer eller mindre, har TVINGAT mig själv att springa ute under vintern har säkert hjälpt till. Första rundorna ute i mörker var jag panikslagen! Trots det försökte intala mig själv att det bara satt i huvudet (vilket det till största delen gör).

IMG_0602.JPG

Nu är det tredje vinter jag springer ute.
Andra året som jag kör mörkerlöpning med pannlampa. Ok, jag erkänner. Jag är fortfarande rädd emellanåt. På gårdagens runda tyckte jag att jag hörde något yla??? 😮 Halloween, mörker och fantasi är ingen bra kombo…
Det är svårt att tro på det, strax efteråt man (tror sig) hört ljudet. Och ännu svårare att säga: ”Ursäkta, kan någon spela upp ljudet i repris tack”. Resultatet blev istället ett något högre tempo. Tänk vad man har krafter, även när man är trött. 😉

Det var nära att jag körde ett kroppsligt lerbad.
Nu blev det bara mina nya Craft calves som blev dränkta. Men de lyste riktigt bra fram tills dess. Handhavandefel skulle jag säga… 😛 Traildogen vid min sida tittade frågande på mig när jag körde min balansakt. Det är ju fusk! Hon har fyra tassar! Lätt för henne att hålla balansen i leran.
Totalt blev det 10,5 km med pannlampan. Vissa sträckor med ”hjälpljus” (elljusspår) och vissa sträckor kolsvarta, med pannlampan. Det tar sig.

IMG_0598.JPG

 

Hjälp! Det närmar sig…!

Jag vill inte vara en ”party-pooper”.
Och självklart ska vi njuta av sensommar och höst först!  Ändå kan jag inte låta bli att tänka framåt. Med lite skräckblandad förtjustning, om jag ska vara ärligt… Förra vintern var ju första gången jag utmanade mig själv och sprang med pannlampa, trots min extrema mörkrädsla..!

Det är ju en överdrift att säga att jag inte är mörkrädd längre.
Det är jag. Mycket!! (Det går troligen aldrig över helt). Jag minns att det kändes lite lättare för varje pass, förra året. Och att jag i slutet av vintern faktiskt tyckte det var smått magiskt (men fortfarande lite pirrigt) att springa i enbart månens sken (ja, de gånger månen var framme stängde jag faktiskt av pannlampan) och snö knarrande under fötterna! 🙂

MEN! Just nu känns det som evigheter sen!
Som att det på något sätt inte var jag som gjorde det;  ”Vänta nu. Har jag sprungit i mörker…?!”
Det kommer bara finnas ett sätt att ta reda på det och det är att ge sig ut i skogen med min nygamla vän; pannlampan. Aningens rädd, men nyfiken! Och tveksam…. 😉
.

(Bild från förra året. Tydligen var jag lika tveksam då, vid åtminstone ETT tillfälle).

wpid-IMG_20131213_214159.jpg