Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.

Snölöpning!

Äntligen kom snön!
Barnen sprang ut i raketfart och byggde en fin snögubbe, medan jag och Love (också) sprang ut i raketfart för att springa. Fast inte i raketfart. 100 % njutpass. (Det har blivit mycket såna det sista. Hm…) 😉

Det fanns dock några som klagade över snön.
Vad nr 1 och vad nr 2… Trots att jag hade mina Icebug-skor fick vaderna jobba betydligt mer i lös nysnö! Särskilt i uppförsbackarna.

Mentalt fick jag jobba mer.
Nu när man är bortskämd med barmarken, minns jag inte hur jag har gjort tidigare? Alla hala rötter och stenar under snötäcket; hur har jag gjort när jag springer tekniska stigar i snö…? Tassat på som vanligt och hoppats på det bästa..?
Det var typ så jag gjorde nu i alla fall, men jag var nära att ramla ett par gånger. Bra träning för småmuskler i fötter/vrister, samt coremuskler hur som helst. 😛



Love träffade på en kompis i skogen.

Jämthund/schäfertiken Nadja. Så himla kul att se hur hennes osäkerhet släpper lite för varje socialt hund-umgänge. Fördelen är ju att hon inte far fram mot andra hundar när hon är lös. Istället lägger hon sig helt stilla, platt mot marken och väntar på att de kommer fram till henne. Klar fördel… 🙂



Känslan under rundan var riktigt bra.

Det var svårt att sätta fingret på vad det var som kändes bra. Tempot var förvisso liite högre än vanligt, men ingen raketfart. Det kändes definitivt inte superlätt i benen.
Ändå var det något som gjorde att totalkänslan var lätt. Riktigt skönt att kunna njuta sådär lite extra, även om de där 7,6 km kändes som minst det dubbla om du frågade mina möra vader…! 😉

Jag bryr mig inte om tider – Eller gör jag det?

Det är MaraMackan som tar upp ämnet i sin blogg.
Jag vet inte om det är meningen nedan som fick mig att fundera över ämnet:

Det jag inte får ihop är hur en del av dom som absolut inte bryr sig om tider eller fart ändå påfallande ofta måste påpeka att dom är sniglar i spåret.

Jag brukar ju kalla mig själv för snigel.
Inte på ett negativt sätt. Bara för att konstatera att jag är en långsam snigel. Det kan jag ju faktiskt vara, även om jag själv inte bryr mig om hur snabbt jag springer. Jag vet bara att jag inte… tja, springer snabbt, helt enkelt.
Just för att jag väljer att köra så mycket njutar-löpning så möjligt, betyder det ju inte att min upplevelse/uppfattning huruvida någon är snabb eller långsam försvinner.

Den andra saken jag inte förstår är varför man springer omkring med en mindre dator på armen och försöker klocka och mäta på sekunden eller metern när hur långt man har sprungit. Om man inte bryr sig om fart eller tider.

Ooops, jag är visst skyldig här också.
Men största anledningen till det är för att jag vill veta hur många km jag har sprungit. Vad gäller sträcka kan man mäta rundor på ett bra sätt i efterhand, på exempelvis jogg.se. När det gäller existerande vägar! När det kommer till terräng och stigar vet jag inte hur jag skulle kunna ta reda på sträckorna på annat sätt än med klocka eller app?snigel
Och nej, ska man hårddra det, kan det väl ligga en del i att det egentligen inte spelar någon roll om jag springer 800, 1000 km eller 1500 km på ett år. Lika lite som jag lägger någon vikt i om milen (på träning) går i 5,50-tempo eller 7,50-tempo.
Men i slutändan är det trots allt rätt kul med statistik och siffror. Att köra tuffa intervaller, med en klocka på armen och inse att jag springer snabbt (för att vara jag). Eller att kunna se att man ökat mängden jämfört med samma månad förra året.

Så… Bryr jag mig om tider?
Nej, till 99,5 %. Men sen finns det ju alltid stunder då jag tycker det hade varit roligt att kunna springa milen på 45 minuter. Eller springa en tusing i 3,10-tempo.
Om jag är villig att ändra min kost och börja träna betydligt mer och fokuserat, för att nå dit? Nope, inte alls.

