Mörkerlöpning – tröskeltempo.

Även om det bara har gått ett par dagar på julledigheten märker jag det.
Att jag mentalt har börjat slappna av. Och med det smyger sig rastlösheten på; det kryper i kroppen! Jag hade inte ens tänkt att träna igår, men när det spritter i både kropp och själ tog jag tillvara på känslan. Bytte om, tog på mig pannlampan och gav mig ut i mörkret.

Jag hade ingen tanke med passet utan gick på känsla.
Det slutade med ett pass i (cirka) tröskeltempo. Rejält flåsigt och på den där berömda gränsen, där jag bara precis började må lite illa, pga anstängningen. Eller var det pga adrenalinet….? Hehe! 😉

Utmanar ni er på vintern? 
Vågar ni ge er ut på mörkerlöpning, fast ni är mörkrädda? Korta, korta rundor räcker, för att tänja lite på komfortzonen. 🙂

img_7693

Läsarfråga: Springa själv i mörker.

Jag fick en fråga av Johanna gällande mörkerlöpning, som jag tänkte svara på genom att ge det ett eget blogginlägg:

Frågan:
”Hur tänker du kring att springa ensam? Har ju hänt så mycket läskiga saker på det senaste. Speciellt när tjejer varit ute och sprungit i skogar och elljusspår.

Själv drar jag mig för att springa ensam i skogen eller ensam i stan vid mörker…”

Svar:
Till att börja med vill jag säga att jag blir så arg över att vi kvinnor ens ska behöva tänka så här; ”Vågar jag…??” Att det finns människor därute som får oss att begränsa oss själva.

Med det sagt, ska jag försöka svara på frågan. 
Personligen springer jag inte jätteofta inne i stan. (Varken på vintern, eller under de ljusare årstiderna).  Och de få gånger jag gör det, har jag med mig hunden, vilket är en enorm trygghet! Inte för att hon är någon jättestor, muskulös ras, men jag tror ändå att det kan avskräcka någon att försöka. En hund som försvarar sin ägare är inte att leka med, oavsett storlek.

IMG_2662

När det gäller att springa i mörker i skogen;
Det beror ju lite på om man springer på ett elljusspår nära bebyggelse eller om man springer mitt ute i ”ingenstans”.
Jag befinner ju mig oftast ute i det sistnämnda. Att någon skulle sitta och vänta på att det EVENTUELLT kommer förbi en tjej, en mil från stan, tror/hoppas jag är ganska liten.
Det jag är mest rädd för är mig själv. (Dvs min mörkrädsla som ofta triggas igång utan anledning. Försöker jobba på det!)  Eller att möta en flock vildsvin / överrumpla en chockad älg som går till försvar.

Det känns som jag svävar iväg här… 😉
Sammanfattning: Jag tror mycket på att vi inte ska begränsa oss själva. Självklart kan man vara lite extra försiktig eller uppmärksam. Man kan springa med mobilen i handen, eller kanske en nyckel (för att kunna försvara sig).
Gå en självförsvarskurs. Alternativ springa med vänner/bekanta eller ha en hund som sällskap, om man kan.

Vad man själv känner att man  behöver för att känna sig mer trygg, helt enkelt.
Men i grund och botten tror jag att det även handlar om att utmana sig själv. Små, små steg i taget. Ett varv runt kvarteret i mörker t.ex.?
Ju mer man undviker saker, desto mindre blir ens komfortzon (och tvärtom).  Så våga!

Hur tänker ni, vad gäller mörkerlöpning?

Årets första mörkerlöpning! (Del 5)

När jag ser tillbaka på hur mörkrädd jag har varit, inser jag vilka framsteg jag har gjort.
Trots det ska jag inte ljuga och säga att jag är 100 % bekväm med att ge mig ut i totalt mörker, under vinterhalvåret. Jag kan fortfarande få lätt panik när jag ska gå från ytterdörren till bilen på morgonen t.ex. (Logik?)

Häromdagen blev det dags för årets första mörkerlöpning.
Jag tassade iväg och insåg ganska snart att: ”Shit, det här går ju ganska bra!” Inte alls så nojig och uppstressad som jag trodde att jag skulle vara, såhär första gången. Nästan 8,5 km senare stannade jag utanför huset och kände mig så jäkla hög på endorfiner! Och stolt över mig själv.

