Som Pellefants snabel sa; Knakeli-knak-brak!

Vad är det med mig och tendensen att dra paralleller till tecknade figurer (nu för tiden)?
Igår var det snövit, idag Pellefant. Kanske barndomsminnen som kommer till ytan av någon anledning, eller så är jag bara mer tankspridd/barnslig än vanligt? 😛 Förresten, ni som minns. Visst sa han snabel så, eller minns jag helt galet?

Knakeli-knaket var, hur som helst, en hänvisning till mitt naprapatbesök igår.
Det var längesen jag var skadad (och DÄR jinxade jag förmodligen det) och jag tror att det beror på att jag under hela året har gått till min naprapat regelbundet och i förebyggande syfte! Höger sida av bäckenet, bröstryggen och vänster sida av nacken/axeln justerades under ljudliga protester, men himla skönt när man går därifrån och känner sig ”upple´ad”. (Som vi säger här nere). 🙂

För övrigt – FREDAG hör ni. Nu njuter vi (lite extra)!

persika-persikor

Träningsvärk, naprapat och födelsedag!

En värk har spridit sig i nedre delen av kroppen.
Träningsvärk efter ett benpass; det slår verkligen aldrig fel! Den där ont-sköna känslan som infinner sig 2 dagar efter… 🙂

  • 3 set utfall/ben
  • 3 set tåhävningar
  • 4 set benspark
  • 4 set bencurl
  • 5 set benpress

Förebyggande naprapatbesök!

Däremellan (dvs igår) fick jag till ett prehab-besök hos min naprapat.
Min överbelastning, stramhet på baksida höger lår kom från vänster sida bäcken. Alltså motsatta sidan; villket förmodligen är logiskt. Lite knak och brak i bäcken, ländrygg och nacke (obehagligt!) och sedan kände jag mig mjuk och ”rak” igen. Som att kroppen är frigjord på något sätt.

Himla skönt att inse att kroppen i övrigt fixade 5 mil (*Jag fattar det fortfarande inte*)  utan några större skavanker! YAY kroppen!! Lite blåsor och tryckömhet i fötterna kan man ju liksom leva med. 😛

Träningen byttes bort mot…

Idag var planen att köra styrka rygg/armar + yoga efter jobbet.
Tills jag insåg att min mamma fyller ju år (?!) 😮 Det blev istället firande, skönsång, fika, pratstund och kramar. Bra byte! Det får bli träning imorgon istället. I en drömvärld, ca kl 05.30 imorgon bitti (om jag är mer levande än död…*harkel*) alternativt en snabb löprunda på eftermiddagen, om jag hinner sticka lite tidigare från jobbet. Let´s hope! 

Veckan hittills!

Naprapatbesök

Jösses! Dagarna rusar iväg och jag vet knappt vad jag har gjort.
Den här veckan började med två vilodagar, i hopp om att kroppen skulle kännas bättre efter söndagens ”bottennapp”! Tisdageftermiddagen innebar dessutom ett naprapatbesök. Inbokat sedan lång tid tillbaka (i förebyggande syfte).

Problemen med bäckenleden/höften var betydligt bättre, men små korrigeringar gjordes. Sedan hade jag (lägligt nog?) fått känningar i mitt vänstra skulderblad, ett par dagar innan besöket. Känslan av en nerv var i kläm. Och mycket riktigt; ytterligare en korrigering i bröstryggen och ”poff” så vad det onda borta. Det är magi, på riktigt! 🙂

Eldig yoga!

Gårdagen bjöd sedan på ett gymbesök.
Först styrkeövningar för ryggen och det kändes riktigt bra. (Fast jag älskar ju att köra rygg, så det känns i princip alltid bra). Efter det blev det en timmes yoga. Jag insåg häromdagen, när jag såg över min träning under april, att jag inte har kört yoga EN ENDA MINUT. Helt galet…?! Nog för att jag har älskat känslan av att kunna springa igen, men det kan ju bli för mycket av det goda. Därför tog jag mitt förstånd till fånga och skuttade (nåja) i yogasalen.

Passet bestod av mycket flöden och ”högt tempo”. Jag som är van vid den luuuugna yin yogan, fick kämpa för att kunna fokusera! Och så varm, svettig och darrig man blir när man kör mer ”power-aktig” yoga! Nyttigt, nyttigt för en (numera ännu) stel(are) löparkropp. 😛

Återbesök & pinsamheter!

