Backintervaller & Semestermotivation (eller bristen av)…! 

Är det semester-”moodet” som gör det?
Att jag inte har någon träningslust alls just nu…?! De senaste 2-3 veckorna har jag bara fått till pass, på rent pannben. Märkligt egentligen, med tanke på att jag har haft all tid i världen att träna!
Och egentligen VILL jag ju inte tvinga mig själv att träna. Träning ska vara kul, i alla fall i 9 fall av 10. Nu har jag dock ”tvingat” mig själv, för att jag vet att det stundar ett halvmaraton i fjällmiljö; Bagheera Fjällmaraton!

Det är inte direkt läge att köra 100 % vila i 5 veckor, även om det känns som att det är så det hade blivit, om kroppen fick bestämma. Den har dock fått bestämma litegrann. De pass jag har fått till, har inte varit jättetuffa. Inga snabbdistanser eller intervaller. Tills idag!

img_0984

Motivationen var inte på topp idag (heller).
Men ut kom jag och efter uppvärmningen tänkte jag att, jag börjar med 4 stycken backintervaller. Det är ju inte så många. Känns det fortfarande trögt efter det, får jag jogga hem.

Fyra backar senare; Det kändes fortfarande trögt! Om jag joggade hem? *harkel* Eh… Nej, jag är nog för envis. 😛 Ytterligare 6 stycken kördes på rent pannben. Bara fokus på nästa!
”Detta är den sista. Nä, detta är den sista” osv…  Lura hjärnan, det var receptet för dagen!

Efteråt kändes det ändå bra (som vanligt)!
Dricka kallt vatten ur bäcken och käka lite smultron. Bra avslutning på passet; innan jag tassade lugnt hemåt.

Hur känner ni inför sommarträningen / träning på semestern?
Motiverade, eller ”blähää-känsla”…? 😉

Annonser

Lat – Rädd – Ointresserad?

Petra (Maratonbloggen) skrev ett inlägg för ett par dagar sen.
Om det här med att många är oförstående eller kanske t.o.m. blir provocerade av att vissa tränar utan att ha uppsatta mål. Att man t.ex. ”måste” ha ett tidsmål på milen eller halvmaran, för att de ska förstå att man hittar motivation till sin träning. Att träna för att det är roligt; ”Kan man göra det…??” Även Märta skrev ett inlägg om det här. (Vi kan nog bilda klubb, hon och jag) 😉

Jag känner mig oerhört träffad av det här.
Det bästa som finns är lufsrundor i skogen. Och jodå, jag inser att bekvämlighetstempo på stigarna, med foto-stopp, inte kommer göra mig snabbare på milen. Men å andra sidan: So what?

motivation

Samtidigt blir jag nyfiken  på varför jag inte sporras av tidsmål?
Är jag för lat för att orka pressa mig utan komfortzonen (tillräckligt ofta och tillräckligt länge)? Är jag rädd för att misslyckas? Jag vet ju att jag är en långsam löpare. Långsammare än de flesta. Vilket jag märker de (få) gånger jag springer tillsammans med andra och jag upptäcker att de anser att 5,30-tempo är ”långsam jogg”…

Eller är jag helt enkelt bara ointresserad av att tävla?
Jag tycker ju att det är roligt att utmana mig själv. Ibland. Som nu i höst, när det blir Risveden-loppet för tredje gången. Men i övrigt…. Jag vet inte? Kanske är det bara så att jag är en ensamvarg som trivs ute i ”tassemarkerna”? Som njuter av att upptäcka naturen lååångsamt. Kunna stanna och titta, lyssna, känna dofter. Utan att känna att jag måste hasta vidare i jakt på en mållinje…? *funderar*

Vad får er att hitta motivation?
Prestationsmål eller att ”känslo-träning”?

 

Här och nu!

Jag är inne i ett träningsflyt just nu!
Skön känsla! Men det är lätt att bara ”köra på” utan att ha någon form av eftertanke. Särskilt för mig som är urusel på att planera. *harkel* Går man på känsla så är risken stor att man tränar utan att egentligen fundera över på vad man vill uppnå. Jag upptäckte igår, under yogans nedvarvning att jag tänkte:
”- Jo, det har var ju riktigt skönt. Men… vad ska jag träna imorgon??”

Även igår kväll och imorse var tankarna där;
Vad ska jag träna och när jag ska träna? Lördag morgon och söndag kväll? Och sedan på måndag efter jobbet? Nä, just det. Jag ska ju på ett 2,5 timmes långt pass på nyårsaftons förmiddag, så det funkar ju inte. Men om jag….” Osv osv…

Träningsplanering i all ära (och det funkar säkert jättebra för vissa!) men jag blir stressad när jag upptäcker att de här tankarna kommer. Det känns som att jag inte hinner njuta av känslan efter passet. I tankarna befinner mig redan/och fokuserar på nästa pass… Jag vill ju njuta av NUET! Även om jag uppenbarligen är oerhört motiverad just nu. Det är ju egentligen något positivt, men ändå. Stressande…. I-landsproblem?

Därför bestämde jag mig när jag vaknade; Nä, idag blir det vila!
Jag har ju trots allt tränat alla dagar den här veckan förutom onsdag. Och så blir det ett pass imorgon istället. Jag sätter ner foten för mig själv, liksom! 😉

Planering Lördag:
Frukost; hallon/blåbär och naturell yoghurt och knäckebröd.
Aktivitet: LÄSER om träning! Haha!

 

image

I didn´t do it! En sån dag…

Jag backade ner träningskläder redan igår morse, som låg i bilen under dagen.
Tanken var att köra ett styrkepass direkt efter jobbet, efter att jag hade hämtat barnen. Det blev inte så.
”- Jag kör ett hemmapass istället”, tänkte jag i bilen på vägen hem.. Det blev inte så. Heller

Jag veeet att motivationen inte alltid kommer gratis!
Och att man ska intala sig själv att bara köra. JUST DO IT! Att man aldrig ångrar ett pass i efterhand. Mëëëën…! (A-la-Tony-Irving) Igår blev det inte så. Jag var sååå jäkla trött! Samtidigt som jag får lite ångest (vilket man inte SKA få, för träning ska ju vara ROLIGT!!!) så intalade jag mig själv:
”- Du körde faktiskt spinning-intervaller i söndags och körde ett löppass med lite tröskelintervaller igår. Du F.Å.R. vila!”

Kvällen tillbringades istället hemma.
Gosade med barnen! ♥ Surfade runt, läste bloggar, tittade på tv (ja, samtdigt. Sambon blir galen på mig! Haha!), såg Johan Falk-filmen. Joel Kinnaman = ögongodis!
Bara att konstatera. Vissa dagar bara är såna; ”I DIDN´T DO IT!” 😉

image