Dessutom frågade jag mig själv:
Hur kan jag glömma hur jäkla pigga benen känns och stark jag känner mig när jag springer med pannlampa? Jag kan inte sätta fingret på vad det är? Om det kanske har att göra med att jag inte ser hur långa raksträckorna är? Eller hur brant backen egentligen är? Jag tänker (och ser) bara ett par meter fram och fokus ligger bara på den korta sträckan? Hur som helst fungerar det bra! 🙂

Och jag lovar: Om jag (som var HYSTERISKT mörkrädd för 5-6 år sedan) klarar att springa i mörker, så fixar vem som helst att springa i mörker!
Det gäller bara att prova. Korta sträckor i början bara. Man måste inte ge sig ut på en mil i skogen liksom… Prova! 🙂

Här har ni fler inlägg om mina försök att springa ute på vintern:
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 1
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 2
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 3
Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 4

Mörkerlöpning för mörkrädda – Del 4

Här är man ledig en hel helg och ”väljer” ändå att springa i mörker?!
Vad hände där…?! Jag kan inte förklara, mer än att det kändes stressigt att knö in ett pass tidigare under dagen (på grund av andra aktiviteter) därför blev det ett mörkerpass på kvällen, i lugn och ro. Eller ja, då stressar jag i och för sig upp mig av andra anledningar, så det kanske inte är helt logiskt? 😛

IMG_1057.JPG

Det blev i alla fall en timme och knappa milen i mörker.
Vi två tillfällen såg jag gula ögon inne i skogen som reflekterade ljuset av min lampa.
”Inte stanna, i.n.t.e. stanna! Tassa tassa på! Det är förmodligen bara ett oskyldigt rådjur!”  *intalar mig själv…*

Vi ett senare tillfälle blixtrade det till inne i skogen!
Waaaaah…?!?! Herregud, tänk att ett reflexsnöre i ett träd kan skrämma upp en mer, än ett par ögon…. Haha! Tur att man åtminstone har med sig hunden. Sedan att hon är mer feg än jag, det förtränger jag…. 😉

IMG_1058.JPG

Mörkerlöpning!

IMG_0603.JPG
Det känns lite märkligt att titta tillbaka.

Att minnas hur mörkret alltid har skrämt mig! När jag var liten var jag extremt mörkrädd (varför vet jag inte?) Ofta fick mina föräldrar sitta vid sängkanten tills jag somnade och så fort jag vaknade (vilket var nästan varje natt) rusade jag in och la mig emellan dem.
När jag blev äldre blev det liksom aldrig bättre.

Att flytta ut på landet var väl kanske inte det bästa ”movet”…? Haha!
Fast ändå. Efter 10 år här ute i mörkret har det kanske börjat ”grow on me”? Att jag dessutom, mer eller mindre, har TVINGAT mig själv att springa ute under vintern har säkert hjälpt till. Första rundorna ute i mörker var jag panikslagen! Trots det försökte intala mig själv att det bara satt i huvudet (vilket det till största delen gör).

IMG_0602.JPG

Nu är det tredje vinter jag springer ute.
Andra året som jag kör mörkerlöpning med pannlampa. Ok, jag erkänner. Jag är fortfarande rädd emellanåt. På gårdagens runda tyckte jag att jag hörde något yla??? 😮 Halloween, mörker och fantasi är ingen bra kombo…
Det är svårt att tro på det, strax efteråt man (tror sig) hört ljudet. Och ännu svårare att säga: ”Ursäkta, kan någon spela upp ljudet i repris tack”. Resultatet blev istället ett något högre tempo. Tänk vad man har krafter, även när man är trött. 😉

Det var nära att jag körde ett kroppsligt lerbad.
Nu blev det bara mina nya Craft calves som blev dränkta. Men de lyste riktigt bra fram tills dess. Handhavandefel skulle jag säga… 😛 Traildogen vid min sida tittade frågande på mig när jag körde min balansakt. Det är ju fusk! Hon har fyra tassar! Lätt för henne att hålla balansen i leran.
Totalt blev det 10,5 km med pannlampan. Vissa sträckor med ”hjälpljus” (elljusspår) och vissa sträckor kolsvarta, med pannlampan. Det tar sig.

IMG_0598.JPG