Jag ”sniglar runt” i skogen med min gps-klocka ett tag till. Och säger att jag inte bryr mig.
För det gör jag inte. På riktigt. Vad jag gör istället…? Jag njuter. 🙂

Fel att mysträna?

Jag hakar oftast inte upp mig på saker, men vissa ämnen kan det få mig att gå igång.
Bland annat träning. Och ifrågasättande av…  Häromdagen kom följande ämne upp på jobbet; Att löpare blir mer och mer långsamma. Det baserades på någon undersökning bland Maratonlöpare, under de senaste 20-30 åren. Jag gissar att det gällde den –> Här.

Slutsatsen drogs att löpare numera ”mystränar”.
Kanske tog jag åt mig lite extra mycket just för att jag är en relativt långsam löpare (även om jag kör tuffa intervaller och tunga benpass på gymmet ibland. Det är ju inte så att alla pass är mysträning. Långt därifrån).
Men huvuddelen av min träning handlar ju ändå om att njut-springa i naturen. Så fantastisk att uppleva den och att samtidigt få massa energi och ljuvliga vyer! (Det lustiga här är när jag bild-googlade på ”Njutspringa” fick jag upp massor av bilder från min blogg…!) 🙂

Diskussionen pågick i säkert tio minuter och jag ifrågasatte allt jag kunde. Vad är det för ”fel” på att mysträna? Varför måste alla jaga tider? Hur har man jämfört och dragit slutsatsen? Kan det vara så att antalet maratonlöpare har ökat totalt sett och motionärer ”bara” har som mål att ta sig runt? För upplevelsens skull. Bara för att det är kul..?!

Mitt personliga mål är att må bra, inte slå PB på milen. Måste jag då köra stenhårda pass (minst) en gång i veckan?
Min kollega i det här fallet, fick nog ta emot argument för hundratals andra tyckare och tänkare runt om i Sverige. *harkel* Men bara det faktum att vi rör oss, oavsett tempo, är väl alldeles tillräckligt och fantastiskt bara det?  🙂

IMG_0165

 

Söndagstempo!

Det känns lite märkligt att det är måndag.
Den här måndagen var inte som andra. Den innebar sovmorgon och lugna (!) barn. De kanske har på känn att julafton närmar sig? Haha! 🙂

Gårdagen var också lugn.
En kort runda i skogen i söndagstempo, tillsammans med ”Lovisen”. Jag har haft lite svårt att få in långpass senaste månaden. Varje helg har det kört ihop sig och så har jag tänkte: ”Nästa helg, då…” Men sen när helgen har kommit har det varit fullbokat med en massa andra saker. Men 50 minuter är bättre än inget såklart. Även om det är liiite frustrerande. 😉

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1152.jpg

När jag gav mig ut tänkte jag;Icebug´sen får vänta. Det är ju ingen is ute idag.”
Eh… My mistake. Det var ingen is när jag lämnade hemmet, men från oss och in i skogen/ bort mot sjön går det rätt mycket uppför. När jag kom en bit upp, var det både hagelkulor på marken och frost i gräset.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1148.jpg

Jag sprang förbi ett tidigare kalhygge.
Där infann sig lite julkänsla (hör och häpna)! Det var rimfrost på grenarna och jag omgavs av hundratals fina Kalle Anka-granar.
Tror ni verkligen att det hade sett misstänksamt ut om det kom en löpare med en (”ärlig snodd”) gran över axeln…? Haha! (Nej, klart jag inte snor en!) 😉

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1151.jpg

Skogen var magiskt vacker och helt stilla!
Nästan så man undrade varför den var såå stilla… Kanske hade den inte vaknat? Snö i all ära, men just i övergången till kallare väder, skapar naturen de mest fantastiska mönster (om man bara tar sig tid att titta).

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1146.jpg

Love är för söt. Det har blivit tydligt att hon är snabbare än mig.
Varje gång hon kommer en bit framför mig så stannar och väntar mig. Likadant när vi kommer fram till en korsning. Hon kollar läget: ”Vilken väg ska vi ta, matte?”

Haha! Jag blir lika full i skratt varje gång. När vi kom hem var hon ändå tvungen att testa.
Matte, är du sääääker på att vi ska in på våran uppfart? Vägen fortsätter rakt fram här vet du...”   (= Hunden som jag troligtvis aldrig kommer kunna köra slut på, före mig själv…) 😀

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1149.jpg