Återbesök hos naprapaten – second try.
Jag kände mig rätt nerstämd, efter veckans försök till löpning. Medans jag babblade på om molande värk, muskelsvaghet i framsida lår och nojandet över att jag troligtvis hade en spricka i bäckenet , lyssnade han. Och log.

”- Jag skulle inte sagt att du kunde springa, om jag inte var säker på att du kan springa”.
Eh… ok. Jag förstod knappt hälften av informationen som efterföljde, men tydligen är bäckenleden en väldigt komplex led med massa nervpunkter.

Har kroppen varit begränsad under en längre tid, är det tydligen inte konstigt att den fortfarande protesterar efter en enda behandling. (Fast det känns som jag har haft ont i evigheter! ”My bad”, som inte gick och kollade upp det med en gång).

IMG_1980

Betydligt färre låsningar den här gången, men ändå en del ”rasslande” i rygg, bäcken och höger fot. Sedan skulle han ge sig på min nacke! Han hade svårt att hålla sig för skratt, när han såg paniken i mina ögon och hörde (ännu mer babbel, den här gången) om exorcisten…!

Men jodå, jag överlevde.  Fast jag råkade prutta till lite mitt i en korrigering, av ren rädsla. (PINSAMT!!!)
När han sedan var klar med nacken, frågade han om jag kunde vicka på mina tår. Naprapat-humor gissar jag. Jättekul, verkligen…
Fast jo, lite kul. Jag behövde nog det, mitt i all nervositet. Haha! 😛

Den där rundan!

Den där första, planerade rundan, of the week.
Och den där rundan, som jag älskar! För att lägga lite guldkant på tillvaron (och på löppasset) stack jag lite tidigare från jobbet igår. Som ett barn på julafton, kom jag på mig själv att ha fjärilar i magen? Varför…? Jag ska ju bara tassa fram i skogen. Försiktigt och bara känna in.
Men det var väl just det där – Känna in – som jag var nervös inför. Hur skulle det kännas?

Jag fick verkligen vårkänslor!
Trots att det redan gick betydligt långsammare än vanligt, valde jag att stanna och fota lite. Vem kan missa sådana här photomoments, liksom?! Hela skogen låg insvept i en guldfärgad slöja. Mitt i allt det vackra,  gjorde sig (tyvärr) höften hörd, lite från och till. Molade…

Var lite osäker på hur långt jag skulle springa.
Dels pga att jag inte visste hur mycket höften skulle klara av. Men även hur länge det skulle vara ljust? Eller åtminstone såpass ”dunkelt”, så att jag såg vad jag satte fötterna. Hade ingen pannlampa med mig, men tänkte att:
”Tja, i värsta fall vänjer väl sig ögonen.” *harkel* 😛   Och valde därför min favoritslinga på dryga 7 km, även om tiden var knapp.

Mycket rötter, mycket teknisk stig och magiska natur. 

Någonstans runt 4 km kändes det rätt mycket i höften.
Fast konstigt nog, inte hela tiden. Jag försökte analysera, men fick inte till någon logik i det hela. Ibland gjorde det inte ont alls, när underlaget var mer platt. För att i nästa sekund göra som MEST ont, när underlaget var platt.
Då kändes det istället bäst i uppförsbackarna. Jag gissar att det kanske handlar mer om vilken vinkel jag sätter ner foten – Både i höjdled, men även i sidled…?

Ett tag funderade jag på om jag skulle gå sista kilometrarna.
Dock märkte jag att det, efter 4 km, faktiskt inte blev värre av att springa. Så jag fortsatte att tassa på försiktigt. Och det var nog faktiskt den sista biten som i efterhand, kändes bäst.

Idag känns det lite i höften. Det där svaga molandet.
Men ingen skarp smärta. Dessutom försöker jag påminna mig om naprapatens ord:
”- Du kommer känna av höften närmsta dagarna. Men det är bara irriterat. Det är inget du kan springa sönder, i det här läget.”

Så ok. Därför blir det en runda till i helgen, samt ytterligare någon nästa vecka, innan återbesöket. Vill han att jag ska utmana löparkroppen, så ska den tusan-i-mig utmanas. 😛